Såg att jag inte skrivit på en halv månad. Jag har knappt tränat under den tiden heller, så det har inte varit mycket att skriva om.
I tisdags var jag på bodypump. Jag hade vaknat klockan 12, gått ur sängen klockan halv tre och ätit "frukost" klockan tre. Sedan åt jag en risifrutti vid halv sju innan jag stack till gymmet.
En halvtimme in i det timmeslånga passet kändes det som att jag skulle svimma. Jag började få ansträngningsastma och yrsel när vi gick från lyft med skivstång till utfall.
"Hmm..." tänkte jag. "Det kanske är dags att börja ta hand om mig själv igen?"
Senaste två månaderna, sen säsongen drog igång igen, har jag sovit och ätit hälften så mycket som jag brukar. No kidding. Så nu kände jag att jag måste börja anstränga mig lite. Jag som tycker att det är så tråkigt att äta kan lätt hoppa över att laga mat när jag ändå inte är hungrig. Men nu blir det skarpare tag, både på att äta och att gå och lägga mig istället för att fastna framför datorn.
Igår var jag på spinning. Alltså... VARFÖR är det alltid så usel musik på spinning? Så otroligt värdelös, typ musikens dybotten. Jag står nästan inte ut. Och när jag dessutom är irriterad för att jag sitter på en cykel men inte kommer någonstans, på att instruktörerna är så dåliga på att informera om hur övningen ser ut, så att man ibland lägger till alldeles för mycket motstånd och ibland alldeles för lite, och på att det är så jävla äckeljobbigt att cykla för att benen producerar tre cocktailglas mjölksyra var medan armarna långsamt mjuknar som kokande spagetti tills att det känns som att de håller på att domna bort - då är en amerikansk 90-talsdiscoversion av "Hey Mickey, Mickey hey!" med "moderna" housebeats bara inte okej. Framför allt inte när den är 7 minuter lång.
torsdag 14 oktober 2010
måndag 27 september 2010
Knäjävel
Ja, jag har fortfarande ont i knät. Nu går jag normalt, men jag känner av det lite hela tiden.
Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.
I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.
Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.
Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.
I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.
Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.
måndag 20 september 2010
Triathlon!
Okej, nu ska jag äntligen plita ner allting...
Allting började klockan åtta på morgonen i min lägenhet i Stockholms fulaste förort. Åt en stadig frukost (samma som jag ätit sedan jag var 12), alltså en skål naturell yoghurt med abnormalt mycket müsli som geggats ihop till en gröt. Mums.
Jag och Lucas joinade forces och åkte hem till mamma och pappa. Mamma var lika noggrann som jag att kolla att det viktigaste var med: kameran.
Jag och mamma däremot har båda pyttehuvuden. Satt som en smäck.
Sedan konstaterade vi att det var 16 grader i vattnet, vilket innebär att det är en grad över "tillåtet att simma utan våtdräkt". Men det var inte pappa och framför allt inte badkrukan Lotta Berger sugna på, så de gick på desperat jakt efter våtdräkter. Det fanns att hyra för 400 styck tror jag, och vi arrangerade så att vi kunde betala efteråt.
Sista toastoppet gick 20 minuter innan start, sedan hoppade alla i våtdräkterna. Jag och Lucas såg sportiga och som tagna ur en Tomb Raider-film ut. Mamma och pappa såg ut som två latexkondomer.
Triathleter för start!
Pappa och Lucas hade start 15 minuter före jag och mamma. Vi försökte se dem, men alla såg rätt lika ut. Vi såg pappa på bryggan (magen avslöjade honom bland alla supervältränade triathlethunkar), men när de väl var i spat var det omöjligt att se dem. Gissar att de låg i bakvattnet och skvalpade som jag och mamma gjorde.
Sedan var det start. De ringde i en klocka när det var en minut till start och då gled vi ner i vattnet. Jävlar vad kallt det var! Sedan gick starten och jag och mamma låg i princip sist. Det var ett riktigt laxstim i början, det gick inte att röra sig någonstans förutom rakt framåt, det var omöjligt att simma om någon. Men efter ett tag stack ju de mer vältränade iväg, och de hyfsat tränade därefter. Mamma drog ifrån mig lite, men jag hade kanske tio stycken bakom mig och jag måste erkänna att det kändes bra att inte vara sist.
Allting började klockan åtta på morgonen i min lägenhet i Stockholms fulaste förort. Åt en stadig frukost (samma som jag ätit sedan jag var 12), alltså en skål naturell yoghurt med abnormalt mycket müsli som geggats ihop till en gröt. Mums.
Jag och Lucas joinade forces och åkte hem till mamma och pappa. Mamma var lika noggrann som jag att kolla att det viktigaste var med: kameran.
Sedan packade vi in cyklarna och Lucas bak i en skåpbil som pappa lånat från jobbet och åkte in till stan. Vi parkerade på Gärdet och cyklade den sista biten till Sjöhistoriska museet där starten skulle gå. Där fick vi instruktioner om var vi skulle hänga upp våra cyklar och en ung, överkäck kille såg på mammas sadel (dyr gelsadel som hon undviker att få stulen genom att ha trätt på ett tigermönstrat överdrag - med svans) och sa (nu citerar jag): "Jag vågar inte riktigt släppa iväg dig riktigt ännu, för det känns som att du inte riktigt vet var du ska ta vägen sen". Jag dog inombords.
Mamma har liksom tävlat i karate i 15 år, coachat damlandslaget och är en av Sveriges stora budoikoner, förutom att hon precis gjort tjejklassikern och tidigare sprungit en massa lopp, bland annat tjejmilen på kryckor med ett avslitet korsband. Han verkade tro att hon var någon vilsen förortskvinna som inte förstod bättre. Jag var tvungen att vända mig bort för att inte börja garva.
Men mamma tycker att det är rätt kul att spela dum, så hon körde på och det var ju lika bra, för vi fick stenkoll på läget. Bredvid vägen som går där hade de ställt upp metallstänger som såg ut ungefär som de stänger balettdansöser tränar vid. Där hängde man upp cykeln i sadeln, och så hade man grejerna i sin väska bredvid cykeln på marken. Jag undrade hur tryggt det var, men bara tävlande och fuktionärer fick vara i växlingsområdet, och det enda som försvann var Lucas våtdräkt som av misstag blev tagen av killen bredvid honom. Skulle tro att den killens våtdräkt var bättre än Lucas, så Lucas drog väl vinstlotten som tog hem hans.
Vi fick nummerlappar, chip och badmössa i ett kuvert. Badmössan var obligatorisk (vatten i öronen kan rubba balansen), och man var grymt snygg i den. Pappa hade lite problem att passa in sitt bautahuvud i den dock.
Jag och mamma däremot har båda pyttehuvuden. Satt som en smäck.
Sedan konstaterade vi att det var 16 grader i vattnet, vilket innebär att det är en grad över "tillåtet att simma utan våtdräkt". Men det var inte pappa och framför allt inte badkrukan Lotta Berger sugna på, så de gick på desperat jakt efter våtdräkter. Det fanns att hyra för 400 styck tror jag, och vi arrangerade så att vi kunde betala efteråt.Sista toastoppet gick 20 minuter innan start, sedan hoppade alla i våtdräkterna. Jag och Lucas såg sportiga och som tagna ur en Tomb Raider-film ut. Mamma och pappa såg ut som två latexkondomer.
Triathleter för start!
Pappa och Lucas hade start 15 minuter före jag och mamma. Vi försökte se dem, men alla såg rätt lika ut. Vi såg pappa på bryggan (magen avslöjade honom bland alla supervältränade triathlethunkar), men när de väl var i spat var det omöjligt att se dem. Gissar att de låg i bakvattnet och skvalpade som jag och mamma gjorde.
Sedan var det start. De ringde i en klocka när det var en minut till start och då gled vi ner i vattnet. Jävlar vad kallt det var! Sedan gick starten och jag och mamma låg i princip sist. Det var ett riktigt laxstim i början, det gick inte att röra sig någonstans förutom rakt framåt, det var omöjligt att simma om någon. Men efter ett tag stack ju de mer vältränade iväg, och de hyfsat tränade därefter. Mamma drog ifrån mig lite, men jag hade kanske tio stycken bakom mig och jag måste erkänna att det kändes bra att inte vara sist. Man simmade i en fyrkant som var uppmärkt med bojar. De första tre längorna tog jag det lugnt eftersom jag inte ville riskera att få ansträngningsastma, men sen insåg jag att fy fan, jag tog ju knappt i, och då började jag veva lite snabbare och kom ikapp klungan lagom till slutet. Jag simmade bröstsim hela vägen, medan mamma körde på ryggsim. Sickna triathleter va?
Vi kutade upp på stranden och jag kom ikapp mamma där. Vi halvjoggade upp till växlingsområdet där vi bytte om. Jag hade baddräkt under våtdräkten, så jag drog av mig den senare och bytte om från baddräkt till träningskläder under en handduk. Mamma var tvungen att lägga sig på rygg så att jag kunde dra latexkondomen av benen på henne, så tight var den. Sedan drog jag i mig en gainomax i jordens hastighet, mamma lånade ut sin sarong till tjejen mitt emot, sedan bar det av med cykeln. Jag hade tänkt att jag och mamma skulle hålla ihop, men jag kom på att man ändå inte får cykla bredvid varandra, så jag cyklade ifrån henne på en gång.
Cykelrutten gick så här: Strandvägen - Nybrokajen - Skeppsbron - Södermälarstrand - Västerbron - Norrmälarstrand - Stadshuset och sedan tillbaka. Förutom att mina växlar went bananas, framför allt och så klart innan Västerbron gick det bra. Jag blev omcyklade av värsta supercyklisterna med gadgets och 50.000-kronorscyklar och undrade hur fan jag kunde ha simmat snabbare än dessa, innan jag kom på att olymperna gjorde dubbla vändor.
Mötte Lucas på Västerbron och vi vinkade glatt (han lite gladare än jag eftersom jag hade uppförsbacke och han nedförsbacke). Sedan mötte jag mamma när jag hade vänt på Norrmälarstrand och vi skrek heja heja till varandra.
Jag gjorde det dummaste man tydligen kan göra och tog rygg på en olympier på Södermälarstrand och cyklade skitfort tillbaka. Det är inte bra när man ska springa sen, helst ska man knappt ta i den sista kilometern. Jag dumpade cykeln och promenerade till springstarten. Jag försökte börja springa, men vaderna började krampa på en gång, så jag stretchade lite mot en "Hundrastningsplats"-skylt innan jag sakta började jogga. Det kändes som att mina ben var två tempurmadrasser. De var tunga att lyfta och totalt oflexibla. Andningen lyckades inte finna ett tempo förrän andra varvet, så jag la mig till höger på banan och joggade långsamt. Knät började inte göra ont förrän andra varvet, så det var skönt, men när det väl började gick det väldigt snabbt.
Detta hände i mitt huvud: "Aj mitt ben, aj mitt ben, aj mitt ben. Om jag kanske ska gå lite? Nej, jag får inte gå. Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt jag springer, bara jag fortsätter springa. Det är bara att fortsätta springa... aaaaj, mitt ben. Satan."
Sedan sprang jag i mål och av någon anledning blev jag så jävla superglad och var så här nära att börja grina, och pappa och Lucas och mormor och mammas engelska vänner stod och hejade vid upploppet, och när jag sprang i mål tänkte jag att nu skiter jag i alla människor och bara bölar. Men när jag öppnade ögonen för att låta de första glädjetårarna flöda var det en mikrofon under min haka och speakern frågade mig hur benet kändes. Och jag sa:
- Det gör så jääääääävla ont!
- Men du tog dig runt i alla fall. Behöver du någon hjälp?
- Nej, jag ska till min kinesolog nästa vecka.
- Okej, vad bra. Men nu har du klarat det, stort grattis!
- Tack, mitt första triathlon!
- Hörde ni det allihopa!? Första triathlon, en stor applåd för Fanny Berger!
Och alla applåderade och jag haltade ut i publiken, och jag kommer aldrig veta om det var riktat till mig, så jag kommer alltid att tänka att det var det, för när jag gick där hörde jag någon bredvid mig som sa "fy fan, vad starkt!"
Sedan kom Lucas och mötte mig och vi gick och väntade in mamma och hejade när hon gick i mål innan vi alla gick och hämtade sakerna. Då hade jag blivit så avkyld så att jag inte kunde gå längre, utan jag använde cykeln som krycka.
Sedan innan vi gick samlade vi oss för ett gruppfoto vid målgången, ett foto som för övrigt dök upp som avslutningsfoto på Stockholm triathlons bildkollage av tävlingen.
The Bergers rock!
Så nu är jag en triathlet och som sagt trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket, men jag känner mig lite oövervinnerlig. Det känns jävligt bra. Totalplacering: 92 av 99. Whoohoo!
Mina tider blev följande:
Simning: 22:46 (87:a)
Cykling: 49:30 (86:a)
Löpning: 31:30 (95:e)
Totaltid: 1:55:19
Lucas vann familjetävlingen på 01:47:58 (180 av 186), sedan kom jag, sedan pappa på 01:57:56 (185 av 186), sedan mamma på 02:05:11 (99 av 99). Pappa skyller på simningen, men säger också att han var imponerad av att jag slog honom. Vilket i och för sig också medförde att han avkrävt mig löfte att aldrig mer säga att jag är för svag eller har för dålig kondition eller ditt eller datt. Så nu är det bara upp till bevis... (dramatisk avslutningsmusik).
torsdag 9 september 2010
Tusen nålar
Har haltat stadigt i två veckor nu. I början hoppade jag på ett ben, nu kan jag nästan gå normalt, men det gör ont i knät och benhinnan.
Var på gymmet i tisdags och förutom styrketräning för överkroppen tänkte jag att lite lätt cykling kunde få igång blodcirkulationen i benen. Det var helt suveränt. Inte på grund av cyklingen. I simbassängen på andra sidan glaset förberedde sig ett lag medelålders män för en match i undervattensbasket. Det kan vara det roligaste jag någonsin sett. Jag funderade seriöst på att gå och hämta mobilen för att ta ett foto, men jag tänkte att det måste vara fel sätt att göra sig känd på, på gymmet.
Vuxna män i dubbla, vita speedos i lite bredare modell som såg ut som blöjor. Sedan vita badmössor som de knöt under hakan. Babymössor. Sen stod de och stretchade och skvätte lite vatten på varandra, jättesöta, innan de tog på sig cyklop, snorkel och simfötter och hoppade i spat. Sedan simmade de i omgångar fram och tillbaka mellan bassängens långsidor, alltså typ sex meter. Sen slängde de ner korgar på botten och började diskutera, och då hade det gått en halvtimme och mitt pass på cykeln var klart. Tack för underhållningen, grabbar!
I onsdags var jag äntligen hos Danne Lundmark, kinesologen. Jag vet inte hur man gör hjärtan på datorn, men om jag visste det skulle jag göra ett. Han satte nålar i knät på mig som han satt och vred och petade på lite då och då. Det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag kände mig panikillamående varje gång han vred på nålen, sen när han släppte gick det över. Spannend. Sedan tog han en metallpickare som var någon sorts substitut för akupunkturnålar och satte den på några punkter som gick som en bana från tårna upp i knät via benhinnan. Han slog med den där pinnen några gånger på varje punkt, sedan började han om. Ont som tusan gjorde det, nästan så att jag ville gråta lite. Men jag har fått lära mig att när det gör ont är det bra - då betyder det att någonting händer.
Har även fått mina specialgjutna inlägg som jag har i mina converse nu. Det gör ju ingenting för stötdämpningen, men det är grymt skönt för fotsulan. Luktar grymt illa också, tyvärr...
Råkade zappa på TV4 Sport efter nymo imorse och fick se highlights från ett elit-triathlonlopp. Fy fan, de gjorde olympiska distanserna (dubbla mina) på 1,53 - min tid liksom. Helt sjukt. Men jag blev så jävla taggad att börja träna igen, nu har jag bara vräkt i mig onyttigheter och knappt tränat på två veckor, för att jag blir så handlingsförlamad när jag har ont. Men som jag sa till Elin i morse - egentligen finns ingen anledning till att inte träna. Har jag ont i knät kan jag alltid träna överkroppen. Och cykla gick ju hur bra som helst.
Time to shape up!
Vuxna män i dubbla, vita speedos i lite bredare modell som såg ut som blöjor. Sedan vita badmössor som de knöt under hakan. Babymössor. Sen stod de och stretchade och skvätte lite vatten på varandra, jättesöta, innan de tog på sig cyklop, snorkel och simfötter och hoppade i spat. Sedan simmade de i omgångar fram och tillbaka mellan bassängens långsidor, alltså typ sex meter. Sen slängde de ner korgar på botten och började diskutera, och då hade det gått en halvtimme och mitt pass på cykeln var klart. Tack för underhållningen, grabbar!
I onsdags var jag äntligen hos Danne Lundmark, kinesologen. Jag vet inte hur man gör hjärtan på datorn, men om jag visste det skulle jag göra ett. Han satte nålar i knät på mig som han satt och vred och petade på lite då och då. Det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag kände mig panikillamående varje gång han vred på nålen, sen när han släppte gick det över. Spannend. Sedan tog han en metallpickare som var någon sorts substitut för akupunkturnålar och satte den på några punkter som gick som en bana från tårna upp i knät via benhinnan. Han slog med den där pinnen några gånger på varje punkt, sedan började han om. Ont som tusan gjorde det, nästan så att jag ville gråta lite. Men jag har fått lära mig att när det gör ont är det bra - då betyder det att någonting händer.
Har även fått mina specialgjutna inlägg som jag har i mina converse nu. Det gör ju ingenting för stötdämpningen, men det är grymt skönt för fotsulan. Luktar grymt illa också, tyvärr...
Råkade zappa på TV4 Sport efter nymo imorse och fick se highlights från ett elit-triathlonlopp. Fy fan, de gjorde olympiska distanserna (dubbla mina) på 1,53 - min tid liksom. Helt sjukt. Men jag blev så jävla taggad att börja träna igen, nu har jag bara vräkt i mig onyttigheter och knappt tränat på två veckor, för att jag blir så handlingsförlamad när jag har ont. Men som jag sa till Elin i morse - egentligen finns ingen anledning till att inte träna. Har jag ont i knät kan jag alltid träna överkroppen. Och cykla gick ju hur bra som helst.
Time to shape up!
tisdag 31 augusti 2010
Lite bilder medan ni väntar på fler och mer info...
Jag och mamma gör oss redo att ta oss an det 16-gradiga vattnet.
Det kommer lite bilder mellan där och här efter målgång senare, de är på andra kameror, men här är i alla fall alla glada Bergers - och mamma. Jag: "Skylten är väääldigt viktig!". Pappa: "Det här var inte alls lika jobbigt som mina marathon!". Lucas: "Mum, that outfit is soooo fabulous, I might just kill you and rip it from your dead body, muähähäähää, just kidding, luv ya!" Mamma: "Kill me!"
Och så en skitstolt triathlet.
Jag förstår egentligen inte varför, för jag trodde att sånt här inte riktigt spelade någon roll för mig, men jag blir så glad i bröstet varje gång jag ser på den här tröjan. Så jag tänkte suga lite på den känslan.
söndag 29 augusti 2010
Jag har två saker
1. Jävligt, jävligt ont i knät
2. En tröja som det står "Triathlet" på ryggen på
WHOOOOOOOOOO! JAG GJORDE DET!! DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT!!!! AJAJAJAJAJ, MITT BEN, MEN SÅÅÅÅ JÄVLA VÄRT DET!
Jag är så glad och stolt över mig själv, och det var mycket bättre än jag trodde att det skulle vara! Mer info och bilder senare!
2. En tröja som det står "Triathlet" på ryggen på
WHOOOOOOOOOO! JAG GJORDE DET!! DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT!!!! AJAJAJAJAJ, MITT BEN, MEN SÅÅÅÅ JÄVLA VÄRT DET!
Jag är så glad och stolt över mig själv, och det var mycket bättre än jag trodde att det skulle vara! Mer info och bilder senare!
fredag 27 augusti 2010
"Du har en väldigt intressant bröstrygg"
sa kinesiologen jag var hos i onsdags. Eftersom mamma jobbar på budogymnasiet känner hon the very guy som bland annat utbildar folk på Löplabbet i rörelselära. Danne heter han, och jag och mamma gick till honom tillsammans i onsdags. Jag ville att han skulle kolla på mitt knä, och mamma hade ont i en armbåge. Det var skitkul, vi satt och snackade och skrattade. När mamma berättade att vi skulle göra Stockholm triathlon kontrade Danne med "åh, den tävlingen har ju jag vunnit". Ytterliggare när vi sa att vi just börjat inse att folk tar detta på allvar himlade Danne med ögonen och sa "ni är säkert såna där som byter om mellan grenarna".
Jag fick lite nålar i skenbenet och han satte sugkoppar hela vägen från foten till knät. Sen började han knåda på min fot. Sånt är ju aldrig skönt, men det var ändå okej tills att han plockade fram en liten manick som jag efter två "testskott" i luften förstod fungerade som en slags hammare. Uh-oh, tänkte jag.
- Nu ska jag flytta på ett ben i din fot, sa Danne och jag pep
- Uuuuuusch! Säg inte vad du gör, jag kan leva med smärtan, men inte med tanken på vad det är som faktiskt händer där inne!
Nu går jag runt med en snofsig tejpremsa på smalbenet, en sån som idrottare brukar ha på friidrottevanemang. Känner mig sjukt atletisk. Trots att det ser ut som gaffa.
Har varit på yoga två gånger den här veckan med min kompis Marica (som yogar sex gånger i veckan). Men även om jag svettades som en gris och hade träningsvärk efter första passet är jag fortfarande sjukt nojig inför söndag. Det har just dawned on me att jag knappt tränat konditionen alls på en månad. Allting jag byggt upp MÅSTE ha försvunnit nu. Yikes.
Men om det går åt helvete kan man i alla fall inte skylla på materialaren. Jag har inför detta triathlon införskaffat:
- En baddräkt
- Simglasögon
- Cykelshorts
- En cykel över huvud taget
- En cykelhjälm (min förra hade spruckit i två delar)
- Nya asics-dojor för 1600 spänn, som det dock inte gör ont i knät när jag går i. Totally worth it. Ska springa in dem ikväll.
- En våtdräkt. Yes, you heard me. 500 pix, tyckte inte att det var så farligt.
Totalsumma: ca 8500-9000 spänn. Sjukt...
Åh, crap, det är ju snart nu. Blandning mellan spänning och ångest. Hoppas bara att jag inte blir nervös... jag mår illa när jag blir nervös.
Jag fick lite nålar i skenbenet och han satte sugkoppar hela vägen från foten till knät. Sen började han knåda på min fot. Sånt är ju aldrig skönt, men det var ändå okej tills att han plockade fram en liten manick som jag efter två "testskott" i luften förstod fungerade som en slags hammare. Uh-oh, tänkte jag.
- Nu ska jag flytta på ett ben i din fot, sa Danne och jag pep
- Uuuuuusch! Säg inte vad du gör, jag kan leva med smärtan, men inte med tanken på vad det är som faktiskt händer där inne!
Nu går jag runt med en snofsig tejpremsa på smalbenet, en sån som idrottare brukar ha på friidrottevanemang. Känner mig sjukt atletisk. Trots att det ser ut som gaffa.
Har varit på yoga två gånger den här veckan med min kompis Marica (som yogar sex gånger i veckan). Men även om jag svettades som en gris och hade träningsvärk efter första passet är jag fortfarande sjukt nojig inför söndag. Det har just dawned on me att jag knappt tränat konditionen alls på en månad. Allting jag byggt upp MÅSTE ha försvunnit nu. Yikes.
Men om det går åt helvete kan man i alla fall inte skylla på materialaren. Jag har inför detta triathlon införskaffat:
- En baddräkt
- Simglasögon
- Cykelshorts
- En cykel över huvud taget
- En cykelhjälm (min förra hade spruckit i två delar)
- Nya asics-dojor för 1600 spänn, som det dock inte gör ont i knät när jag går i. Totally worth it. Ska springa in dem ikväll.
- En våtdräkt. Yes, you heard me. 500 pix, tyckte inte att det var så farligt.
Totalsumma: ca 8500-9000 spänn. Sjukt...
Åh, crap, det är ju snart nu. Blandning mellan spänning och ångest. Hoppas bara att jag inte blir nervös... jag mår illa när jag blir nervös.
söndag 22 augusti 2010
En vecka kvar!
Ooooooooooo!
Nu är det bara en vecka kvar, exakt. Jag är så excited! Har läst igenom reglerna precis. Btw, vad är rullåkning? Kan nog vara bra att kolla upp eftersom det är förbjudet under cykelsträckan. Jag läser ju det som att man måste pedala hela tiden. Inte rulla, right? Men så kan det ju inte vara, eller? Det låter ju ganska befängt.
Shit, shit, shit! Det är så spännande, lite läskigt också. Det kommer ju att vara en massa superambitiösa atleter där, så kommer jag och drar på mig min använd-en-gång-speedobaddräkt och pedalar omkring på min all-aroundcykel med pakethållare. När jag läste reglerna var det första gången jag tänkte på att detta faktiskt är en tävling och inte bara någonting som man kan göra för skojs skull.
Jag står lite i valet och kvalet nu. Ska jag hålla tempo med mamma eller mitt eget? Lucas och pappa startar tidigare än oss eftersom de är herrar, annars hade jag nog hållt mig till pappa (som är långsammare nu eftersom han har ont i vaderna, perfekt för mig). Mamma är ju gammal elitidrottare, så det är inte så att hon kommer att ha ett dåligt tempo, men jag är lite mer "kör tills jag stupar"-typen medan hon är "det här är bara en plojgrej, så länge det känns skönt så är det bra" just när det gäller denna tävling. Sen är ju jag typ 18 cm längre än henne och tar lite längre steg. Å andra sidan är hon starkare...
Hur som helst, jag tror att hon kommer ha en bättre tid än jag, det är bara det att jag brukar störa mig på att inte kunna helt gå in i mig själv, utan "behöva" hålla uppsyn över någon annan och anpassa mig efter dem. Men å andra sidan är det skönt att vara två, speciellt när man inte är helt säker på exakt vart man ska osv. Den spännande upplösningen på dilemmat avslöjas på måndag.
Whoo, snart smäller det! Hoppas bara jag inte får så ont i benet så kommer det bli grymt!
Nu är det bara en vecka kvar, exakt. Jag är så excited! Har läst igenom reglerna precis. Btw, vad är rullåkning? Kan nog vara bra att kolla upp eftersom det är förbjudet under cykelsträckan. Jag läser ju det som att man måste pedala hela tiden. Inte rulla, right? Men så kan det ju inte vara, eller? Det låter ju ganska befängt.
Shit, shit, shit! Det är så spännande, lite läskigt också. Det kommer ju att vara en massa superambitiösa atleter där, så kommer jag och drar på mig min använd-en-gång-speedobaddräkt och pedalar omkring på min all-aroundcykel med pakethållare. När jag läste reglerna var det första gången jag tänkte på att detta faktiskt är en tävling och inte bara någonting som man kan göra för skojs skull.
Jag står lite i valet och kvalet nu. Ska jag hålla tempo med mamma eller mitt eget? Lucas och pappa startar tidigare än oss eftersom de är herrar, annars hade jag nog hållt mig till pappa (som är långsammare nu eftersom han har ont i vaderna, perfekt för mig). Mamma är ju gammal elitidrottare, så det är inte så att hon kommer att ha ett dåligt tempo, men jag är lite mer "kör tills jag stupar"-typen medan hon är "det här är bara en plojgrej, så länge det känns skönt så är det bra" just när det gäller denna tävling. Sen är ju jag typ 18 cm längre än henne och tar lite längre steg. Å andra sidan är hon starkare...
Hur som helst, jag tror att hon kommer ha en bättre tid än jag, det är bara det att jag brukar störa mig på att inte kunna helt gå in i mig själv, utan "behöva" hålla uppsyn över någon annan och anpassa mig efter dem. Men å andra sidan är det skönt att vara två, speciellt när man inte är helt säker på exakt vart man ska osv. Den spännande upplösningen på dilemmat avslöjas på måndag.
Whoo, snart smäller det! Hoppas bara jag inte får så ont i benet så kommer det bli grymt!
lördag 21 augusti 2010
Oookej...
Nu har jag inte skrivit på jävligt länge eftersom jag inte orkat koordinera med Lucas och återinstallera internet på min dator hemma. Därför blir det bara bloggande på arbetstid, och då har jag ju inte tid att sitta och tänka och fundera och formulera mig.
Men nu ska jag sammanfatta lite då, vad som hänt de senaste veckorna.
Jag har FORTFARANDE ont i benet, men nu är det mest på insidan av vänstra knät. Jag har inte sprungit sedan slutet av juli, men så fort jag springer lite, även om det bara är 20 meter, får jag ont hela dagen och halva dagen som följer. Absolut värdelöst.
Jag var på Löplabbet i onsdags och kollade mina skor och mina löparsteg. Skorna var det inget större fel på tydligen, kanske att gummit var gammalt så att stötdämpningen blev lite dålig, men han sa att jag kunde springa med dem. Så sa han också att jag har en större lutning inåt på vänsterbenet än på högerbenet, och att jag vinklar den ankeln annorlunda, så det kan vara därför jag har ont just i vänsterbenet.
Igår var jag och beställde tid för att fixa specialgjutna inlägg till mina skor, 1,300 kostar det, så det måste banne mig fungera. Jag har tid dagen efter triathlon, så jag kommer ju inte ha så mycket nytta av det för tävlingen, men jag vill ju fortsätta träna nu när jag kommit igång.
Det har verkligen skadat mitt träningsschema att jag inte kunnat springa, för det är det jag är bäst på att motivera mig att göra. Gymmet har sina störiga öppetider, så det har mest blivit så att jag gått i trappor hemma och cyklat till jobbet.
Japp - jag har köpt en cykel. Jag gick in och sa "jag vill ha en cykel, men jag vill inte leta efter en cykel, jag vill få en cykel rekommenderad för mig". Så listade jag allt jag ville att den skulle ha - smala däck, pakethållare, många växlar, gärna dammodell osv - och killen pekade på en cykel och jag köpte den för strax under 5000 spänn. Pappa cyklade lite på den igår och var superimponerad, så jag antar att min shoppingtaktik fungerade.
Har cyklat till jobbet på Ringvägen, nedanför SÖS. Det tar mig cirka 25 minuter och jag skulle tippa att det är ungefär 7 km. Har kommit fram till att det är en grym sträcka, för det är hur mycket backar och sånt tjafs som helst, så det blir verkligen varierande cykling, och lika tungt i båda riktningarna. Och nu har jag hittat duschen på jobbet också, kanon.
Gå i trapporna hemma... vad är det med trappor som gör att det känns som att man ska svimma? Kuta i en timme, inga problem, men gå i en trappa i fem minuter och det känns som att alla muskler i hela kroppen förvandlats till gummi. Jag skulle misstänka att det är bra konditionsträning om man eldar på lite uppåt, för jag kryper de sista trappstegen (det är 8 våningar, ca 20 trappsteg mellan varje våning). Om inte annat får jag brutal träningsvärk i nedre delen av vaderna i alla fall, efter första gången trodde jag att det var något allvarligt fel med mina benhinnor, men det var visst hederlig gammal grymt smärtsam träningsvärk. Jag kan starkt rekommendera massage med en brödkavel för övrigt.
Men det jag fått mest träningsvärk av är en omgång brännboll med Elin och hennes gäng. Jag eldade på utav bara helvete, kutade med sprintstart från varje kon, blev bränd efter två hela varv två gånger i rad och var så andfådd att jag inte kunde prata. I pauserna stod jag och tränade att slå eller kasta. Och hot damn, jag hade så ont i hela kroppen i flera dagar. Övre delen av framsidan av låren, hela livet, från rygg till mage, axlarna, armarna, halsen. You name it.
Det är väl pretty much it. Jobben har börjat rulla in igen, och det blir ofta 12-14 timmar summa summarum, och träningen lider ganska mycket av det. Jag skulle ju kunna gå upp klockan fem och träna, som en riktig atlet skulle gjort, men jag värdesätter sömn alldeles för mycket. Jag vet att jag inte kommer orka jobba som jag gör om jag inte tar vara på de timmar jag får till att sova.
Nu är det en vecka och en dag kvar. Hoppas, hoppas, hoppas att det kommer gå bra!
Men nu ska jag sammanfatta lite då, vad som hänt de senaste veckorna.
Jag har FORTFARANDE ont i benet, men nu är det mest på insidan av vänstra knät. Jag har inte sprungit sedan slutet av juli, men så fort jag springer lite, även om det bara är 20 meter, får jag ont hela dagen och halva dagen som följer. Absolut värdelöst.
Jag var på Löplabbet i onsdags och kollade mina skor och mina löparsteg. Skorna var det inget större fel på tydligen, kanske att gummit var gammalt så att stötdämpningen blev lite dålig, men han sa att jag kunde springa med dem. Så sa han också att jag har en större lutning inåt på vänsterbenet än på högerbenet, och att jag vinklar den ankeln annorlunda, så det kan vara därför jag har ont just i vänsterbenet.
Igår var jag och beställde tid för att fixa specialgjutna inlägg till mina skor, 1,300 kostar det, så det måste banne mig fungera. Jag har tid dagen efter triathlon, så jag kommer ju inte ha så mycket nytta av det för tävlingen, men jag vill ju fortsätta träna nu när jag kommit igång.
Det har verkligen skadat mitt träningsschema att jag inte kunnat springa, för det är det jag är bäst på att motivera mig att göra. Gymmet har sina störiga öppetider, så det har mest blivit så att jag gått i trappor hemma och cyklat till jobbet.
Japp - jag har köpt en cykel. Jag gick in och sa "jag vill ha en cykel, men jag vill inte leta efter en cykel, jag vill få en cykel rekommenderad för mig". Så listade jag allt jag ville att den skulle ha - smala däck, pakethållare, många växlar, gärna dammodell osv - och killen pekade på en cykel och jag köpte den för strax under 5000 spänn. Pappa cyklade lite på den igår och var superimponerad, så jag antar att min shoppingtaktik fungerade.
Har cyklat till jobbet på Ringvägen, nedanför SÖS. Det tar mig cirka 25 minuter och jag skulle tippa att det är ungefär 7 km. Har kommit fram till att det är en grym sträcka, för det är hur mycket backar och sånt tjafs som helst, så det blir verkligen varierande cykling, och lika tungt i båda riktningarna. Och nu har jag hittat duschen på jobbet också, kanon.
Gå i trapporna hemma... vad är det med trappor som gör att det känns som att man ska svimma? Kuta i en timme, inga problem, men gå i en trappa i fem minuter och det känns som att alla muskler i hela kroppen förvandlats till gummi. Jag skulle misstänka att det är bra konditionsträning om man eldar på lite uppåt, för jag kryper de sista trappstegen (det är 8 våningar, ca 20 trappsteg mellan varje våning). Om inte annat får jag brutal träningsvärk i nedre delen av vaderna i alla fall, efter första gången trodde jag att det var något allvarligt fel med mina benhinnor, men det var visst hederlig gammal grymt smärtsam träningsvärk. Jag kan starkt rekommendera massage med en brödkavel för övrigt.
Men det jag fått mest träningsvärk av är en omgång brännboll med Elin och hennes gäng. Jag eldade på utav bara helvete, kutade med sprintstart från varje kon, blev bränd efter två hela varv två gånger i rad och var så andfådd att jag inte kunde prata. I pauserna stod jag och tränade att slå eller kasta. Och hot damn, jag hade så ont i hela kroppen i flera dagar. Övre delen av framsidan av låren, hela livet, från rygg till mage, axlarna, armarna, halsen. You name it.
Det är väl pretty much it. Jobben har börjat rulla in igen, och det blir ofta 12-14 timmar summa summarum, och träningen lider ganska mycket av det. Jag skulle ju kunna gå upp klockan fem och träna, som en riktig atlet skulle gjort, men jag värdesätter sömn alldeles för mycket. Jag vet att jag inte kommer orka jobba som jag gör om jag inte tar vara på de timmar jag får till att sova.
Nu är det en vecka och en dag kvar. Hoppas, hoppas, hoppas att det kommer gå bra!
söndag 1 augusti 2010
Back at the gym
Mitt gym har extremt jobbiga öppetider att hålla reda på under sommaren. Men en tid har jag lärt mig, och det är att på söndagar öppnar de kl. 14.00. Och då var jag där!
Eftersom den JÄVLA benhinneinflammationen fortfarande sitter i i vänster ben (tänkte springa för några dagar sedan, men tog bara två steg innan jag vände hem igen) så får jag väl lära mig öppetiderna då. Jag skulle vara i Sumpan klockan fyra, och behövde köpa mat innan dess, så jag siktade på en timmes träning. Körde styrka och tio minuter i trappmaskinen. Jag har kommit fram till att denna djävul får bli min konditionsträning tills att jag A) köpt en cykel, eller B) kan börja springa igen.
Igår kväll försökte jag mig på lite yoga hemma, men i motsats till hur mycket jag tyckt att instruktörerna använder sjukt många "välkända" rörelser kom jag knappt ihåg några. Jag tror nog att jag ska bli duktigare på att gå på pass i höst, man tar ju aldrig i som när ett helt rum står och pallar trycket när man själv känner att man kreverar. Det får nog bli ganska mycket yoga också, trots att de oftare känns som anger management eftersom jag stör mig så mycket på de superharmoniska instruktörerna. Det är ju en träningsform som är lätt att göra hemma.
Ojojoj, välfyllt blogginlägg. Här får vi verkligen veta vilken form Fanny är i. Informationsflödet tycks aldrig sina...
Eftersom den JÄVLA benhinneinflammationen fortfarande sitter i i vänster ben (tänkte springa för några dagar sedan, men tog bara två steg innan jag vände hem igen) så får jag väl lära mig öppetiderna då. Jag skulle vara i Sumpan klockan fyra, och behövde köpa mat innan dess, så jag siktade på en timmes träning. Körde styrka och tio minuter i trappmaskinen. Jag har kommit fram till att denna djävul får bli min konditionsträning tills att jag A) köpt en cykel, eller B) kan börja springa igen.
Igår kväll försökte jag mig på lite yoga hemma, men i motsats till hur mycket jag tyckt att instruktörerna använder sjukt många "välkända" rörelser kom jag knappt ihåg några. Jag tror nog att jag ska bli duktigare på att gå på pass i höst, man tar ju aldrig i som när ett helt rum står och pallar trycket när man själv känner att man kreverar. Det får nog bli ganska mycket yoga också, trots att de oftare känns som anger management eftersom jag stör mig så mycket på de superharmoniska instruktörerna. Det är ju en träningsform som är lätt att göra hemma.
Ojojoj, välfyllt blogginlägg. Här får vi verkligen veta vilken form Fanny är i. Informationsflödet tycks aldrig sina...
tisdag 27 juli 2010
Smärta, o smärta
Var ute och sprang i tisdags förra veckan senast. Sprang samma sträcka som dagen innan, denna gång på 53 minuter om mitt minne talar sanning, men jag brukar minnas sådana helt onödiga saker som antal någonting (t.ex. minns jag ofta inte vad jag skulle handla, men jag minns att det var fem saker, så jag vet att jag glömt något om det bara är fyra). Det kändes inte så bra, ville verkligen komma under 50. Men jag var ganska trött från början, så det var väl bra träning i alla fall.
Däremot...
fick jag VANSINNIG behinneinflammation dagen efter, i onsdags. Gud, jag hade så ont att jag inte trodde att det kunde vara sant. Som tur var åkte jag till Göteborg för att jobba fyra långa sändningsdagar på Gothia Cup, och dessa dagar rör jag mig i princip ingenting. Jag försökte att ställa mig upp och göra tåhävningar några gånger om dagen för att få igång blodcirkulationen, och masserade lite. Men varje gång jag skulle lyfta foten bakåt, om jag till exempel skulle sätta upp den på stolens fot, och var tvungen att lyfta med vaden så blixtrade smärtan till i hela smalbenet. Hade lite ont i höger också, men värst i vänsterbenet, så ont har jag aldrig haft.
Det blev lite bättre på de dagarna när benen verkligen fick vila, och sedan har jag bara gått omkring i mina löparskor och dessutom fått massage av mamma, så nu är det nästan borta. Ska nog ge det några dagar till, och faktiskt gå och fixa bra inlägg till skorna.
tisdag 20 juli 2010
Sprintstart
Mina distanser heter ju sprintdistans, så jag tänkte att det kanske är lika bra att börja sprinta. Pun intended. Jag har bestämt mig för att sätta den löprunda jag har nu, som är på ungefär 7 km, och från och med nu försöka springa snabbare istället för längre. Samt att fokusera mycket på konditionsträning och styrketräning. En månad och nio dagar kvar...
Igår hade jag ett bra tempo och jag bestämde mig de sista två kilometrarna för att försöka klå min förra tid (54 minuter) och tvingade på farten. Detta är delen med alla backar dessutom, så jag ser det som bra konditionsträning. Pusha uppför och jobba upp ett bra flås, sen bara trycka på lite i nerförsbackarna så att man håller högt tempo men får en andningspaus.
Min plan fungerade skitbra tills att jag sprang på (pun not intended) en jobbarkompis jag inte träffat på jättelänge. Där tappade jag kanske åtta minuter, plus flås och värme i musklerna. Jobbade upp det rätt snabbt ändå och sprang hem på totalt 57 minuter. Om jag då räknar bort minuterna jag tappade med Niclas blir det alltså ca 50 minuter. Nästa mål blir då givetvis 48 minuter.
Vilken dröm att komma under 30 innan tävlingen, men det kanske är lite för mycket begärt? Jag har aldrig varit en sprinter, långdistans har jag ärvt av pappa tror jag...
Igår hade jag ett bra tempo och jag bestämde mig de sista två kilometrarna för att försöka klå min förra tid (54 minuter) och tvingade på farten. Detta är delen med alla backar dessutom, så jag ser det som bra konditionsträning. Pusha uppför och jobba upp ett bra flås, sen bara trycka på lite i nerförsbackarna så att man håller högt tempo men får en andningspaus.
Min plan fungerade skitbra tills att jag sprang på (pun not intended) en jobbarkompis jag inte träffat på jättelänge. Där tappade jag kanske åtta minuter, plus flås och värme i musklerna. Jobbade upp det rätt snabbt ändå och sprang hem på totalt 57 minuter. Om jag då räknar bort minuterna jag tappade med Niclas blir det alltså ca 50 minuter. Nästa mål blir då givetvis 48 minuter.
Vilken dröm att komma under 30 innan tävlingen, men det kanske är lite för mycket begärt? Jag har aldrig varit en sprinter, långdistans har jag ärvt av pappa tror jag...
måndag 19 juli 2010
Räknas detta?
Jag sprang aldrig i fredags, jag åt sushi och kollade på Wolfman med Lucas istället. Och i lördags var jag ute och partajade efter jobbet. Men jag gick i alla fall från Skanstull till Midsommarkransen när jag skulle hem. Räknas det som träning?
fredag 16 juli 2010
Den gångna veckan
Fan, mitt bloggande är verkligen lidande av att internet fortfarande strular hemma. Dessutom är jag ju ute hela tiden, när jag inte jobbar. Duktig svensk!
Veckan som gått i träning i alla fall:
Söndag: tänkte jag åka till gymmet och sedan åka och bada med kusinen innan jag åkte till jobbet, men då jag upptäckte att gymmet öppnade två insåg jag att det skulle bli för tight. Därför sprang jag utomhus istället. I fullskalig värme. Det var jobbigt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att formen känns sjukt mycket bättre när jag tränat i värmen mitt på dagen. Tar det mer när kroppen är så överhettad eller inbillar jag mig bara?
Jag sprang bara ungefär 3 km på ca 20 min. Eftersom jag bara hade kortkorta shorts och min träningstopp som bara täcker brösten kände jag pressen på mig att se jäkligt spänstig och vältränad ut, så jag tog nog i lite mer än vad jag brukar... I ekvation med solgass och inget vatten medtaget hade jag andning på gränsen till astma, gelében och slem istället för saliv hela vägen. Topp!
Sköljde av mig med den iskalla vattenslangen när jag kom hem. Så... skönt.
Måndag: ingen träning denna dag eftersom jag var ute med två kompisar och seglade. Däremot simmade jag lite, framför allt när jag hoppade i när vi hade seglen uppe och det plötsligt kom vind och båten bara sköt iväg och bokstavligt talat lämnade mig i kölvattnet. Jävlar vad jag crawlade på innan Hannes slängde ut en tamp som jag kunde dra in mig i. Crawlen kändes sjukt stabil och proffsig, och Hannes (vattenpolospelare och inbiten seglare) var mäkta imponerad så jag har nog potential att få till en skön simning innan tävlingen. Ching!
Tisdag: var jag på gymmet. Jag tänkte först springa intervaller och sprang därför bara i träningstopp för att tröjan skulle vara (någorlunda) torr när jag satte mig i maskinerna. Hot damn! När inget tyg absorberade svettet rann det ju bokstavligen i rännilar. Jag var rädd att iPoden i fickan skulle få fuktskador.
Tretton intervaller på 12.0, det var mest benen som tog stryk. Konditionsmässigt hade jag nog kunnat ta det på 12.3/12.5 någonting. Sedan körde jag lite axlar och sist benlyft i stretchrummet. Jag kände mig lat och gjorde inte så många jag kände att jag kunde göra, men jävlar vilken träningsvärk jag har i magen fortfarande.
Onsdag: landet hela dagen, lite simning men inte direkt på träningsnivå. Kak-och glassätning på elitnivå däremot.
Torsdag: upptagen hela dagen.
Which leads us to today... vi får se vad dagen för med sig, men med tre dagar borträknade redan måste jag ju springa ikväll egentligen. Men det är så varmt... bra träning?
Veckan som gått i träning i alla fall:
Söndag: tänkte jag åka till gymmet och sedan åka och bada med kusinen innan jag åkte till jobbet, men då jag upptäckte att gymmet öppnade två insåg jag att det skulle bli för tight. Därför sprang jag utomhus istället. I fullskalig värme. Det var jobbigt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att formen känns sjukt mycket bättre när jag tränat i värmen mitt på dagen. Tar det mer när kroppen är så överhettad eller inbillar jag mig bara?
Jag sprang bara ungefär 3 km på ca 20 min. Eftersom jag bara hade kortkorta shorts och min träningstopp som bara täcker brösten kände jag pressen på mig att se jäkligt spänstig och vältränad ut, så jag tog nog i lite mer än vad jag brukar... I ekvation med solgass och inget vatten medtaget hade jag andning på gränsen till astma, gelében och slem istället för saliv hela vägen. Topp!
Sköljde av mig med den iskalla vattenslangen när jag kom hem. Så... skönt.
Måndag: ingen träning denna dag eftersom jag var ute med två kompisar och seglade. Däremot simmade jag lite, framför allt när jag hoppade i när vi hade seglen uppe och det plötsligt kom vind och båten bara sköt iväg och bokstavligt talat lämnade mig i kölvattnet. Jävlar vad jag crawlade på innan Hannes slängde ut en tamp som jag kunde dra in mig i. Crawlen kändes sjukt stabil och proffsig, och Hannes (vattenpolospelare och inbiten seglare) var mäkta imponerad så jag har nog potential att få till en skön simning innan tävlingen. Ching!
Tisdag: var jag på gymmet. Jag tänkte först springa intervaller och sprang därför bara i träningstopp för att tröjan skulle vara (någorlunda) torr när jag satte mig i maskinerna. Hot damn! När inget tyg absorberade svettet rann det ju bokstavligen i rännilar. Jag var rädd att iPoden i fickan skulle få fuktskador.
Tretton intervaller på 12.0, det var mest benen som tog stryk. Konditionsmässigt hade jag nog kunnat ta det på 12.3/12.5 någonting. Sedan körde jag lite axlar och sist benlyft i stretchrummet. Jag kände mig lat och gjorde inte så många jag kände att jag kunde göra, men jävlar vilken träningsvärk jag har i magen fortfarande.
Onsdag: landet hela dagen, lite simning men inte direkt på träningsnivå. Kak-och glassätning på elitnivå däremot.
Torsdag: upptagen hela dagen.
Which leads us to today... vi får se vad dagen för med sig, men med tre dagar borträknade redan måste jag ju springa ikväll egentligen. Men det är så varmt... bra träning?
torsdag 8 juli 2010
Jag är en 7 km:s-löpare
Andra gången jag sprang sju km (eller hur långt det nu kan vara). Jag börjar förstå vad löparnas hemliga trick är: de tränar.
Jag tror definitivt att mitt hemliga trick för att helt plötsligt orka så mycket längre än tidigare är att jag helt enkelt tar det jävligt lugnt. Jag håller tempot lågt från början och då kan jag hålla det hela vägen också. Ansträngd andedräkt får jag bara i uppförsbackarna och mentaliteten är på topp eftersom jag känner att shit vad långt jag sprungit och jag är inte ens trött. Boost!
Var ute en timme igår igen, det kändes fortfarande lite stelt i benen efter badandet fem dagar tidigare. Har jobbat nyhetsmorgon och inte hunnit sova längre stunder dagtid, så jag har skitit i att träna sen dess. Nu ska jag till Falkenberg i eftermiddag för att jobba, det är en fullsmockad fredag och lördag, och hemfärd på söndag, men jag tar med mig träningskläder i alla fall.
När jag kommer hem på söndag tänkte jag bara packa om lite snabbt och sen sticka upp till morfar. M&P bor där hela sommaren, och det är skönt att bara softa omkring, glo på film, spela spel (så länge inte mamma ger ledtrådar till alla frågor som vanligt, då blir jag skitsur), hänga med hundarna och löpa lite om kvällarna.
Jag tror definitivt att mitt hemliga trick för att helt plötsligt orka så mycket längre än tidigare är att jag helt enkelt tar det jävligt lugnt. Jag håller tempot lågt från början och då kan jag hålla det hela vägen också. Ansträngd andedräkt får jag bara i uppförsbackarna och mentaliteten är på topp eftersom jag känner att shit vad långt jag sprungit och jag är inte ens trött. Boost!
Var ute en timme igår igen, det kändes fortfarande lite stelt i benen efter badandet fem dagar tidigare. Har jobbat nyhetsmorgon och inte hunnit sova längre stunder dagtid, så jag har skitit i att träna sen dess. Nu ska jag till Falkenberg i eftermiddag för att jobba, det är en fullsmockad fredag och lördag, och hemfärd på söndag, men jag tar med mig träningskläder i alla fall.
När jag kommer hem på söndag tänkte jag bara packa om lite snabbt och sen sticka upp till morfar. M&P bor där hela sommaren, och det är skönt att bara softa omkring, glo på film, spela spel (så länge inte mamma ger ledtrådar till alla frågor som vanligt, då blir jag skitsur), hänga med hundarna och löpa lite om kvällarna.
lördag 3 juli 2010
De senaste tre veckorna
Internet ligger nere i hela mitt hus, så jag har inte kunnat blogga på hela veckan (dagens I-landsproblem).
Det blev inget träna i Rom, förutom en massa knatande mellan alla turistgrejer som mamma släpade runt mig på. Däremot många kulor glass och cappuccino.
När vi kom hem på torsdagen förra veckan åkte vi direkt från Arlanda till morfars hus utanför Norrtälje, och där var jag lite mer duktig. Sprang på midsommar, alltså fredagen. Jag kutade ut på sen eftermiddag, så det var varmt men inte så farligt. Sprang ungefär fem kilometer på en dryg halvtimme som vanligt. Det bästa var när jag sprang förbi ett gäng i 20-årsåldern där tre av killarna släppte alla påsar som de höll i och ställde sig att skaka med händerna och ropa "woh woh!", och när jag sprang förbi gjorde de vågen tre gånger och hurrade. Jag bockade till tack och blev genast på skitbra humör.
Blev inringd till jobbet på lördagen och hade bara sovit tre timmar efter en galen kväll med mineralvatten och sällskapsspel med familjen. I'm young - hear me roar. Inget träna den dagen, men på söndagen sprang jag på morgonen (lunchtid). Det var varmt och jag sprang runt lite och letade efter bra slingor. Hittade en stig som gick en bit längs vattnet, men inte långt, så jag vände och sprang en omväg hem. Fan, hur kan man inte ha någonstans att springa ute på landet?
Jag var i alla fall helt slut när jag kom hem, bara kollapsade på gräsmattan och låg och flämtade tills att Adolf kom fram och började slicka av svetten i ansiktet på mig (med bajsandedräkt).
Däremot stack jag ut i onsdags på sena kvällen när det är perfekt värme, och jag vet inte vad jag gjort rätt den gången, för satan vad stark jag kände mig! Jag sprang min vanliga vända på fem km, men när jag kommit ungefär 3,5 kände jag att det här är ju löjligt, jag orkar ju mycket mer än det här. Så då sprang jag en liten omväg, men så kände jag att det var på tok för kort, så då svängde jag höger istället för vänster och sprang genom Mälarhöjden.
För er som inte vet hur Mälarhöjden är format så kan jag berätta att det heter inte höjd för skojs skull. Jag sprang först hundra meter upp för en 70-gradersbacke, direkt följd av 200 meter i en 30-gradersbacke. Sen hade jag en skön rehab-backe nerför där jag kunde återhämta mig innan ytterligare en hundra meters 30-gradersbacke följd av DA FACKING IT-KILLERBACKEN i typ 200 meter, fast den känns som en halv kilometer.
Men... när jag kom hem hade jag sprungit kanske 6-7 km, men jag kände ändå att jag hade kunnat springa en mil. Kände mig stum i benen, och det brukar jag inte göra, är mest bara jättetrött i benen när jag kommer hem men aldrig stum, så det berodde ju säkert på att jag gjort något rätt. 56 minuter var jag ute, och så länge har jag aldrig orkat springa i ett sträck tidigare, nice!
Så vad? Jag hade ätit en duktig middag (fahitas med köttfärs och grönsaker där bara en fjärdedels fetaost och lite guacamole var det enda riktigt onyttiga). Jag hade mest degat i två dagar. Till skillnad från hur jag brukar göra, där jag spurtar så länge jag känner att jag orkar, tyglade jag mig och sprang långsamt från början. Hmm... ja, så kanske mina två värmeslagspass hade hjälp på formen lite? Det kändes hur som helst fucking awesome! Awesome ska läsas i falsett.
I fredags sprang jag och Lucas ut tillsammans. Vi sprang ungefär 2 kilometer ner till Klubbensborg som är ett camping- och promenadområde vid Mälaren, och där körde vi backträning. Fy fan, det visslade när jag andades efter bara två intervaller. Lucas hade tvingat på mig en pulsklocka och var mäkta imponerad av min låga puls. Jag kände mig påkörd av ett tåg, så jag hade ju nästan hellre haft hög puls. Nu var det som när man har skitont efter pjäxorna, så att man nästan vill grina lite, och så är det inte ens en rodnad på skenbenen. Men Lucas sa att det var bra att ha låg puls, är inte säker på hur sånt fungerar. Låg i alla fall mellan 160-178 ungefär, från botten till topp.
Efter backträningen gick vi ner till bryggan och tog av oss skor och t-shirt och dök i med träningskläderna på och simmade lite. Jag tänkte att det är bra för triathlon-inställningen, men det var nog rätt puckat, för musklerna blev ju iskalla på en gång och jättestela lagom till att vi skulle springa hem.
And that's it. Har köpt baddräkt och simglasögon, så att jag inte står där på Djurgården tillsammans med en massa folk i våtdräkt och superfokuserade galna tävlingsblickar och stretchar i min blå/vit-randiga HM-bikini. Åh, så har jag ju faktiskt också simmat två gånger i Östersjön när vi varit ute med båten. Inte särskilt engagerat, men lagom för att konstatera att det är asjobbigt att simma. Upptäckte däremot igår att min granne, tillika kusinens bästa kompis, är föredetta elitsimmare som blev psyked när jag frågade om hon kunde bli vår simlärare, så nu kanske jag kan lära mig att crawla ordentligt...
Det blev inget träna i Rom, förutom en massa knatande mellan alla turistgrejer som mamma släpade runt mig på. Däremot många kulor glass och cappuccino.
När vi kom hem på torsdagen förra veckan åkte vi direkt från Arlanda till morfars hus utanför Norrtälje, och där var jag lite mer duktig. Sprang på midsommar, alltså fredagen. Jag kutade ut på sen eftermiddag, så det var varmt men inte så farligt. Sprang ungefär fem kilometer på en dryg halvtimme som vanligt. Det bästa var när jag sprang förbi ett gäng i 20-årsåldern där tre av killarna släppte alla påsar som de höll i och ställde sig att skaka med händerna och ropa "woh woh!", och när jag sprang förbi gjorde de vågen tre gånger och hurrade. Jag bockade till tack och blev genast på skitbra humör.
Blev inringd till jobbet på lördagen och hade bara sovit tre timmar efter en galen kväll med mineralvatten och sällskapsspel med familjen. I'm young - hear me roar. Inget träna den dagen, men på söndagen sprang jag på morgonen (lunchtid). Det var varmt och jag sprang runt lite och letade efter bra slingor. Hittade en stig som gick en bit längs vattnet, men inte långt, så jag vände och sprang en omväg hem. Fan, hur kan man inte ha någonstans att springa ute på landet?
Jag var i alla fall helt slut när jag kom hem, bara kollapsade på gräsmattan och låg och flämtade tills att Adolf kom fram och började slicka av svetten i ansiktet på mig (med bajsandedräkt).
Däremot stack jag ut i onsdags på sena kvällen när det är perfekt värme, och jag vet inte vad jag gjort rätt den gången, för satan vad stark jag kände mig! Jag sprang min vanliga vända på fem km, men när jag kommit ungefär 3,5 kände jag att det här är ju löjligt, jag orkar ju mycket mer än det här. Så då sprang jag en liten omväg, men så kände jag att det var på tok för kort, så då svängde jag höger istället för vänster och sprang genom Mälarhöjden.
För er som inte vet hur Mälarhöjden är format så kan jag berätta att det heter inte höjd för skojs skull. Jag sprang först hundra meter upp för en 70-gradersbacke, direkt följd av 200 meter i en 30-gradersbacke. Sen hade jag en skön rehab-backe nerför där jag kunde återhämta mig innan ytterligare en hundra meters 30-gradersbacke följd av DA FACKING IT-KILLERBACKEN i typ 200 meter, fast den känns som en halv kilometer.
Men... när jag kom hem hade jag sprungit kanske 6-7 km, men jag kände ändå att jag hade kunnat springa en mil. Kände mig stum i benen, och det brukar jag inte göra, är mest bara jättetrött i benen när jag kommer hem men aldrig stum, så det berodde ju säkert på att jag gjort något rätt. 56 minuter var jag ute, och så länge har jag aldrig orkat springa i ett sträck tidigare, nice!
Så vad? Jag hade ätit en duktig middag (fahitas med köttfärs och grönsaker där bara en fjärdedels fetaost och lite guacamole var det enda riktigt onyttiga). Jag hade mest degat i två dagar. Till skillnad från hur jag brukar göra, där jag spurtar så länge jag känner att jag orkar, tyglade jag mig och sprang långsamt från början. Hmm... ja, så kanske mina två värmeslagspass hade hjälp på formen lite? Det kändes hur som helst fucking awesome! Awesome ska läsas i falsett.
I fredags sprang jag och Lucas ut tillsammans. Vi sprang ungefär 2 kilometer ner till Klubbensborg som är ett camping- och promenadområde vid Mälaren, och där körde vi backträning. Fy fan, det visslade när jag andades efter bara två intervaller. Lucas hade tvingat på mig en pulsklocka och var mäkta imponerad av min låga puls. Jag kände mig påkörd av ett tåg, så jag hade ju nästan hellre haft hög puls. Nu var det som när man har skitont efter pjäxorna, så att man nästan vill grina lite, och så är det inte ens en rodnad på skenbenen. Men Lucas sa att det var bra att ha låg puls, är inte säker på hur sånt fungerar. Låg i alla fall mellan 160-178 ungefär, från botten till topp.
Efter backträningen gick vi ner till bryggan och tog av oss skor och t-shirt och dök i med träningskläderna på och simmade lite. Jag tänkte att det är bra för triathlon-inställningen, men det var nog rätt puckat, för musklerna blev ju iskalla på en gång och jättestela lagom till att vi skulle springa hem.
And that's it. Har köpt baddräkt och simglasögon, så att jag inte står där på Djurgården tillsammans med en massa folk i våtdräkt och superfokuserade galna tävlingsblickar och stretchar i min blå/vit-randiga HM-bikini. Åh, så har jag ju faktiskt också simmat två gånger i Östersjön när vi varit ute med båten. Inte särskilt engagerat, men lagom för att konstatera att det är asjobbigt att simma. Upptäckte däremot igår att min granne, tillika kusinens bästa kompis, är föredetta elitsimmare som blev psyked när jag frågade om hon kunde bli vår simlärare, så nu kanske jag kan lära mig att crawla ordentligt...
måndag 21 juni 2010
Rome, baby!
Mamma och pappa har med sitt eviga resande under uppväxten skadad mig så till den grad att jag hela tiden har ett sug att resa. Nu är jag ofrivilligt ledig i två veckor. Vad göra? Åker fyra dagar med mamma till Rom tänkte jag. Har aldrig varit i Italien. Blir mitt... sjuttonde land? Inte helt säker, har tappat räkningen. Nitton kanske?
Anyways... benhinneinflammationen håller sig fast i mitt vänstra skenben, det gör ont! Det var nog inte det bästa att springa med det i torsdags. Var en sväng förbi gymmet igår, men var så trött, inte håller-på-att-somna-trött, bara helt omotiverad. Sprang tio intervaller på löpbandet i alla fall, men kunde inte ta i eftersom benet gjorde ont. Kände att det inte var någon bra idé att springa efter ca tre intervaller, men då ville jag inte sluta. Sprang på 11,2 i alla fall, utan större ansträngning. Soft!
Nu måste jag packa, varför står jag här och bloggar? (Eh, ja... laptopen står på pianot, det är det enda stället där jag får internettäckning från Lucas lägenhet under min). Träningskläderna åker med till Rom, vi får se hur det går. Mamma är i och för sig mer pigg på att träna än vad Malin är, så det kanske blir av på den här resan, vem vet?
Anyways... benhinneinflammationen håller sig fast i mitt vänstra skenben, det gör ont! Det var nog inte det bästa att springa med det i torsdags. Var en sväng förbi gymmet igår, men var så trött, inte håller-på-att-somna-trött, bara helt omotiverad. Sprang tio intervaller på löpbandet i alla fall, men kunde inte ta i eftersom benet gjorde ont. Kände att det inte var någon bra idé att springa efter ca tre intervaller, men då ville jag inte sluta. Sprang på 11,2 i alla fall, utan större ansträngning. Soft!
Nu måste jag packa, varför står jag här och bloggar? (Eh, ja... laptopen står på pianot, det är det enda stället där jag får internettäckning från Lucas lägenhet under min). Träningskläderna åker med till Rom, vi får se hur det går. Mamma är i och för sig mer pigg på att träna än vad Malin är, så det kanske blir av på den här resan, vem vet?
lördag 19 juni 2010
Benhinneinflammation
Inte konstigt efter att jag knatat runt halva New York i tygskor, som har blivit något av mitt signum. Jag börjar tänka att om jag nu insisterar på att bara ha dessa absolut värdelöst dåliga skor, i alla fall investera i ett par inlägg som stödjer foten.
Var i alla fall duktig igår och stack ut och sprang trots att jag varit igång 04.00-23.00 (med en två timmars tupplur på eftermiddagen), och trots att jag skulle upp vid sex för att jobba på nymo. Jag insåg att jag behövde sova, men tänkte ändå på "träna varje dag"-principen, och jag var inte dödligt trött när jag kom hem så jag stack ut och sprang. Undvek sträckorna som inbjuder till överfallsvåldtäkt, men tog förhoppningsvis igen det med lite extra utsvängar på andra ställen. Klockade mig inte, och hade ingen iPod med mig.
Jag provade att springa och bara koncentrera mig på min andning och det gick rätt bra. När jag fokuserade på att ha en jämn andning anpassade jag stegen efter det, istället för tvärtom, då jag ofta tröttar ut mig för fort.
Var i alla fall duktig igår och stack ut och sprang trots att jag varit igång 04.00-23.00 (med en två timmars tupplur på eftermiddagen), och trots att jag skulle upp vid sex för att jobba på nymo. Jag insåg att jag behövde sova, men tänkte ändå på "träna varje dag"-principen, och jag var inte dödligt trött när jag kom hem så jag stack ut och sprang. Undvek sträckorna som inbjuder till överfallsvåldtäkt, men tog förhoppningsvis igen det med lite extra utsvängar på andra ställen. Klockade mig inte, och hade ingen iPod med mig.
Jag provade att springa och bara koncentrera mig på min andning och det gick rätt bra. När jag fokuserade på att ha en jämn andning anpassade jag stegen efter det, istället för tvärtom, då jag ofta tröttar ut mig för fort.
fredag 18 juni 2010
Sprint i Central Park
Japp, hemma från the big apple. Ville ju egentligen träna varje dag, men det blir ju morgon till kväll när man är där så kort. Hann träna två gånger dock. En gång sprang jag i Central Park som bara låg några blocks bort. Fyyyy faan! En massa turister som jag var tvungen att väja för, backar upp och backar ner och dessutom så kvavt att det kändes som att jag andades ånga. Det var till och med jobbigt att springa i nerförsbacke. Jag tog mig runt i 25 minuter, men inte snabbt. Dödsångesten var inte långt borta. Men det var ändå kul att göra det.
Efter två dagars galen shopping var Malin för trött för att gå direkt ut och äta, medan jag fortfarande var rätt pigg, så då lämnade jag henne på sin säng och så gick jag ner i gymmet iklädd mina nya, görsnygga träningskläder. Sprang 14 intervaller i 7 mph, som jag inte hade någon aning om hur snabbt det var. Men glatt överraskande motsvarar det ca 11,3 km i timmen, och det kändes rätt segt tyckte jag, så motionen måste ha förbättras rätt mycket sen sist jag intervallade, och det känns ju jäkligt bra måste jag säga. I och för sig vet jag inte säkert vilket längdmått maskinerna på mitt gym har eftersom det inte står uppmärkt någonstans, men eftersom längden man sprungit mäts i km måste ju hastigheten mätas i km/h kan jag tycka. I så fall har jag ökat intervalltempot med 1,1 km/h. Trevligt!
Sprang igår på gärdet på arbetstid. Mhm, jag har tre timmars call time för ett jobb som har 15 minuters förberedelse. Drog på mig stassen och stack ut, men det var tungt. Vet inte om det var för att jag fortfarande var lite jet-laggad eller om jag bara var lat. Tog en kort vända över gärdet eftersom det är där vi ska springa. Jag trodde först att det var Djurgården, men det är tydligen gärdet. Vet inte om det är bättre eller sämre. Djurgården har ju många backar, men det är åtminstonde asfalt, och det är rätt skönt eftersom man inte måste planera var man sätter fötterna.
Oh well, det är bara att köra på. Hotivering inför varje pass: om jag tränar nu blir det lite mindre hemskt på triathlon.
Efter två dagars galen shopping var Malin för trött för att gå direkt ut och äta, medan jag fortfarande var rätt pigg, så då lämnade jag henne på sin säng och så gick jag ner i gymmet iklädd mina nya, görsnygga träningskläder. Sprang 14 intervaller i 7 mph, som jag inte hade någon aning om hur snabbt det var. Men glatt överraskande motsvarar det ca 11,3 km i timmen, och det kändes rätt segt tyckte jag, så motionen måste ha förbättras rätt mycket sen sist jag intervallade, och det känns ju jäkligt bra måste jag säga. I och för sig vet jag inte säkert vilket längdmått maskinerna på mitt gym har eftersom det inte står uppmärkt någonstans, men eftersom längden man sprungit mäts i km måste ju hastigheten mätas i km/h kan jag tycka. I så fall har jag ökat intervalltempot med 1,1 km/h. Trevligt!
Sprang igår på gärdet på arbetstid. Mhm, jag har tre timmars call time för ett jobb som har 15 minuters förberedelse. Drog på mig stassen och stack ut, men det var tungt. Vet inte om det var för att jag fortfarande var lite jet-laggad eller om jag bara var lat. Tog en kort vända över gärdet eftersom det är där vi ska springa. Jag trodde först att det var Djurgården, men det är tydligen gärdet. Vet inte om det är bättre eller sämre. Djurgården har ju många backar, men det är åtminstonde asfalt, och det är rätt skönt eftersom man inte måste planera var man sätter fötterna.
Oh well, det är bara att köra på. Hotivering inför varje pass: om jag tränar nu blir det lite mindre hemskt på triathlon.
torsdag 10 juni 2010
New York, New York
Ska sticka till NYC imorgon med en kompis i fem dagar. Har som mål nu för tiden att träna varje dag. Då får man ju ångest när man inte gör det, så istället för att ha ångest två dagar i veckan och då bara träna två dagar, har jag nu ångest tre dagar i veckan och tränar fyra som jag tänkt från början.
Hittills har jag tränat tre gånger, var en vända på gymmet igår. Körde enbart styrka, mycket mage och triceps. Inte för att jag direkt behöver det för triathlon, utan för att det är snyggt! I förrgår sprang jag med mamma runt vinterviken, 3,81 km på ca 18 minuter. Det var många tunga backar så det kändes mest som backträning, vilket är bra eftersom jag inte tränat det ännu.
Har uppmanat Malin att ta med träningskläder till NY, ska försöka träna alla fem dagar (får se hur det går, vissa dagar kan det nog bli svårt, man är ju rätt upptagen på semester). Imorgon och på lördag jobbar Malin i alla fall, så då ska jag checka in hotellets gym (som jag verkligen hoppas finns...).
Dags att packa!
Hittills har jag tränat tre gånger, var en vända på gymmet igår. Körde enbart styrka, mycket mage och triceps. Inte för att jag direkt behöver det för triathlon, utan för att det är snyggt! I förrgår sprang jag med mamma runt vinterviken, 3,81 km på ca 18 minuter. Det var många tunga backar så det kändes mest som backträning, vilket är bra eftersom jag inte tränat det ännu.
Har uppmanat Malin att ta med träningskläder till NY, ska försöka träna alla fem dagar (får se hur det går, vissa dagar kan det nog bli svårt, man är ju rätt upptagen på semester). Imorgon och på lördag jobbar Malin i alla fall, så då ska jag checka in hotellets gym (som jag verkligen hoppas finns...).
Dags att packa!
måndag 7 juni 2010
Dramatisk joggare
Trots att jag anat det hela tiden kändes det hemskt när jag fick reda på att Jodie blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa. Men mitt i all tragik jag hörde uppläst i öronen kunde jag inte låta bli att flina åt mig själv när jag insåg att jag joggade igenom Mälarhöjden och väste "ne-ej!", upprört spärrade upp munnen och drog ihop ögonbrynen i ogillande när jag lyssnade på fostermammans återberättelse av Jodies erkännande. Hur måste inte det se ut för passerande?
Det kanske är dags att köpa en ordentlig klocka som mäter avstånd och allt. Nu klockar jag mig på min iPod. Två minuter hade jag förbättrat mig i alla fall sedan jag sprang i onsdags, 35 minuter tog det. I torsdags var jag på konsert, fredag och lördag jobbade jag i Göteborg och i söndags var jag så absolut slut att jag inte orkade släpa mig ur soffan. Men vad fan? Det är ju just vid de här tillfällena som jag ska göra det i alla fall, det är väl det som är kämparanda? Skärpning, Berger.
Det kanske är dags att köpa en ordentlig klocka som mäter avstånd och allt. Nu klockar jag mig på min iPod. Två minuter hade jag förbättrat mig i alla fall sedan jag sprang i onsdags, 35 minuter tog det. I torsdags var jag på konsert, fredag och lördag jobbade jag i Göteborg och i söndags var jag så absolut slut att jag inte orkade släpa mig ur soffan. Men vad fan? Det är ju just vid de här tillfällena som jag ska göra det i alla fall, det är väl det som är kämparanda? Skärpning, Berger.
onsdag 2 juni 2010
Ljudbok - del 2
Ikväll sprang jag samma vända som jag sprang i förrgår med Lucas, fast omvänd (succe, grymt skönt att slippa jävla Mickelsbergsvägen hem). Nu fungerade det garanterat bättre med ljudboken än det gjorde på gymmet igår. Det var ju inte direkt så att det kändes som att jag gled fram på moln, det var fortfarande jobbigt och kändes långt kvar, men istället för att verkligen behöva bita ihop när jag började tänka på kortare sträckor eller hur jobbigt det var, tänkte jag att jag måste lyssna igen, för nu missar jag en massa saker.
Ljudbok: topp! Den förhindrade inte mina "åh vad jobbigt"-tankar, men den förkortade dem. Mycket bra.
Är inte säker på hur lång sträckan är, men Lucas trodde någonstans mellan 4,5 och 5 km. Vi klockade inte i måndags, men nu tog det lite dryga 37 minuter. Jag tror att det gick snabbare när jag sprang med Lucas, för jag var riktigt trött idag, och har träningsvärk i baksidan av låren efter bendödarmaskinen på gymmet igår.
Först blev jag helt förskräckt när jag såg klockslaget, men om jag istället tänker att jag numera faktiskt pallar att springa non stop i 37 minuter så vill jag kyssa min bicep. Sist jag hade kondition till det var förmodligen i andra ring (fast då sprang jag aldrig, so I wouldn't know). Jag menar, i mars sprang jag i femton minuter knappt och höll på att dö. Visserligen var det fortfarande isfläckar och en massa grus, men come on!
Hittade mitt namn på anmälningslistan idag, nu är allt betalt och klart! Tydligen har de bås eller något på marathons expo, och pappa ska dit imorgon och hämta sin nummerlapp, så jag ska möta honom där och gå förbi och fråga lite frågor.
Frågor:
1) Vad simmar man i? Baddräkt eller våtdräkt? Jag såg att det fanns regler beroende på vattnets temperatur, men om man då måste ha våtdräkt, kan man låna eller måste man köpa?
2) Cykel. Ställer man sin cykel någonstans, eller har de cyklar, eller hyr man cyklar eller vad? Ska man springa runt bland 1000 cyklar och leta efter sin? I såna fall köper jag en knallrosa cykel (för jag har ingen cykel än, jag hatar ju att cykla) och knyter fast en heliumuppblåst ballong på styret. Å andra sidan kommer säkert bara ca 200 cyklar finnas kvar när jag kommer. Mina axelmuskler är patetiska.
3) Startar man i olika grupper beroende på hur seg man är, som i löpning, eller är det indelat efter klass? Vilka startar först och vilka startar sist?
Ska försöka komma på lite fler innan imorgon.
Ljudbok: topp! Den förhindrade inte mina "åh vad jobbigt"-tankar, men den förkortade dem. Mycket bra.
Är inte säker på hur lång sträckan är, men Lucas trodde någonstans mellan 4,5 och 5 km. Vi klockade inte i måndags, men nu tog det lite dryga 37 minuter. Jag tror att det gick snabbare när jag sprang med Lucas, för jag var riktigt trött idag, och har träningsvärk i baksidan av låren efter bendödarmaskinen på gymmet igår.
Först blev jag helt förskräckt när jag såg klockslaget, men om jag istället tänker att jag numera faktiskt pallar att springa non stop i 37 minuter så vill jag kyssa min bicep. Sist jag hade kondition till det var förmodligen i andra ring (fast då sprang jag aldrig, so I wouldn't know). Jag menar, i mars sprang jag i femton minuter knappt och höll på att dö. Visserligen var det fortfarande isfläckar och en massa grus, men come on!
Hittade mitt namn på anmälningslistan idag, nu är allt betalt och klart! Tydligen har de bås eller något på marathons expo, och pappa ska dit imorgon och hämta sin nummerlapp, så jag ska möta honom där och gå förbi och fråga lite frågor.
Frågor:
1) Vad simmar man i? Baddräkt eller våtdräkt? Jag såg att det fanns regler beroende på vattnets temperatur, men om man då måste ha våtdräkt, kan man låna eller måste man köpa?
2) Cykel. Ställer man sin cykel någonstans, eller har de cyklar, eller hyr man cyklar eller vad? Ska man springa runt bland 1000 cyklar och leta efter sin? I såna fall köper jag en knallrosa cykel (för jag har ingen cykel än, jag hatar ju att cykla) och knyter fast en heliumuppblåst ballong på styret. Å andra sidan kommer säkert bara ca 200 cyklar finnas kvar när jag kommer. Mina axelmuskler är patetiska.
3) Startar man i olika grupper beroende på hur seg man är, som i löpning, eller är det indelat efter klass? Vilka startar först och vilka startar sist?
Ska försöka komma på lite fler innan imorgon.
tisdag 1 juni 2010
Ljudbok
Idag var jag på gymmet under tidig eftermiddag. Det var första gången på ett och ett halvt år som jag insåg hur otroligt högljuddt det är där. Jag hade nämligen premiär för mitt senaste experiment: ljudbok.
Funderade först på att köpa nästa bok av min guilty pleasure-författare Stephanie Meyers (Twilight-böckerna), men sen kände jag "vill jag verkligen lyssna på en banalt skriven tonårskärlekshistoria uppläst av en deckarförfattare jag så klart inte känner till eftersom jag hatar deckare? Eeeeh, no". För det är ju det som är grejen: förutom Stephanie Meyers böcker fanns nästan bara deckare. Vad är det med deckare? Pretantiöst, alldeles för dramatiskt och man sitter och plöjer en hel bok för att komma till de sista tio sidorna. Boring!
Till slut landade jag på en bok vid namn "Skadad". Lovande titel, jag dras ju till mörka historier. Handlar om en flicka som hamnar i fosterhem som är absolut sjövild och tja, fucked up. Har typ fem personligheter och smetar bajs i ansiktet på sig själv. Men självklart lyckas hennes nya fostermamma till slut lirka ur henne vad det är som gjort henne så här. Sann historia, skriven av fostermamman. Har bara kommit så långt att flickan har kommit till hemmet, och hittills är det bra.
Men som sagt var det väldigt högljuddt på gymmet. Radio i högtalarna, folk som tränar och löpbandet jag kutar på. Sen var det lite svårt att försvinna in i det eftersom jag hela tiden var tvungen att hålla koll på mina intervaller. "Jodie hörde ringklockan och hoppade blixtsnabbt ur soffan och... Intervall sju slutar på åtta och trettio... vill inte att barnen ska öppna dörren, ens om vi väntar besök..." Ja, du fattar.
Cyklade i alla fall en mil och trodde att jag hade tappat lite tid från förra gången, men var två minuter snabbare. Sen började jag springa med sikte på 30 minuter. Hann sex innan jag kom på att jag planerat att bara springa intervaller på löpbandet för att få lite bättre kondition.
Annars noterade jag att jag gått upp två kilo sedan jag börjat träna. Whad'up? Jag vill ju gå ner, inte upp. Och det är inte så att jag har fått trimmade ben eller super-tighta armar. Jag har däremot blivit rundare om magen igen. Not cool! Vad beror detta på? När jag hade träningsuppehåll i tre månader och käkade på donken och Max hela tiden, och bara jobbade och flyttade, då var jag sjukt fit och vägde som jag gjorde på gymnasiet. Och nu detta... det är tacken.
Funderade först på att köpa nästa bok av min guilty pleasure-författare Stephanie Meyers (Twilight-böckerna), men sen kände jag "vill jag verkligen lyssna på en banalt skriven tonårskärlekshistoria uppläst av en deckarförfattare jag så klart inte känner till eftersom jag hatar deckare? Eeeeh, no". För det är ju det som är grejen: förutom Stephanie Meyers böcker fanns nästan bara deckare. Vad är det med deckare? Pretantiöst, alldeles för dramatiskt och man sitter och plöjer en hel bok för att komma till de sista tio sidorna. Boring!
Till slut landade jag på en bok vid namn "Skadad". Lovande titel, jag dras ju till mörka historier. Handlar om en flicka som hamnar i fosterhem som är absolut sjövild och tja, fucked up. Har typ fem personligheter och smetar bajs i ansiktet på sig själv. Men självklart lyckas hennes nya fostermamma till slut lirka ur henne vad det är som gjort henne så här. Sann historia, skriven av fostermamman. Har bara kommit så långt att flickan har kommit till hemmet, och hittills är det bra.
Men som sagt var det väldigt högljuddt på gymmet. Radio i högtalarna, folk som tränar och löpbandet jag kutar på. Sen var det lite svårt att försvinna in i det eftersom jag hela tiden var tvungen att hålla koll på mina intervaller. "Jodie hörde ringklockan och hoppade blixtsnabbt ur soffan och... Intervall sju slutar på åtta och trettio... vill inte att barnen ska öppna dörren, ens om vi väntar besök..." Ja, du fattar.
Cyklade i alla fall en mil och trodde att jag hade tappat lite tid från förra gången, men var två minuter snabbare. Sen började jag springa med sikte på 30 minuter. Hann sex innan jag kom på att jag planerat att bara springa intervaller på löpbandet för att få lite bättre kondition.
Annars noterade jag att jag gått upp två kilo sedan jag börjat träna. Whad'up? Jag vill ju gå ner, inte upp. Och det är inte så att jag har fått trimmade ben eller super-tighta armar. Jag har däremot blivit rundare om magen igen. Not cool! Vad beror detta på? När jag hade träningsuppehåll i tre månader och käkade på donken och Max hela tiden, och bara jobbade och flyttade, då var jag sjukt fit och vägde som jag gjorde på gymnasiet. Och nu detta... det är tacken.
måndag 31 maj 2010
Löpning med brodern
Jag och Lucas sprang tillsammans igår. Han ska springa marathon på lördag, men är inte optimistisk. Han har nästan inte tränat någonting jämfört med hur mycket han borde ha tränat. Vi får se hur det går.
Vi sprang ungefär 4,5 km. Jag hade ätit middag bara någon timme innan, så det kändes som att jag hade halsbränna hela vägen. Det började i halsen, sen utökade det neråt lite till hela vägen, så till slut brännde det hela vägen ner i magen. Men trots det gick det bra att springa, kunde hålla tempo hela vägen och var inte särskilt andfådd förrän den sista halvkilometern.
Tror för övrigt att jag ska vända på det här varvet. Jag tänker alltid att det är bra att springa skitlånga Mickelsbergsvägen sist eftersom det är raksträcka, men det är typ lite, lite, lite uppförsbacke i ungefär 300 meter i början, så där blir jag alltid helt slut, eftersom jag fortsätter springa som vanligt. Då är det nästan bättre med akut-uppförsbackar. Då parerar man ju och springer bara på framfötterna (det var bra mot slaggprodukter i vaderna sa Lucas, så att man slipper mjölksyra) och tar kortare steg. Här bara springer, och springer, och springer man till man tror att man ska dö. Nicht gut.
För övrigt har jag köpt en svindyr cd-bok som jag ska lägga in på min iPod. Alla säger ju att man måste tänka på annat för att orka springa när man är trött, men allt jag tänker är "åh vad trött jag är, måste stanna, nej får inte stanna, fy fan vad jobbigt, åh gud, åh trött" hela vägen hem. Jag blir liksom distraherad av musik, det fungerar bättre att bara lyssna på mina andetag, då får jag bättre rymt i dem också. Men jag ska prova med cd-bok, det kanske är ännu bättre?
Vi sprang ungefär 4,5 km. Jag hade ätit middag bara någon timme innan, så det kändes som att jag hade halsbränna hela vägen. Det började i halsen, sen utökade det neråt lite till hela vägen, så till slut brännde det hela vägen ner i magen. Men trots det gick det bra att springa, kunde hålla tempo hela vägen och var inte särskilt andfådd förrän den sista halvkilometern.
Tror för övrigt att jag ska vända på det här varvet. Jag tänker alltid att det är bra att springa skitlånga Mickelsbergsvägen sist eftersom det är raksträcka, men det är typ lite, lite, lite uppförsbacke i ungefär 300 meter i början, så där blir jag alltid helt slut, eftersom jag fortsätter springa som vanligt. Då är det nästan bättre med akut-uppförsbackar. Då parerar man ju och springer bara på framfötterna (det var bra mot slaggprodukter i vaderna sa Lucas, så att man slipper mjölksyra) och tar kortare steg. Här bara springer, och springer, och springer man till man tror att man ska dö. Nicht gut.
För övrigt har jag köpt en svindyr cd-bok som jag ska lägga in på min iPod. Alla säger ju att man måste tänka på annat för att orka springa när man är trött, men allt jag tänker är "åh vad trött jag är, måste stanna, nej får inte stanna, fy fan vad jobbigt, åh gud, åh trött" hela vägen hem. Jag blir liksom distraherad av musik, det fungerar bättre att bara lyssna på mina andetag, då får jag bättre rymt i dem också. Men jag ska prova med cd-bok, det kanske är ännu bättre?
fredag 28 maj 2010
En kort summering (ska jobba lång dag imorgon)
Senaste två veckorna: ca fem träningspass (ayay!)
Senaste passet: I förrgår på gymmet, en mil på motionscykel (17 min om jag inte missminner) följt direkt av 30 min på löpbandet, speed 9,3 (patetiskt att jag är psyked över att klara 30 minuter i denna snigelfart). Km på löpband, 30 min: 4,63. Jag är nöjd!
Igår: Åt en hel förpackning Ben&Jerrys super mega calorie fudge delux, eller vad den nu heter, framför Beverly Hills 90210 (och i reklamerna: Simpsons). Tjockisångest.
Just nu: svidande ögon och öm i musklerna i överkroppen, det är ett av mina tidiga tecken på förkylning, vill INTE bli förkyld! Parerar med att ligga helt still, hålla mig varm och äta och dricka mycket och ordentligt. Nyhetsmorgon hela helgen (går upp 06.10) och imorgon dessutom landskamp för Viasat, Sverige-Bosnien. Trodde det inte skulle vara så mycket, men hittills har det mesta strulat, datorerna går inte att koppla in och man får felmeddelande vad man än gör. Uuuusch! Tycker inte om strul, varför kan det inte bara vara enkelt? Ehehe, I've got this one... för att det är datorer. They are simply fucked up.
Over and out (and tired)
Senaste passet: I förrgår på gymmet, en mil på motionscykel (17 min om jag inte missminner) följt direkt av 30 min på löpbandet, speed 9,3 (patetiskt att jag är psyked över att klara 30 minuter i denna snigelfart). Km på löpband, 30 min: 4,63. Jag är nöjd!
Igår: Åt en hel förpackning Ben&Jerrys super mega calorie fudge delux, eller vad den nu heter, framför Beverly Hills 90210 (och i reklamerna: Simpsons). Tjockisångest.
Just nu: svidande ögon och öm i musklerna i överkroppen, det är ett av mina tidiga tecken på förkylning, vill INTE bli förkyld! Parerar med att ligga helt still, hålla mig varm och äta och dricka mycket och ordentligt. Nyhetsmorgon hela helgen (går upp 06.10) och imorgon dessutom landskamp för Viasat, Sverige-Bosnien. Trodde det inte skulle vara så mycket, men hittills har det mesta strulat, datorerna går inte att koppla in och man får felmeddelande vad man än gör. Uuuusch! Tycker inte om strul, varför kan det inte bara vara enkelt? Ehehe, I've got this one... för att det är datorer. They are simply fucked up.
Over and out (and tired)
måndag 17 maj 2010
Styrketräning igår
Körde på gymmet igår, bara styrka. Framsida lår, baksida lår, triceps och biceps, bröst, axlar (satan, vad svag jag är), rygg och mage. Stel idag, framför allt i skulderbladen. Känns hårt. Som i Mad Max. Och Dolph Lundgren.
fredag 14 maj 2010
Löpning på landet
Är uppe på landet i min morfars hus med mamma och pappa. Medan mamma och en kompis till henne åkte in till Norrtälje för att gå på danskväll (nej, hon är inte seriös, hon ser det som en kul grej), stack jag och pappa ut och sprang Spillersboda runt. Pappa är ju som sagt marathonlöpare, men han sprang lite lugnt i mitt tempo. Det gick ändå rätt bra. Vi kom 5,14 på 33,50 minuter, och då var det lite terräng också eftersom vi kutade ut på ett fält och tillbaka.
Det känns ändå rätt bra. Nu är jag förbi 5 km-spärren, och det var inte plågsamt.
Det känns ändå rätt bra. Nu är jag förbi 5 km-spärren, och det var inte plågsamt.
Nu är det för sent att ångra sig
Tack för din anmälan.
Ditt anmälningsnummer är: 17850. Kom ihåg att ange det och ditt namn i samband med betalning.
Tävling: Stockholm Triathlon
Tävlingsdatum: 2010-08-29
Klass: Sprint Motion
Senaste Anmälningsdatum: 2010-08-19
Kostnad: 700kr
MVH / Tävlingsledningen
http://www.stockholm-tri.se/
Ditt anmälningsnummer är: 17850. Kom ihåg att ange det och ditt namn i samband med betalning.
Tävling: Stockholm Triathlon
Tävlingsdatum: 2010-08-29
Klass: Sprint Motion
Senaste Anmälningsdatum: 2010-08-19
Kostnad: 700kr
MVH / Tävlingsledningen
http://www.stockholm-tri.se/
torsdag 13 maj 2010
Hemma från Mannheim
Japp, då var man hemma en vecka innan jag åker vidare till Köln den 19:e. Eftersom de första två dagarna var rigg + resa + en sändning och nästföljande dagar var två sändningar per dag fanns inte tid till att träna, men märkligt nog tid till att dricka en massa öl, lustigt hur det där fungerar...
I måndags var det bara en sen match, så då hann jag till gymmet som hade kontrakt med hotellet vi bodde på. Det var riktigt stort och med mycket utrustning, och det bästa var att det var samma maskiner som i Västertorpshallen, så jag visste exakt vilka inställningar jag skulle ha. Perfekt!
Sprang 30 minuter+5 minuter nervärmning och kom på det ca 5,1 km. Men shit, det måste vara något fel på mig, så här dålig kondis kan man väl inte ha? Dessutom hoppade Hannes (förvisso vattenpolospelare sen 10 år, men ändå) upp på löpbandet bredvid och drog upp tempo på 10,2 på en gång och löpte där i en kvart. Jahapp, det är ju typ mitt intervalltempo. Vad göra? Det känns som ett hopplöst fall, som att jag aldrig kommer att få bra kondition. Jag måste ha astma eller nåt, det här är ju bara löjligt.
Hade tänkt gå på gymmet i tisdags när jag kom hem, men eftersom jag röjt på stan till halv sju på morgonen somnade jag för en "powernap" och vaknade halv nio på kvällen. Däremot gick jag på gymmet igår och provade ett yoga-pass. Gud vad jag hatar "stående hunden", det gör skitont i händerna och axlarna bara skakar under trycket. Blä! Jag tänkte att folk som går regelbundet på yoga är ju ändå rätt muskliga, men jag kommer nog att tröttna rätt snabbt, det är inte riktigt min grej. Jag sprang hem från gymmet, ca 3,5 km på 22 minuter. Satan vad jobbigt det var, undrar varför? Det borde ju vara lättare nu när jag tränat mer? Fick jätteont i magen också, det bara sprängde hela vägen från solar plexus och ut i sidorna. Som sagt: det måste vara något fel på mig, jag får så rätt ofta när jag pressar mig.
Nej, nu jävlar får jag ta tag i detta, tiden rinner iväg och jag känner att jag måste öka från 3 km/pass till 5, helst i kombination med cykling innan. Åh, gud... vad är det jag givit mig in på?
I måndags var det bara en sen match, så då hann jag till gymmet som hade kontrakt med hotellet vi bodde på. Det var riktigt stort och med mycket utrustning, och det bästa var att det var samma maskiner som i Västertorpshallen, så jag visste exakt vilka inställningar jag skulle ha. Perfekt!
Sprang 30 minuter+5 minuter nervärmning och kom på det ca 5,1 km. Men shit, det måste vara något fel på mig, så här dålig kondis kan man väl inte ha? Dessutom hoppade Hannes (förvisso vattenpolospelare sen 10 år, men ändå) upp på löpbandet bredvid och drog upp tempo på 10,2 på en gång och löpte där i en kvart. Jahapp, det är ju typ mitt intervalltempo. Vad göra? Det känns som ett hopplöst fall, som att jag aldrig kommer att få bra kondition. Jag måste ha astma eller nåt, det här är ju bara löjligt.
Hade tänkt gå på gymmet i tisdags när jag kom hem, men eftersom jag röjt på stan till halv sju på morgonen somnade jag för en "powernap" och vaknade halv nio på kvällen. Däremot gick jag på gymmet igår och provade ett yoga-pass. Gud vad jag hatar "stående hunden", det gör skitont i händerna och axlarna bara skakar under trycket. Blä! Jag tänkte att folk som går regelbundet på yoga är ju ändå rätt muskliga, men jag kommer nog att tröttna rätt snabbt, det är inte riktigt min grej. Jag sprang hem från gymmet, ca 3,5 km på 22 minuter. Satan vad jobbigt det var, undrar varför? Det borde ju vara lättare nu när jag tränat mer? Fick jätteont i magen också, det bara sprängde hela vägen från solar plexus och ut i sidorna. Som sagt: det måste vara något fel på mig, jag får så rätt ofta när jag pressar mig.
Nej, nu jävlar får jag ta tag i detta, tiden rinner iväg och jag känner att jag måste öka från 3 km/pass till 5, helst i kombination med cykling innan. Åh, gud... vad är det jag givit mig in på?
onsdag 28 april 2010
Too...much...pain!
Efter booty express-passet på World class i förrgår är jag totalt mörbultad. Jag kan knappt gå. Jag tror att det mycket beror på att jag inte värmde upp innan, trodde ju att det skulle ingå i passet, men icke. Det känns som att någonting gått av, och efter att jag suttit mer än en halvtimme tar det ett tag för mig att kunna gå normalt. När jag sätter mig dunsar jag ner och jag kan inte gå i trappor utan att hålla stenhårt i räcket. Inte skönt.
Jag hade hunnit träna imorgon förmiddag, jag får se hur jag känner mig när jag vaknar. Kan vara värt att ta sig till gymmet och köra överkropp bara för att göra någonting, att inte kommer ur the zone. Återstå att se...
Jag hade hunnit träna imorgon förmiddag, jag får se hur jag känner mig när jag vaknar. Kan vara värt att ta sig till gymmet och köra överkropp bara för att göra någonting, att inte kommer ur the zone. Återstå att se...
måndag 26 april 2010
Booty express
Jag följde med Malin på booty express igår, som jag hade planerat. Fyyy fan! Riktigt äckeljobbigt. Jag trodde att det skulle bli det också, med tanke på att jag aldrig tränar rumpan, men det var inte där som det tog mest, utan i låren. Baksida, framsida och insida.
Man gjorde utfall i olika tempo, stod rakt och lyfte benen rakt ut åt sidan och stod med fötterna i axelbredd och hukade sig, plus några övningar till. Men de där hukningarna var så jävla jobbiga. Någonstans mitt i passet satte jag händerna på knäna för att vila lite, men när jag böjde på benen så vek dem sig så att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Helt otroligt! Jag började skratta, men kom snabbt på fötter igen och körde vidare.
Den stora nackdelen var att jag inte hade värmt upp innan i tron om att vi skulle göra det på passet, men där hade jag fel, så det kändes som att jag skulle få kramp efter bara någon minut, men det gick snart över. Det var även bra träning för balansen, och min var ju åt helvete, kanske mest för att mina benmuskler inte riktigt ville samarbeta med mig. Bra träning, hur som helst, jag ska nog se hur mycket ett klippkort på World Class kostar och gå på ett pass i veckan, lårmuskler torde ju vara bra både för cykling och löpning, hm?
Med tanke på att jag redan var ombytt och svettig åkte jag direkt till mitt gym i Västertorpshallen. Jag körde axlar, biceps och rygg, sedan riktigt ordentligt i magmaskinen, så tungt att jag verkligen inte kom upp de sista två. Ingen ordentlig träningsvärk idag, dock, det var en stor besvikelse.
Jag hade inte planerat att köra någon löpning eftersom jag var så slut i benen, men jag tänkte som alltid: "det är precis så här jävligt det kommer att kännas när jag kommer till löpningen i tävlingen". Så jag kutade i tio minuter, började väldigt lätt på 9,0 och ökade gradvid till 9,6 och sista 30 sek på 10,00 och kom 1,5 km på det. Shit, vad benen värkte! Jag stretchade riktigt länge, men jag vet inte hur mycket det hjälpte, för jag har grym träningsvärk i benen idag. Dessutom ont i nacken, jag hoppas att det bara är för att jag sovit i ett konstigt läge.
Idag ska jag till Luleå och jobba med basket, ingen träning alltså, men säkert en hel del sprit om jag känner mina kollegor rätt.
Man gjorde utfall i olika tempo, stod rakt och lyfte benen rakt ut åt sidan och stod med fötterna i axelbredd och hukade sig, plus några övningar till. Men de där hukningarna var så jävla jobbiga. Någonstans mitt i passet satte jag händerna på knäna för att vila lite, men när jag böjde på benen så vek dem sig så att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Helt otroligt! Jag började skratta, men kom snabbt på fötter igen och körde vidare.
Den stora nackdelen var att jag inte hade värmt upp innan i tron om att vi skulle göra det på passet, men där hade jag fel, så det kändes som att jag skulle få kramp efter bara någon minut, men det gick snart över. Det var även bra träning för balansen, och min var ju åt helvete, kanske mest för att mina benmuskler inte riktigt ville samarbeta med mig. Bra träning, hur som helst, jag ska nog se hur mycket ett klippkort på World Class kostar och gå på ett pass i veckan, lårmuskler torde ju vara bra både för cykling och löpning, hm?
Med tanke på att jag redan var ombytt och svettig åkte jag direkt till mitt gym i Västertorpshallen. Jag körde axlar, biceps och rygg, sedan riktigt ordentligt i magmaskinen, så tungt att jag verkligen inte kom upp de sista två. Ingen ordentlig träningsvärk idag, dock, det var en stor besvikelse.
Jag hade inte planerat att köra någon löpning eftersom jag var så slut i benen, men jag tänkte som alltid: "det är precis så här jävligt det kommer att kännas när jag kommer till löpningen i tävlingen". Så jag kutade i tio minuter, började väldigt lätt på 9,0 och ökade gradvid till 9,6 och sista 30 sek på 10,00 och kom 1,5 km på det. Shit, vad benen värkte! Jag stretchade riktigt länge, men jag vet inte hur mycket det hjälpte, för jag har grym träningsvärk i benen idag. Dessutom ont i nacken, jag hoppas att det bara är för att jag sovit i ett konstigt läge.
Idag ska jag till Luleå och jobba med basket, ingen träning alltså, men säkert en hel del sprit om jag känner mina kollegor rätt.
söndag 25 april 2010
Varför är det så svårt att komma iväg?
Jag hade ju värsta hulken-träningspasset i tankarna för dagen, men eftersom jag inte satte någon väckarklocka vaknade jag klockan tio över tolv av ett irriterat sms från en bokare som behövde mina uppgifter idag för att hon ska hinna fixa ackreditering till hockey-vm till mig. Ja, jag sa det bara för att jag vill att du ska veta att JAG SKA FÅ ÅKA PÅ HOCKEY-VM OCH JOBBA!! WHOOOOO!!! Jag är psyked, om du inte förstod det, ska bli sjukt kul.
I alla fall så gled jag upp och åt två ostmackor framför ett avsnitt av det helt värdelösa Glamourama. Jag fattar inte att man som ljudtekniker vill ha sitt namn med i creden på det, man hör ju ingenting av vad de säger, sen sprängs högtalarna sönder när det är musik. Värdelöst!
Ja, sen gled dagen bara på. Jag är så ofattbart bra på att vara improduktiv. Det finns ingen som kan slösa bort tid som jag. Tre, fyra, fem timmar: whoosh! Borta. På vad då? Tja... ingenting. Sitta framför datorn, spela piano, koka pasta, leta efter raggsockor, hänga upp en gardin.
Men satan, Fanny! Tag dig i kragen kvinna!
Fine. Så jag stack precis ut och sprang samma stäcka som jag gjorde för en vecka sedan. Efter diskussion med både mamma och pappa har vi kommit fram till att det är runt 3,5 - 4 km. Det var fredag den 16:e som jag sprang, då på 29,44. Nu sprang jag en identisk strecka, såg till att springa på samma sida av vägen och inte gena över några gräsmattor eller något, och sprang nu på 26,36.
Minus 03,08 - yes!
Målet är att springa sträckan på under 20. Det är bra om det tar emot riktigt mycket, för då får jag en försmak av hur hemskt det kommer att kännas på tävlingen.
Någonting jag upptäckte, som jag egentligen redan visste när jag tänkte efter, men aldrig begrunnat över, var att det kändes lättare när jag tryckte på. När jag hamnade i ett "naturligt lunk" var det hemskt, jag ville bara stanna på en gång, och det kändes grymt onaturligt hela den här förteelsen. Men så kände jag att jag var på väg att så där fet-medelålders-kvinna-med-viktkomplex-jogga, och då föreställde jag mig hur någon tryckte på i ryggen på mig. Genast kändes det bättre. Jag kände mig stark, som att jag orkade massor trots att jag var trött.
Imorgon ska jag möjligtvis följa med min kompis Malin på något som kallas booty express. Jag upptäckte ju för några månader sedan att även om jag har stora, snygga bröst, långa, smala ben, en platt mage med en skymtan av abs och en markerad midja så har jag en ful, fyrkantig röv. Dags att ta tag i den, tycker jag. Jag är inte perfektionist för intet.
I alla fall så gled jag upp och åt två ostmackor framför ett avsnitt av det helt värdelösa Glamourama. Jag fattar inte att man som ljudtekniker vill ha sitt namn med i creden på det, man hör ju ingenting av vad de säger, sen sprängs högtalarna sönder när det är musik. Värdelöst!
Ja, sen gled dagen bara på. Jag är så ofattbart bra på att vara improduktiv. Det finns ingen som kan slösa bort tid som jag. Tre, fyra, fem timmar: whoosh! Borta. På vad då? Tja... ingenting. Sitta framför datorn, spela piano, koka pasta, leta efter raggsockor, hänga upp en gardin.
Men satan, Fanny! Tag dig i kragen kvinna!
Fine. Så jag stack precis ut och sprang samma stäcka som jag gjorde för en vecka sedan. Efter diskussion med både mamma och pappa har vi kommit fram till att det är runt 3,5 - 4 km. Det var fredag den 16:e som jag sprang, då på 29,44. Nu sprang jag en identisk strecka, såg till att springa på samma sida av vägen och inte gena över några gräsmattor eller något, och sprang nu på 26,36.
Minus 03,08 - yes!
Målet är att springa sträckan på under 20. Det är bra om det tar emot riktigt mycket, för då får jag en försmak av hur hemskt det kommer att kännas på tävlingen.
Någonting jag upptäckte, som jag egentligen redan visste när jag tänkte efter, men aldrig begrunnat över, var att det kändes lättare när jag tryckte på. När jag hamnade i ett "naturligt lunk" var det hemskt, jag ville bara stanna på en gång, och det kändes grymt onaturligt hela den här förteelsen. Men så kände jag att jag var på väg att så där fet-medelålders-kvinna-med-viktkomplex-jogga, och då föreställde jag mig hur någon tryckte på i ryggen på mig. Genast kändes det bättre. Jag kände mig stark, som att jag orkade massor trots att jag var trött.
Imorgon ska jag möjligtvis följa med min kompis Malin på något som kallas booty express. Jag upptäckte ju för några månader sedan att även om jag har stora, snygga bröst, långa, smala ben, en platt mage med en skymtan av abs och en markerad midja så har jag en ful, fyrkantig röv. Dags att ta tag i den, tycker jag. Jag är inte perfektionist för intet.
lördag 24 april 2010
På västfronten intet nytt
Det har varit hela-dagen-jobb igår och idag, så ingen träning. Åt dessutom på Max igår, var ute och drack sprit efter sändningen, åt en tallrik pommes klockan tre imorse och sov fyra timmar. Jag känner mig sund!
Sprang däremot hela vägen hem från tunnelbanan inatt eftersom det var kallt och jag var uttråkad. Det gick ju otroligt mycket bättre än det brukar göra när jag måste kuta en kort sträcka. Uppmuntrande!
Tänkte ägna morgondagen åt gymmet däremot, ska se om det finns något spinningpass. Jag vill ju hellre springa, men jag måste verkligen börja cykla, där är jag nog absolut sämst, och det är det längsta sträckan. Dessutom tror jag att det bygger kondition bättre än löpningen.
Så träningspass imorgon, preliminärt: lite styrka först, sedan en mil på cykel, sedan en, kanske två km löpning. Jag vill ju inte tro att jag skulle orka längre än så efter att ha cyklat. Aim low...
Sprang däremot hela vägen hem från tunnelbanan inatt eftersom det var kallt och jag var uttråkad. Det gick ju otroligt mycket bättre än det brukar göra när jag måste kuta en kort sträcka. Uppmuntrande!
Tänkte ägna morgondagen åt gymmet däremot, ska se om det finns något spinningpass. Jag vill ju hellre springa, men jag måste verkligen börja cykla, där är jag nog absolut sämst, och det är det längsta sträckan. Dessutom tror jag att det bygger kondition bättre än löpningen.
Så träningspass imorgon, preliminärt: lite styrka först, sedan en mil på cykel, sedan en, kanske två km löpning. Jag vill ju inte tro att jag skulle orka längre än så efter att ha cyklat. Aim low...
torsdag 22 april 2010
Cykling
Åååååh, satan, vad det är jobbigt att cykla.
Jag hade jobbat lite på eftermiddagen och satt tillika i bilen och käkade en kycklingwrap klockan halv tre (jag vet, en riktig atletlunch). Sedan tog jag en kort promenad med hundarna i iskylan som plötsligt drabbat vårat varför-bor-vi-egentligen-i-det-här-jävla-skitklimatet-land innan jag sprang in på gymmet. Var lite stressad eftersom jag väntade besök i min hysto-stökiga lägenhet klockan halv sju, och ville hinna städa lite innan.
Eftersom jag visste att maten inte riktigt hunnit smältas körde jag styrketräning i axlar och bröst först, och provade även på maskinen där man står på en pinne som är ankrad till vikter som gör "dig" lite lättare, och sedan gör man chin-ups. Det känns så jävla sportigt, och så tar det verkligen i armarna också. Jag kände mig som Demi Moore i G.I. Jane. HOOOAA!!!
Därefter hoppades jag att jag skulle kunna springa, men jag fick sånt sjukt håll. Någon som vet vad det beror på? Jag får nog alltid håll när jag springer, brukar skita i det, men det skulle ju vara skönt att slippa. Ska kolla upp det.
Då ställde jag mig i trappmaskinen i 23 sekunder, tills att jag kom på att det är bättre om jag cyklar istället. Jag hade ju ändå tänkt ta tag i cyklandet.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaas! Vad jobbigt. Kickade på i 15 minuter, lyssnandes ganska otippat på Red Hot Chili Peppers. Jag varvade varannan låt med mycket lätt motstånd och tungt motstånd, utan att tappa fart. Måste vara bra konditionsträning det där, för jag flämtade mer än familjens tjockishund Cayenne gör när hon åker bil (hon har biltrauma i ryggen). Jag hann med ynka två jobbiga intervaller, men det räckte nog, för jag höll på att ramla omkull när jag ställde mig upp eftersom jag var så trött i benen.
Alltså 15 minuter, och jag kom 6,5 kilometer. Mja, tänkte jag, då kommer jag i alla fall runt på en timme om inte mindre. Så kom jag på att cyklingen är två mil, inte en. Balle! Jag som hatar att cykla också...
Jag hade jobbat lite på eftermiddagen och satt tillika i bilen och käkade en kycklingwrap klockan halv tre (jag vet, en riktig atletlunch). Sedan tog jag en kort promenad med hundarna i iskylan som plötsligt drabbat vårat varför-bor-vi-egentligen-i-det-här-jävla-skitklimatet-land innan jag sprang in på gymmet. Var lite stressad eftersom jag väntade besök i min hysto-stökiga lägenhet klockan halv sju, och ville hinna städa lite innan.
Eftersom jag visste att maten inte riktigt hunnit smältas körde jag styrketräning i axlar och bröst först, och provade även på maskinen där man står på en pinne som är ankrad till vikter som gör "dig" lite lättare, och sedan gör man chin-ups. Det känns så jävla sportigt, och så tar det verkligen i armarna också. Jag kände mig som Demi Moore i G.I. Jane. HOOOAA!!!
Därefter hoppades jag att jag skulle kunna springa, men jag fick sånt sjukt håll. Någon som vet vad det beror på? Jag får nog alltid håll när jag springer, brukar skita i det, men det skulle ju vara skönt att slippa. Ska kolla upp det.
Då ställde jag mig i trappmaskinen i 23 sekunder, tills att jag kom på att det är bättre om jag cyklar istället. Jag hade ju ändå tänkt ta tag i cyklandet.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaas! Vad jobbigt. Kickade på i 15 minuter, lyssnandes ganska otippat på Red Hot Chili Peppers. Jag varvade varannan låt med mycket lätt motstånd och tungt motstånd, utan att tappa fart. Måste vara bra konditionsträning det där, för jag flämtade mer än familjens tjockishund Cayenne gör när hon åker bil (hon har biltrauma i ryggen). Jag hann med ynka två jobbiga intervaller, men det räckte nog, för jag höll på att ramla omkull när jag ställde mig upp eftersom jag var så trött i benen.
Alltså 15 minuter, och jag kom 6,5 kilometer. Mja, tänkte jag, då kommer jag i alla fall runt på en timme om inte mindre. Så kom jag på att cyklingen är två mil, inte en. Balle! Jag som hatar att cykla också...
onsdag 21 april 2010
En usel dag för en framtida triathlet
12:45
Frukost: yoghurt och müsli framför avsnitt 6 av Svenska Hollywoodfruar på tv3play.se
16:00
Lunch: mögelost på delikatesskex, två drömyoghurtar samt en kopp te framför ett avsnitt av That 70's show som jag sett sju gånger
20:50
Middag: En Naturdiet Mealbar med hasselnötssmak framför bloggen, just nu
Däremellan:
Se på klipp på youtube, trailers på sf.se, komediserier på tv samt rensa lite i alla flyttkartonger
Så går det när min hotivation försvinner. Pratade med pappa imorse och avbokade joggingturen eftersom han fortfarande är sjuk. Poff! Så försvann min hotivering, och jag har lagt dagen på att inte göra någonting som är produktivt på något sätt. Kanon, tummen upp!
Frukost: yoghurt och müsli framför avsnitt 6 av Svenska Hollywoodfruar på tv3play.se
16:00
Lunch: mögelost på delikatesskex, två drömyoghurtar samt en kopp te framför ett avsnitt av That 70's show som jag sett sju gånger
20:50
Middag: En Naturdiet Mealbar med hasselnötssmak framför bloggen, just nu
Däremellan:
Se på klipp på youtube, trailers på sf.se, komediserier på tv samt rensa lite i alla flyttkartonger
Så går det när min hotivation försvinner. Pratade med pappa imorse och avbokade joggingturen eftersom han fortfarande är sjuk. Poff! Så försvann min hotivering, och jag har lagt dagen på att inte göra någonting som är produktivt på något sätt. Kanon, tummen upp!
tisdag 20 april 2010
Morgonpasset
Hade jag velat ha en fetare sovmorgon än vad jag tog? Ja - men jag visste när jag vaknade att även om jag kände mig trött så skulle jag piggna till så fort jag kom till gymmet.
Det är verkligen något visst med löpbandet. Alla gnäller på att det är så tråkigt. Jag tror inte så mycket att det är tråkigt som stör dem, som att det är jobbigt. När det dessutom inte finns några distraktioner kan man stenhårt fokusera på hur otroligt dålig form man är i och hur mycket man drömmer om att bara hoppa av bandet och gå och sätta sig att chilla i bastun.
Men det är ju ett perfekt tillfälle att träna den mentala biten känner jag. Om jag ska ta mig igenom ett helt triathlon (eller ja, motionärsdistanserna i alla fall) måste jag ju träna upp min vinnarskalle. Jag är nämligen en typisk quiter - så fort det blir lite jobbigt eller tråkigt så vill jag sluta.
Min mamma är inte bara gammal landslagscoach, hon är dessutom personlig coach idag. Hon har lärt mig att det finns två typer av motivation: motivation eller hotivation. Jag är en typiskt hotiverad människa: jag känner mig bara rikigt pushad att göra saker om jag känner pressen på mig. Så ja, jag måste verkligen träna upp min "jag vill verkligen plågas i två timmar"-inställning.
Jag körde lite olika styrkemaskiner, dock inte ben eftersom jag ville lägga energin på löpningen, och har dessutom träningsvärk i baksidan av låren fortfarande (score!). På löpbandet testade jag att köra först fem minuter gång och småjogging som uppvärmning, sedan sprang jag de första fem minuterna på 9,2 km/h. När jag var nere på 15 minuter kvar ökade jag till 9,3. På 12 minuter ökade jag till 9,4 - 8 minuter 9,5 - 4 minuter 9,6 - 30 sek 10,0. Sammanlagt lade jag under mig (knappast bakom, eller hur?) 3,12 km. Det kändes som en ganska bra metod, ska köra på den imorgon också, fast lite snabbare eller lite längre tid.
Nu har jag visserligen precis fått reda på att pappa är sjuk, men vi bestämde igår kväll att vi ska jogga tillsammans på torsdag morgon. Som sagt är pappa marathonlöpare. Hans tempo är typ mitt intervallträningstempo. "Jamen, vi kör en sju kilometer".
Jag: Det kommer jag aldrig orka. Dessutom springer du typ fyra gånger snabbare än jag.
Pappa: Nej, vi kör lite lugnt, myser lite bara.
Jag: Eh... men jag kommer nog inte palla det ändå. Jag är typ hur dålig som helst.
Pappa: Nej, men vi kör bara lite lugnt.
Jag: Mmm... okej.
Så nu får vi se om pappa kryar på sig. Jag ska i alla fall definitivt springa igen imorgon, tills att jag grinar eller spyr. Det är nog bra med sådana här ministressande situationer, så att jag blir kortsiktigt hotiverad. Det här med näraliggande mål passar mig, jag är en riktig procrastinator (http://tyda.se/search?form=1&w=procrastinator&w_lang=).
Det är verkligen något visst med löpbandet. Alla gnäller på att det är så tråkigt. Jag tror inte så mycket att det är tråkigt som stör dem, som att det är jobbigt. När det dessutom inte finns några distraktioner kan man stenhårt fokusera på hur otroligt dålig form man är i och hur mycket man drömmer om att bara hoppa av bandet och gå och sätta sig att chilla i bastun.
Men det är ju ett perfekt tillfälle att träna den mentala biten känner jag. Om jag ska ta mig igenom ett helt triathlon (eller ja, motionärsdistanserna i alla fall) måste jag ju träna upp min vinnarskalle. Jag är nämligen en typisk quiter - så fort det blir lite jobbigt eller tråkigt så vill jag sluta.
Min mamma är inte bara gammal landslagscoach, hon är dessutom personlig coach idag. Hon har lärt mig att det finns två typer av motivation: motivation eller hotivation. Jag är en typiskt hotiverad människa: jag känner mig bara rikigt pushad att göra saker om jag känner pressen på mig. Så ja, jag måste verkligen träna upp min "jag vill verkligen plågas i två timmar"-inställning.
Jag körde lite olika styrkemaskiner, dock inte ben eftersom jag ville lägga energin på löpningen, och har dessutom träningsvärk i baksidan av låren fortfarande (score!). På löpbandet testade jag att köra först fem minuter gång och småjogging som uppvärmning, sedan sprang jag de första fem minuterna på 9,2 km/h. När jag var nere på 15 minuter kvar ökade jag till 9,3. På 12 minuter ökade jag till 9,4 - 8 minuter 9,5 - 4 minuter 9,6 - 30 sek 10,0. Sammanlagt lade jag under mig (knappast bakom, eller hur?) 3,12 km. Det kändes som en ganska bra metod, ska köra på den imorgon också, fast lite snabbare eller lite längre tid.
Nu har jag visserligen precis fått reda på att pappa är sjuk, men vi bestämde igår kväll att vi ska jogga tillsammans på torsdag morgon. Som sagt är pappa marathonlöpare. Hans tempo är typ mitt intervallträningstempo. "Jamen, vi kör en sju kilometer".
Jag: Det kommer jag aldrig orka. Dessutom springer du typ fyra gånger snabbare än jag.
Pappa: Nej, vi kör lite lugnt, myser lite bara.
Jag: Eh... men jag kommer nog inte palla det ändå. Jag är typ hur dålig som helst.
Pappa: Nej, men vi kör bara lite lugnt.
Jag: Mmm... okej.
Så nu får vi se om pappa kryar på sig. Jag ska i alla fall definitivt springa igen imorgon, tills att jag grinar eller spyr. Det är nog bra med sådana här ministressande situationer, så att jag blir kortsiktigt hotiverad. Det här med näraliggande mål passar mig, jag är en riktig procrastinator (http://tyda.se/search?form=1&w=procrastinator&w_lang=).
måndag 19 april 2010
Dispans
Jag hade planerat att träna igår, men jag var så trött efter nymo ville jag bara hem och sova. Jag skulle dessutom jobba igen på kvällen, och sedan gå ut med några vänner. Jag räknade ut att jag har tränat fyra gånger den här veckan, som är mitt minimum. Så då kände jag att jag fick dispans.
Grymt skönt att sova, trots att jag blev väckt mitt i av att någon granne började hammra och borra. Suuuuck...
Hade träningsvärk i, i princip, hela kroppen, men speciellt axlar, baksidan av låren och ryggen. Det känns så sjukt ovärt att ha varit och pumpat på gymmet, utan att ha träningsvärk dagen efter.
Stor kärlek till träningsvärk!
Grymt skönt att sova, trots att jag blev väckt mitt i av att någon granne började hammra och borra. Suuuuck...
Hade träningsvärk i, i princip, hela kroppen, men speciellt axlar, baksidan av låren och ryggen. Det känns så sjukt ovärt att ha varit och pumpat på gymmet, utan att ha träningsvärk dagen efter.
Stor kärlek till träningsvärk!
lördag 17 april 2010
Duktiga jag
Jobbade nymo imorse, en timme tidigare än vanligt. Som tur var jobbade även min mycket goda vän Elin, så vi åt frukost och skvallrade lite innan sändning, det kändes bra.
Jag sov däremot brutalt lite och dåligt inatt. Eftersom jag stack ut och sprang så sent igår blev ju allt förskjutet med typ två timmar. Dessutom tog jag en lång och grundlig dusch, rakade och peelade benen, tvättade håret och skrubbade ryggen med den supersköna ryggborsten. Alltså i säng halv två, bra planering Fanny Berger! Somnade strax därpå, men vaknade till och från eftersom jag var så nojig över att jag skulle upp en timme tidigare.
Alltså var jag stentrött när sändningen var slut. Satte mig i bilen och börnade hem, på essingeleden började de där sömniga tankar komma: "mm... om jag skulle ta och åka hem och sova, så kan jag springa ikväll istället..." Men så tänkte jag att nej faan, Fanny, nu får du ta dig i kragen! Ska du göra triathlon eller ska du göra triathlon?
Så jag åkte till gymmet. Jag slog mig lite och dängde till saker ett tag, gick in i dörrkarmar och snubblade och så, eftersom min motorik goes bananas när jag är trött. Men så vet jag också att så snart jag kommer in på gymmet kommer jag att känna mig stark som en oxe, det gör jag nästan alltid när jag tränar när jag är trött. Vet inte om det är för att hjärnan har svårt att koppla till kroppen kanske? Typ som när man är full och går utan jacka och bara "fan, det är ju skitvarmt ute!" och vaknar och är tokförkyld.
Körde lite benpress, fram- och baksidan av låren, axlar (shit vad svag jag är i axlarna!) och bröst. Sedan ställde jag mig på löpbandet och satte hastigheten rätt lågt eftersom jag kände att det var viktigare för mig idag att verkligen orka hela vägen än att göra det så fort som möjligt.
Sprang 3,09 km på 9,3 och 20 minuter. Tjoo! Behövde inte vila en enda gång, det kändes grymt! I slutet var jag lite rädd att inte komma upp på tre, så de sista tre minuterna drog jag på till 9,5, och den sista halvminuten 10,0.
Som avslutning körde jag rygg och mage i maskinerna, ryggen känns kan jag säga. Jag tror att det är bra för mig att bygga upp ryggen eftersom jag är ganska stark i magen. Å andra sidan älskar jag abs...
Skön stetching där jag slet av mig min stora tröja som var blöt och obehaglig och stod i bara topppen. Två tonårskillar lyckades passera stretchrummet, passande nog, medan jag stod där med mina D-kupor härligt upptryckta mellan armarna som stödde den vingliga foten medan jag satt och stretchade insidan av låret. Varför kunde inte den där gudomligt heta killen jag såg i vintras glida in för? Han var verkligen något av det hetaste jag sett, perfekt blont hår och toksexiga armar. Jag kom på mig själv med att sitta och blåstirra medan jag vilade på tok för länge i magmaskinen. Men nej - två 16-åringar är vad man får nöja sig med...
Jag sov däremot brutalt lite och dåligt inatt. Eftersom jag stack ut och sprang så sent igår blev ju allt förskjutet med typ två timmar. Dessutom tog jag en lång och grundlig dusch, rakade och peelade benen, tvättade håret och skrubbade ryggen med den supersköna ryggborsten. Alltså i säng halv två, bra planering Fanny Berger! Somnade strax därpå, men vaknade till och från eftersom jag var så nojig över att jag skulle upp en timme tidigare.
Alltså var jag stentrött när sändningen var slut. Satte mig i bilen och börnade hem, på essingeleden började de där sömniga tankar komma: "mm... om jag skulle ta och åka hem och sova, så kan jag springa ikväll istället..." Men så tänkte jag att nej faan, Fanny, nu får du ta dig i kragen! Ska du göra triathlon eller ska du göra triathlon?
Så jag åkte till gymmet. Jag slog mig lite och dängde till saker ett tag, gick in i dörrkarmar och snubblade och så, eftersom min motorik goes bananas när jag är trött. Men så vet jag också att så snart jag kommer in på gymmet kommer jag att känna mig stark som en oxe, det gör jag nästan alltid när jag tränar när jag är trött. Vet inte om det är för att hjärnan har svårt att koppla till kroppen kanske? Typ som när man är full och går utan jacka och bara "fan, det är ju skitvarmt ute!" och vaknar och är tokförkyld.
Körde lite benpress, fram- och baksidan av låren, axlar (shit vad svag jag är i axlarna!) och bröst. Sedan ställde jag mig på löpbandet och satte hastigheten rätt lågt eftersom jag kände att det var viktigare för mig idag att verkligen orka hela vägen än att göra det så fort som möjligt.
Sprang 3,09 km på 9,3 och 20 minuter. Tjoo! Behövde inte vila en enda gång, det kändes grymt! I slutet var jag lite rädd att inte komma upp på tre, så de sista tre minuterna drog jag på till 9,5, och den sista halvminuten 10,0.
Som avslutning körde jag rygg och mage i maskinerna, ryggen känns kan jag säga. Jag tror att det är bra för mig att bygga upp ryggen eftersom jag är ganska stark i magen. Å andra sidan älskar jag abs...
Skön stetching där jag slet av mig min stora tröja som var blöt och obehaglig och stod i bara topppen. Två tonårskillar lyckades passera stretchrummet, passande nog, medan jag stod där med mina D-kupor härligt upptryckta mellan armarna som stödde den vingliga foten medan jag satt och stretchade insidan av låret. Varför kunde inte den där gudomligt heta killen jag såg i vintras glida in för? Han var verkligen något av det hetaste jag sett, perfekt blont hår och toksexiga armar. Jag kom på mig själv med att sitta och blåstirra medan jag vilade på tok för länge i magmaskinen. Men nej - två 16-åringar är vad man får nöja sig med...
fredag 16 april 2010
Framsteg!
Tanken var att jag skulle förbi gymmet idag efter en snabbis på jobbet. Först kom jag självklart iväg en och en halv timme senare än planerat. En timme för att precis när jag skulle gå kom det in lite mer att göra, och en halvtimme ytterligare för att jag inte kunde sluta prata med en väldigt trevlig tjej.
Kom alltså hem klockan tre och var hungrig dessutom. Till råga på allt var jag trött, och efter att jag började på nymo (nyhetsmorgon) för fyra år sedan har jag blivit sjukt lättövertalad att ta siestas. Jag kunde verkligen inte sova på dagarna när jag började där, men efter två månader knoppade jag in i princip varje dag efter att jag kommit hem vid halv elva. Nu tar jag tupplurar även om jag sovit facking tolv timmar och gått upp klockan tio över elva. Jag tror att jag ska joina maffian Fucked For Life. Det måste vara detta de menar med det namnet, eller hur?
Tanken var alltså att jag skulle ta en siesta mellan halv fyra och fyra. Sant, det var då jag sov. Sen låg jag och slumrade och myste till klockan tio i fem. Kanon, tummen upp!
Hade sagt till mamma att jag skulle möta henne hemma halv sex eftersom hon ville träffa mig innan hon stack till morfar (alltså familjens lantställe; det är min morfars hus, han gick bort för ett och ett halv år sedan, men jag säger fortfarande "till morfar" eller Spillan, som bygden kallas). Jag drog alltså hem, spelade lite piano, kelade med hundarna och snackade med mamma.
Äntligen, närmare sju, kom jag iväg bara för att upptäcka att gymhelvetet stänger halv sju på fredagar. What is up with that?
Happ, då var det bara att åka hem igen. Pratade lite i telefon, lagade och åt mat, läste en halv volym Rocky av Martin Kellerman - som för övrigt äger - skrev en lista på min andra blogg fancyslistor.blogspot.com och sen - sen stack jag ut och joggade.
Och I have to say, det var inte please-kill-me-now-jobbigt. Det är framsteget. Jag sprang väl en tre, fyra kilometer (hoppas jag tamigfan, blir sjukt lack om jag får reda på att det var kortare) mellan "All these things that I've done" av Killers och "Meltdown" av ACDC: tutti frutti 29 minuter och 44 sekunder.
Då tog det den sista halvkilometern, eller kanske till och med en km, jag är stört dålig på att bedöma avstånd. Det var aldrig riktigt jobbigt för andningen, lagom flås hela vägen, men det kändes i benen. Det är bra, förhoppningsvis har jag känningar imorgon, men inte träningsvärk, så att jag kan träna lite kondis (cykling eller löpband) på gymmet imorgon också.
Kom alltså hem klockan tre och var hungrig dessutom. Till råga på allt var jag trött, och efter att jag började på nymo (nyhetsmorgon) för fyra år sedan har jag blivit sjukt lättövertalad att ta siestas. Jag kunde verkligen inte sova på dagarna när jag började där, men efter två månader knoppade jag in i princip varje dag efter att jag kommit hem vid halv elva. Nu tar jag tupplurar även om jag sovit facking tolv timmar och gått upp klockan tio över elva. Jag tror att jag ska joina maffian Fucked For Life. Det måste vara detta de menar med det namnet, eller hur?
Tanken var alltså att jag skulle ta en siesta mellan halv fyra och fyra. Sant, det var då jag sov. Sen låg jag och slumrade och myste till klockan tio i fem. Kanon, tummen upp!
Hade sagt till mamma att jag skulle möta henne hemma halv sex eftersom hon ville träffa mig innan hon stack till morfar (alltså familjens lantställe; det är min morfars hus, han gick bort för ett och ett halv år sedan, men jag säger fortfarande "till morfar" eller Spillan, som bygden kallas). Jag drog alltså hem, spelade lite piano, kelade med hundarna och snackade med mamma.
Äntligen, närmare sju, kom jag iväg bara för att upptäcka att gymhelvetet stänger halv sju på fredagar. What is up with that?
Happ, då var det bara att åka hem igen. Pratade lite i telefon, lagade och åt mat, läste en halv volym Rocky av Martin Kellerman - som för övrigt äger - skrev en lista på min andra blogg fancyslistor.blogspot.com och sen - sen stack jag ut och joggade.
Och I have to say, det var inte please-kill-me-now-jobbigt. Det är framsteget. Jag sprang väl en tre, fyra kilometer (hoppas jag tamigfan, blir sjukt lack om jag får reda på att det var kortare) mellan "All these things that I've done" av Killers och "Meltdown" av ACDC: tutti frutti 29 minuter och 44 sekunder.
Då tog det den sista halvkilometern, eller kanske till och med en km, jag är stört dålig på att bedöma avstånd. Det var aldrig riktigt jobbigt för andningen, lagom flås hela vägen, men det kändes i benen. Det är bra, förhoppningsvis har jag känningar imorgon, men inte träningsvärk, så att jag kan träna lite kondis (cykling eller löpband) på gymmet imorgon också.
torsdag 15 april 2010
En av mina stora kärlekar
Ingen träning idag heller. Har varit igång från tidigt i morse och sitter nu på Onsides kontor i Sundbyberg och slutar klockan nio.
Jag har dessutom gjort det dummaste jag kan göra idag: köpt hem en prästost, två mozarella samt en grönmögelost. Jag älskar ost. Och just därför förbjuder jag mig att köpa hem det. If I would ever get fat, the reason would be cheese. Ibland unnar jag mig en mögelost eller mozarella eller feta, men aldrig vanlig ost. Jag kan inte sluta äta, det är omöjligt. Men idag köpte jag en prästost. Och fy faan vad god den var...
Jag har dessutom gjort det dummaste jag kan göra idag: köpt hem en prästost, två mozarella samt en grönmögelost. Jag älskar ost. Och just därför förbjuder jag mig att köpa hem det. If I would ever get fat, the reason would be cheese. Ibland unnar jag mig en mögelost eller mozarella eller feta, men aldrig vanlig ost. Jag kan inte sluta äta, det är omöjligt. Men idag köpte jag en prästost. Och fy faan vad god den var...
onsdag 14 april 2010
Real life trappmaskin
Skulle hämta mamma på Arlanda klockan ett idag och sedan hinna med att fixa lite papper som antagningsnämnden till universitetet är för dumma för att hitta i databasen där det betyg jag nu ska skicka in redan ligger, fast på en separat sida. Blev sedan uppringd imorse av Hego som behövde bemanning på fotbollsallsvenskan klockan 17 eftersom en kille blivit magsjuk. Då kan jag ju passa på att gengälda att jag missade ett sånt pass i måndags. Så nu sitter jag i Sumpan med ett head-set och en halvtimme till sändningsstart.
Gymmet är ju stängt när jag kommer hem, men alternativet att springa utomhus finns ju. Det är en stor fördel att de - äntligen! - sopat bort gruset från gatorna, men å andra sidan är jag rätt trött i benen idag och med tanke på att jag A) presterade så dåligt på löpbandet igår, och B) fortfarande är jättehes, tror jag att jag skippar det.
Men jag känner ändå pressen; jag måste ju göra någonting. Så jag tog tunnelbanan istället för bilen, gick upp för den aslånga rulltrappan i Sundbyberg Centrums tunnelbaneuppgång samt gick upp för de fem trapporna på kontoret istället för att ta hissen.
Ett litet steg för människan, ett stort steg för Fanny Berger.
Gymmet är ju stängt när jag kommer hem, men alternativet att springa utomhus finns ju. Det är en stor fördel att de - äntligen! - sopat bort gruset från gatorna, men å andra sidan är jag rätt trött i benen idag och med tanke på att jag A) presterade så dåligt på löpbandet igår, och B) fortfarande är jättehes, tror jag att jag skippar det.
Men jag känner ändå pressen; jag måste ju göra någonting. Så jag tog tunnelbanan istället för bilen, gick upp för den aslånga rulltrappan i Sundbyberg Centrums tunnelbaneuppgång samt gick upp för de fem trapporna på kontoret istället för att ta hissen.
Ett litet steg för människan, ett stort steg för Fanny Berger.
tisdag 13 april 2010
Jag låter som en skata...
... men jag kände efter och kom fram till att det bara sitter på stämbanden och beslöt mig för att åka och träna ändå. Drog självklart ut på det så länge som möjligt i sedvanlig Fanny-ordning, men hann i alla fall springa 3 km innan de stängde. 20 jävla minuter, vilken katastrof. Jag var tvungen att hoppa av bandet och andas någon halv minut också. Mycket frustrerande.
måndag 12 april 2010
Spinnig - denna styggelse
Slight set-back: när jag kom ut i omklädningsrummet hade jag fem missade samtal. "Fuuuck" tänkte jag då, eftersom detta bara kan innebära att man missat ett arbetspass. Mycket riktigt. Känner mig sådär härligt usel just nu.
Medan jag då egentligen skulle ha jobbat var jag på spinning för första gången på X antal år. Jag gick i vanlig ordning och la mig klockan halv sju imorse efter några timmar med spritdrickande och skrikiga diskussioner med kollegorna efter gårdagens kvalseriematch. Jag har ingen röst idag, alls. Men det är väl nu, när våren informerar mig om att snart är det sommar, som jag måste bita ihop och ta mig till gymmet i alla fall.
Så spinning alltså. Grejen är denna: jag hatar att cykla. Jag tog sedvanligt den minst exponerade platsen jag kunde hitta i den pyttelilla salen och satte grundnivån på ett löljligt lätt motstånd. A wise man once said: know thy self. I know myself: I'm weak.
Och oj, oj, oj! Vad jag svettades. Det är sant vad min vän Malin säger, att man tar i mer när man går på pass än när man tränar själv. Men varför är det alltid sådan skitmusik? Och jag vill ju alltid strypa instruktören som alltid är sådär överhurtig och bara "kom igen tjejer - vi är i en uppförsbacke! Trampa på! Det här är inte jobbigt alls, eller hur?" Ha... ha... varför är du instruktör och inte komiker, it blows my mind. Så är det alltid någon av cyklisterna som ska vara lite tuff och bara "nej, det är inte jobbigt. Mera!" Vet du vad jag vill säga till henne? "Men kärring, om det inte är jobbigt så tar du väl antagligen i för lite, eller hur?" Men det säger jag inte. Inte bara för att jag är snäll och väluppfostrad, utan även eftersom att jag flämtar så mycket att jag knappt hinner svälja dreglet.
När jag satt där och pedalade och tänkte "fack, vad jobbigt" slog det mig att jag ska genomföra en tusen gånger jobbigare cykelsträcka än denna - och sedan löpa en halv mil. Därför beslöt jag mig för att gå och springa två kilometer innan jag gick och duschade. Det gick inte så bra. Det gick faktiskt inte alls. Jag slutade mest för att halsen tjocknade på en gång (jag har ett uns ansträngningsastma), men jag var också lite omotiverad av att mina ben kändes ganska okontrollerbara. De slängde lite hit och dit och jag fick liksom aldrig någon reda på dem. Så jag "sprang" (stapplade mig fram) 300 meter - *kysser min bicep i stolt prestige* - sen gick jag och stretchade riktigt länge istället.
Jag får minnas att jag precis börjat träna, och har dessutom varit förkyld i tre dagar. Pow sa det, dagen efter att jag köpte gymkortet. Ont i hals och huvud, stel i nacken, lock för öronen och svidande ögon. Alltid i dessa lägen försätter jag mig i grönsakstillstånd. Jag gör ingenting som kan riskera att jag blir mer sjuk. Jag ligger stilla hela dagarna, tar en liten promenad för att få frisk luft, ser till att äta och dricka ordentligt och överdoserar esberitox. Works like a charm!
Ska nog förbi gymmet imorgon också, jag får se hur benen mår och fundera över vad jag ska träna. Något töntigt yoga-pass kanske är på sin plats?
Medan jag då egentligen skulle ha jobbat var jag på spinning för första gången på X antal år. Jag gick i vanlig ordning och la mig klockan halv sju imorse efter några timmar med spritdrickande och skrikiga diskussioner med kollegorna efter gårdagens kvalseriematch. Jag har ingen röst idag, alls. Men det är väl nu, när våren informerar mig om att snart är det sommar, som jag måste bita ihop och ta mig till gymmet i alla fall.
Så spinning alltså. Grejen är denna: jag hatar att cykla. Jag tog sedvanligt den minst exponerade platsen jag kunde hitta i den pyttelilla salen och satte grundnivån på ett löljligt lätt motstånd. A wise man once said: know thy self. I know myself: I'm weak.
Och oj, oj, oj! Vad jag svettades. Det är sant vad min vän Malin säger, att man tar i mer när man går på pass än när man tränar själv. Men varför är det alltid sådan skitmusik? Och jag vill ju alltid strypa instruktören som alltid är sådär överhurtig och bara "kom igen tjejer - vi är i en uppförsbacke! Trampa på! Det här är inte jobbigt alls, eller hur?" Ha... ha... varför är du instruktör och inte komiker, it blows my mind. Så är det alltid någon av cyklisterna som ska vara lite tuff och bara "nej, det är inte jobbigt. Mera!" Vet du vad jag vill säga till henne? "Men kärring, om det inte är jobbigt så tar du väl antagligen i för lite, eller hur?" Men det säger jag inte. Inte bara för att jag är snäll och väluppfostrad, utan även eftersom att jag flämtar så mycket att jag knappt hinner svälja dreglet.
När jag satt där och pedalade och tänkte "fack, vad jobbigt" slog det mig att jag ska genomföra en tusen gånger jobbigare cykelsträcka än denna - och sedan löpa en halv mil. Därför beslöt jag mig för att gå och springa två kilometer innan jag gick och duschade. Det gick inte så bra. Det gick faktiskt inte alls. Jag slutade mest för att halsen tjocknade på en gång (jag har ett uns ansträngningsastma), men jag var också lite omotiverad av att mina ben kändes ganska okontrollerbara. De slängde lite hit och dit och jag fick liksom aldrig någon reda på dem. Så jag "sprang" (stapplade mig fram) 300 meter - *kysser min bicep i stolt prestige* - sen gick jag och stretchade riktigt länge istället.
Jag får minnas att jag precis börjat träna, och har dessutom varit förkyld i tre dagar. Pow sa det, dagen efter att jag köpte gymkortet. Ont i hals och huvud, stel i nacken, lock för öronen och svidande ögon. Alltid i dessa lägen försätter jag mig i grönsakstillstånd. Jag gör ingenting som kan riskera att jag blir mer sjuk. Jag ligger stilla hela dagarna, tar en liten promenad för att få frisk luft, ser till att äta och dricka ordentligt och överdoserar esberitox. Works like a charm!
Ska nog förbi gymmet imorgon också, jag får se hur benen mår och fundera över vad jag ska träna. Något töntigt yoga-pass kanske är på sin plats?
onsdag 7 april 2010
Gymkortet gör entré
Knatade iväg till Västertorpshallen idag och köpte ett årskort. Det var tre månader sedan jag tränade sist. Otroligt att jag inte gått upp i vikt... när jag vägde mig vägde jag mindre än sista gången jag vägde mig på gymmet i januari. Fantastiskt, jag älskar att få saker gratis! Trots att jag inte motionerat och bara ätit McDonalds och goffat delicatobollar eftersom det varit mycket jobb (de har nästan alltid delicatobollar på hockeyarenorna, och jag kan nästan aldrig motstå för de är så sjukt goda) är jag fortfarande Slim Jim, mycket oväntat och välkomnat!
Däremot märkte jag snabbt att min kondition, som redan var i katastroftillstånd, garanterat försämrats. Jag försökte att springa 3 kilometer på 9,6 km/h, men jag var tvungen att dra ner tempot och promenera lite då och då. Inte ett stolt ögonblick, framför allt inte när man står bredvid en kille som tycks oberörd på 12,00 km/h och en klocka som tickar upp på 30 minuter. Peachy.
Ska förbi imorgon och ge mig upp igen. Fan ta den som ger sig!
Däremot märkte jag snabbt att min kondition, som redan var i katastroftillstånd, garanterat försämrats. Jag försökte att springa 3 kilometer på 9,6 km/h, men jag var tvungen att dra ner tempot och promenera lite då och då. Inte ett stolt ögonblick, framför allt inte när man står bredvid en kille som tycks oberörd på 12,00 km/h och en klocka som tickar upp på 30 minuter. Peachy.
Ska förbi imorgon och ge mig upp igen. Fan ta den som ger sig!
tisdag 6 april 2010
Triathleten gör entre
Det ska bli spännande att se om någon hittar till den här bloggen. Egentligen spelar det ingen roll; jag har två andra bloggar och skriver bara för att jag tycker att det är roligt. Jag funderade på om jag skulle skriva en träningsdagbok, men beslöt mig för att blogga istället. Då kan jag följa mina framsteg, samtidigt som någon kanske, möjligtvis, hittar hit och tycker att det är roligt att läsa.
Fanny heter jag, 23 år, en väldigt paradoxal människa, om man nu kan betitla sig som det. Jag jobbar som grafiker inom tv, tog tårfyllt avslut av hockeyallsvenskan med Viasat Hockey i söndags när dock mitt lag AIK gick upp i elitserien. Härligt! Jag frilansar för tre olika uppdragsgivare: Viasat, TV4 och ett grafikföretag som heter HEGO som gör mycket sport, men också nöjesprogram som Idol och Körslaget och alla de där. Personligen tycker jag bäst om sportsändningar. Inte bara är det skönare (aning mindre hysteriska) människor som jobbar, det känns dessutom som mer betydelsefulla sändningar på något sätt. Det är idrottsmän som kämpat och slitit i flera år för att nå dit de är, och jag hyser stor respekt för det. Dessutom är jag så blödig att jag smittas av lagens och supportrarnas glädje.
Min mamma är något av en legend inom karate-Sverige, hon har tävlat i landslaget hela min uppväxt och senare coachat damerna ett tag. Hon blev dessutom utropad "årets budoutövare" av Svenska Budoförbundet (tror jag att det var) år 2000. Idag är hon personlig coach och jobbar som mental coach för eleverna på budogymnasiet i Stockholm bland annat. Hon har en hel bokhylla med böcker om kost, träning, dieter, mental träning osv. Typ såna böcker jag läser en mening i och sedan tappar intresset.
Pappa har sprungit marathon 9 gånger, och övriga lopp som midnattsloppet och dylikt otaliga gånger.
Min storebror har idogt stått vid min sida i att inte ärva mamma och pappas driv för träning ända tills för ett och ett halvt år sen när killjäveln också börjar löpa och springer marathon på sommarens varmaste dag medan jag sitter och pimplar cider i bikini med polarna på Skrattstock.
Så då återstår jag... Mamma och pappa (mest mamma) hade som regel när jag och Lucas var små att vi var tvungna att ha minst en aktivitet i veckan. Om vi slutade på fotboll var vi tvungna att börja på gymnastik eller vad som helst. Regeln dog väl sakta ut när vi blev tonåringar, men då började jag träna karate i samma dojo som mamma. Det var roligt, och jag tror att jag hade lite talang, men däremot saknade jag disciplin i och med att jag alltid tycker att det är mer trevligt att umgås med träningskamraterna än att stå och superfokuserat träna på exakt samma blockering i 40 minuter.
Jag tränade karate i fem år, slutade när jag var 17 på grund utav att jag blev deprimerad. Jag har funderat på att börja igen, men nu har mamma slutat träna och det har bara inte blivit av.
Jag har alltid skakat på huvudet åt mardrömsprestationer. Jag skulle till Tanzania för två år sedan med en utbildning. Alternativet att bestiga mount Kilimanjaro fanns och det var många intresserade i min klass. Hallå!? Varför ska jag ta med en extra ryggsäck som jag måste släpa på i två månader bara för att gå upp för ett berg, titta på utsikten och sedan gå ner igen? Dessutom är det jobbigt, skitvarmt på dagen och iskallt på natten, kostar jättemycket pengar, och det man "får" på toppen kan jag köpa ett vykort för att se. Det kostar 50 öre och är inte jobbigt alls, kanske lite om försäljaren försöker att övertyga dig om att ni ska ses igen för att han vill äkta en mzungu (viting) med pengar.
Likaså har jag alltid skakat på huvudet åt pappa. Varför springer han marathon år efter år efter år? Det enda han pratar om är hur otroligt jobbigt det är och att han typ vill dö när han närmar sig mål. Peachy, låter ju toppenkul! Dessutom ska man betala för det, och man måste göra det ett speciellt datum, oavsett vilken form man är i, om man är lite sjuk eller har ont någonstans. Pappa fick bältros ett år liksom, då missade han det han tränat i ett halvår för. Tummen upp!
Men så började jag fundera på triathlon. Om det är någon prestation jag skulle kunna tänka mig så är det triathlon, för det är uppdelat i etapper och olika "grenar". Variationen gör nog att man kan fokusera på det närmsta målet hela tiden, och det känns inte så lååångt till mål som i marathon. Hade dessutom hört talas om att det fanns ett Stockholm triathlon som "alla kan göra". Interesting... Kollade upp distanserna och tyckte att de verkade rimliga: 700 m simning, 2 mil på cykel och 5 km löpning.
Nämnde det för pappa och frågade om han ville göra det med mig, och han sa ja. Då frågade jag mamma - som gör tjejklassikern just nu - och hon fnös åt distanserna och sa "visst". Och då var jag ju tvungen att få med Lucas också. Så nu ska hela familjen Berger göra Stockholm triathlon den 29:e augusti om allt går som planerat.
Vi kan rimligtvis utgå från att det kommer att gå sämst för mig.
Fanny heter jag, 23 år, en väldigt paradoxal människa, om man nu kan betitla sig som det. Jag jobbar som grafiker inom tv, tog tårfyllt avslut av hockeyallsvenskan med Viasat Hockey i söndags när dock mitt lag AIK gick upp i elitserien. Härligt! Jag frilansar för tre olika uppdragsgivare: Viasat, TV4 och ett grafikföretag som heter HEGO som gör mycket sport, men också nöjesprogram som Idol och Körslaget och alla de där. Personligen tycker jag bäst om sportsändningar. Inte bara är det skönare (aning mindre hysteriska) människor som jobbar, det känns dessutom som mer betydelsefulla sändningar på något sätt. Det är idrottsmän som kämpat och slitit i flera år för att nå dit de är, och jag hyser stor respekt för det. Dessutom är jag så blödig att jag smittas av lagens och supportrarnas glädje.
Min mamma är något av en legend inom karate-Sverige, hon har tävlat i landslaget hela min uppväxt och senare coachat damerna ett tag. Hon blev dessutom utropad "årets budoutövare" av Svenska Budoförbundet (tror jag att det var) år 2000. Idag är hon personlig coach och jobbar som mental coach för eleverna på budogymnasiet i Stockholm bland annat. Hon har en hel bokhylla med böcker om kost, träning, dieter, mental träning osv. Typ såna böcker jag läser en mening i och sedan tappar intresset.
Pappa har sprungit marathon 9 gånger, och övriga lopp som midnattsloppet och dylikt otaliga gånger.
Min storebror har idogt stått vid min sida i att inte ärva mamma och pappas driv för träning ända tills för ett och ett halvt år sen när killjäveln också börjar löpa och springer marathon på sommarens varmaste dag medan jag sitter och pimplar cider i bikini med polarna på Skrattstock.
Så då återstår jag... Mamma och pappa (mest mamma) hade som regel när jag och Lucas var små att vi var tvungna att ha minst en aktivitet i veckan. Om vi slutade på fotboll var vi tvungna att börja på gymnastik eller vad som helst. Regeln dog väl sakta ut när vi blev tonåringar, men då började jag träna karate i samma dojo som mamma. Det var roligt, och jag tror att jag hade lite talang, men däremot saknade jag disciplin i och med att jag alltid tycker att det är mer trevligt att umgås med träningskamraterna än att stå och superfokuserat träna på exakt samma blockering i 40 minuter.
Jag tränade karate i fem år, slutade när jag var 17 på grund utav att jag blev deprimerad. Jag har funderat på att börja igen, men nu har mamma slutat träna och det har bara inte blivit av.
Jag har alltid skakat på huvudet åt mardrömsprestationer. Jag skulle till Tanzania för två år sedan med en utbildning. Alternativet att bestiga mount Kilimanjaro fanns och det var många intresserade i min klass. Hallå!? Varför ska jag ta med en extra ryggsäck som jag måste släpa på i två månader bara för att gå upp för ett berg, titta på utsikten och sedan gå ner igen? Dessutom är det jobbigt, skitvarmt på dagen och iskallt på natten, kostar jättemycket pengar, och det man "får" på toppen kan jag köpa ett vykort för att se. Det kostar 50 öre och är inte jobbigt alls, kanske lite om försäljaren försöker att övertyga dig om att ni ska ses igen för att han vill äkta en mzungu (viting) med pengar.
Likaså har jag alltid skakat på huvudet åt pappa. Varför springer han marathon år efter år efter år? Det enda han pratar om är hur otroligt jobbigt det är och att han typ vill dö när han närmar sig mål. Peachy, låter ju toppenkul! Dessutom ska man betala för det, och man måste göra det ett speciellt datum, oavsett vilken form man är i, om man är lite sjuk eller har ont någonstans. Pappa fick bältros ett år liksom, då missade han det han tränat i ett halvår för. Tummen upp!
Men så började jag fundera på triathlon. Om det är någon prestation jag skulle kunna tänka mig så är det triathlon, för det är uppdelat i etapper och olika "grenar". Variationen gör nog att man kan fokusera på det närmsta målet hela tiden, och det känns inte så lååångt till mål som i marathon. Hade dessutom hört talas om att det fanns ett Stockholm triathlon som "alla kan göra". Interesting... Kollade upp distanserna och tyckte att de verkade rimliga: 700 m simning, 2 mil på cykel och 5 km löpning.
Nämnde det för pappa och frågade om han ville göra det med mig, och han sa ja. Då frågade jag mamma - som gör tjejklassikern just nu - och hon fnös åt distanserna och sa "visst". Och då var jag ju tvungen att få med Lucas också. Så nu ska hela familjen Berger göra Stockholm triathlon den 29:e augusti om allt går som planerat.
Vi kan rimligtvis utgå från att det kommer att gå sämst för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
