Triathleten gör entre

Det ska bli spännande att se om någon hittar till den här bloggen. Egentligen spelar det ingen roll; jag har två andra bloggar och skriver bara för att jag tycker att det är roligt. Jag funderade på om jag skulle skriva en träningsdagbok, men beslöt mig för att blogga istället. Då kan jag följa mina framsteg, samtidigt som någon kanske, möjligtvis, hittar hit och tycker att det är roligt att läsa.

Fanny heter jag, 23 år, en väldigt paradoxal människa, om man nu kan betitla sig som det. Jag jobbar som grafiker inom tv, tog tårfyllt avslut av hockeyallsvenskan med Viasat Hockey i söndags när dock mitt lag AIK gick upp i elitserien. Härligt! Jag frilansar för tre olika uppdragsgivare: Viasat, TV4 och ett grafikföretag som heter HEGO som gör mycket sport, men också nöjesprogram som Idol och Körslaget och alla de där. Personligen tycker jag bäst om sportsändningar. Inte bara är det skönare (aning mindre hysteriska) människor som jobbar, det känns dessutom som mer betydelsefulla sändningar på något sätt. Det är idrottsmän som kämpat och slitit i flera år för att nå dit de är, och jag hyser stor respekt för det. Dessutom är jag så blödig att jag smittas av lagens och supportrarnas glädje.

Min mamma är något av en legend inom karate-Sverige, hon har tävlat i landslaget hela min uppväxt och senare coachat damerna ett tag. Hon blev dessutom utropad "årets budoutövare" av Svenska Budoförbundet (tror jag att det var) år 2000. Idag är hon personlig coach och jobbar som mental coach för eleverna på budogymnasiet i Stockholm bland annat. Hon har en hel bokhylla med böcker om kost, träning, dieter, mental träning osv. Typ såna böcker jag läser en mening i och sedan tappar intresset.

Pappa har sprungit marathon 9 gånger, och övriga lopp som midnattsloppet och dylikt otaliga gånger.

Min storebror har idogt stått vid min sida i att inte ärva mamma och pappas driv för träning ända tills för ett och ett halvt år sen när killjäveln också börjar löpa och springer marathon på sommarens varmaste dag medan jag sitter och pimplar cider i bikini med polarna på Skrattstock.

Så då återstår jag... Mamma och pappa (mest mamma) hade som regel när jag och Lucas var små att vi var tvungna att ha minst en aktivitet i veckan. Om vi slutade på fotboll var vi tvungna att börja på gymnastik eller vad som helst. Regeln dog väl sakta ut när vi blev tonåringar, men då började jag träna karate i samma dojo som mamma. Det var roligt, och jag tror att jag hade lite talang, men däremot saknade jag disciplin i och med att jag alltid tycker att det är mer trevligt att umgås med träningskamraterna än att stå och superfokuserat träna på exakt samma blockering i 40 minuter.
Jag tränade karate i fem år, slutade när jag var 17 på grund utav att jag blev deprimerad. Jag har funderat på att börja igen, men nu har mamma slutat träna och det har bara inte blivit av.

Jag har alltid skakat på huvudet åt mardrömsprestationer. Jag skulle till Tanzania för två år sedan med en utbildning. Alternativet att bestiga mount Kilimanjaro fanns och det var många intresserade i min klass. Hallå!? Varför ska jag ta med en extra ryggsäck som jag måste släpa på i två månader bara för att gå upp för ett berg, titta på utsikten och sedan gå ner igen? Dessutom är det jobbigt, skitvarmt på dagen och iskallt på natten, kostar jättemycket pengar, och det man "får" på toppen kan jag köpa ett vykort för att se. Det kostar 50 öre och är inte jobbigt alls, kanske lite om försäljaren försöker att övertyga dig om att ni ska ses igen för att han vill äkta en mzungu (viting) med pengar.

Likaså har jag alltid skakat på huvudet åt pappa. Varför springer han marathon år efter år efter år? Det enda han pratar om är hur otroligt jobbigt det är och att han typ vill dö när han närmar sig mål. Peachy, låter ju toppenkul! Dessutom ska man betala för det, och man måste göra det ett speciellt datum, oavsett vilken form man är i, om man är lite sjuk eller har ont någonstans. Pappa fick bältros ett år liksom, då missade han det han tränat i ett halvår för. Tummen upp!

Men så började jag fundera på triathlon. Om det är någon prestation jag skulle kunna tänka mig så är det triathlon, för det är uppdelat i etapper och olika "grenar". Variationen gör nog att man kan fokusera på det närmsta målet hela tiden, och det känns inte så lååångt till mål som i marathon. Hade dessutom hört talas om att det fanns ett Stockholm triathlon som "alla kan göra". Interesting... Kollade upp distanserna och tyckte att de verkade rimliga: 700 m simning, 2 mil på cykel och 5 km löpning.
Nämnde det för pappa och frågade om han ville göra det med mig, och han sa ja. Då frågade jag mamma - som gör tjejklassikern just nu - och hon fnös åt distanserna och sa "visst". Och då var jag ju tvungen att få med Lucas också. Så nu ska hela familjen Berger göra Stockholm triathlon den 29:e augusti om allt går som planerat.

Vi kan rimligtvis utgå från att det kommer att gå sämst för mig.