Ett vrak till människa

Såg att jag inte skrivit på en halv månad. Jag har knappt tränat under den tiden heller, så det har inte varit mycket att skriva om.

I tisdags var jag på bodypump. Jag hade vaknat klockan 12, gått ur sängen klockan halv tre och ätit "frukost" klockan tre. Sedan åt jag en risifrutti vid halv sju innan jag stack till gymmet.
En halvtimme in i det timmeslånga passet kändes det som att jag skulle svimma. Jag började få ansträngningsastma och yrsel när vi gick från lyft med skivstång till utfall.

"Hmm..." tänkte jag. "Det kanske är dags att börja ta hand om mig själv igen?"

Senaste två månaderna, sen säsongen drog igång igen, har jag sovit och ätit hälften så mycket som jag brukar. No kidding. Så nu kände jag att jag måste börja anstränga mig lite. Jag som tycker att det är så tråkigt att äta kan lätt hoppa över att laga mat när jag ändå inte är hungrig. Men nu blir det skarpare tag, både på att äta och att gå och lägga mig istället för att fastna framför datorn.

Igår var jag på spinning. Alltså... VARFÖR är det alltid så usel musik på spinning? Så otroligt värdelös, typ musikens dybotten. Jag står nästan inte ut. Och när jag dessutom är irriterad för att jag sitter på en cykel men inte kommer någonstans, på att instruktörerna är så dåliga på att informera om hur övningen ser ut, så att man ibland lägger till alldeles för mycket motstånd och ibland alldeles för lite, och på att det är så jävla äckeljobbigt att cykla för att benen producerar tre cocktailglas mjölksyra var medan armarna långsamt mjuknar som kokande spagetti tills att det känns som att de håller på att domna bort - då är en amerikansk 90-talsdiscoversion av "Hey Mickey, Mickey hey!" med "moderna" housebeats bara inte okej. Framför allt inte när den är 7 minuter lång.