Spinnig - denna styggelse

Slight set-back: när jag kom ut i omklädningsrummet hade jag fem missade samtal. "Fuuuck" tänkte jag då, eftersom detta bara kan innebära att man missat ett arbetspass. Mycket riktigt. Känner mig sådär härligt usel just nu.

Medan jag då egentligen skulle ha jobbat var jag på spinning för första gången på X antal år. Jag gick i vanlig ordning och la mig klockan halv sju imorse efter några timmar med spritdrickande och skrikiga diskussioner med kollegorna efter gårdagens kvalseriematch. Jag har ingen röst idag, alls. Men det är väl nu, när våren informerar mig om att snart är det sommar, som jag måste bita ihop och ta mig till gymmet i alla fall.

Så spinning alltså. Grejen är denna: jag hatar att cykla. Jag tog sedvanligt den minst exponerade platsen jag kunde hitta i den pyttelilla salen och satte grundnivån på ett löljligt lätt motstånd. A wise man once said: know thy self. I know myself: I'm weak.

Och oj, oj, oj! Vad jag svettades. Det är sant vad min vän Malin säger, att man tar i mer när man går på pass än när man tränar själv. Men varför är det alltid sådan skitmusik? Och jag vill ju alltid strypa instruktören som alltid är sådär överhurtig och bara "kom igen tjejer - vi är i en uppförsbacke! Trampa på! Det här är inte jobbigt alls, eller hur?" Ha... ha... varför är du instruktör och inte komiker, it blows my mind. Så är det alltid någon av cyklisterna som ska vara lite tuff och bara "nej, det är inte jobbigt. Mera!" Vet du vad jag vill säga till henne? "Men kärring, om det inte är jobbigt så tar du väl antagligen i för lite, eller hur?" Men det säger jag inte. Inte bara för att jag är snäll och väluppfostrad, utan även eftersom att jag flämtar så mycket att jag knappt hinner svälja dreglet.

När jag satt där och pedalade och tänkte "fack, vad jobbigt" slog det mig att jag ska genomföra en tusen gånger jobbigare cykelsträcka än denna - och sedan löpa en halv mil. Därför beslöt jag mig för att gå och springa två kilometer innan jag gick och duschade. Det gick inte så bra. Det gick faktiskt inte alls. Jag slutade mest för att halsen tjocknade på en gång (jag har ett uns ansträngningsastma), men jag var också lite omotiverad av att mina ben kändes ganska okontrollerbara. De slängde lite hit och dit och jag fick liksom aldrig någon reda på dem. Så jag "sprang" (stapplade mig fram) 300 meter - *kysser min bicep i stolt prestige* - sen gick jag och stretchade riktigt länge istället.

Jag får minnas att jag precis börjat träna, och har dessutom varit förkyld i tre dagar. Pow sa det, dagen efter att jag köpte gymkortet. Ont i hals och huvud, stel i nacken, lock för öronen och svidande ögon. Alltid i dessa lägen försätter jag mig i grönsakstillstånd. Jag gör ingenting som kan riskera att jag blir mer sjuk. Jag ligger stilla hela dagarna, tar en liten promenad för att få frisk luft, ser till att äta och dricka ordentligt och överdoserar esberitox. Works like a charm!

Ska nog förbi gymmet imorgon också, jag får se hur benen mår och fundera över vad jag ska träna. Något töntigt yoga-pass kanske är på sin plats?