Smärta, o smärta

Var ute och sprang i tisdags förra veckan senast. Sprang samma sträcka som dagen innan, denna gång på 53 minuter om mitt minne talar sanning, men jag brukar minnas sådana helt onödiga saker som antal någonting (t.ex. minns jag ofta inte vad jag skulle handla, men jag minns att det var fem saker, så jag vet att jag glömt något om det bara är fyra). Det kändes inte så bra, ville verkligen komma under 50. Men jag var ganska trött från början, så det var väl bra träning i alla fall.

Däremot...

fick jag VANSINNIG behinneinflammation dagen efter, i onsdags. Gud, jag hade så ont att jag inte trodde att det kunde vara sant. Som tur var åkte jag till Göteborg för att jobba fyra långa sändningsdagar på Gothia Cup, och dessa dagar rör jag mig i princip ingenting. Jag försökte att ställa mig upp och göra tåhävningar några gånger om dagen för att få igång blodcirkulationen, och masserade lite. Men varje gång jag skulle lyfta foten bakåt, om jag till exempel skulle sätta upp den på stolens fot, och var tvungen att lyfta med vaden så blixtrade smärtan till i hela smalbenet. Hade lite ont i höger också, men värst i vänsterbenet, så ont har jag aldrig haft.

Det blev lite bättre på de dagarna när benen verkligen fick vila, och sedan har jag bara gått omkring i mina löparskor och dessutom fått massage av mamma, så nu är det nästan borta. Ska nog ge det några dagar till, och faktiskt gå och fixa bra inlägg till skorna.

Sprintstart

Mina distanser heter ju sprintdistans, så jag tänkte att det kanske är lika bra att börja sprinta. Pun intended. Jag har bestämt mig för att sätta den löprunda jag har nu, som är på ungefär 7 km, och från och med nu försöka springa snabbare istället för längre. Samt att fokusera mycket på konditionsträning och styrketräning. En månad och nio dagar kvar...

Igår hade jag ett bra tempo och jag bestämde mig de sista två kilometrarna för att försöka klå min förra tid (54 minuter) och tvingade på farten. Detta är delen med alla backar dessutom, så jag ser det som bra konditionsträning. Pusha uppför och jobba upp ett bra flås, sen bara trycka på lite i nerförsbackarna så att man håller högt tempo men får en andningspaus.

Min plan fungerade skitbra tills att jag sprang på (pun not intended) en jobbarkompis jag inte träffat på jättelänge. Där tappade jag kanske åtta minuter, plus flås och värme i musklerna. Jobbade upp det rätt snabbt ändå och sprang hem på totalt 57 minuter. Om jag då räknar bort minuterna jag tappade med Niclas blir det alltså ca 50 minuter. Nästa mål blir då givetvis 48 minuter.

Vilken dröm att komma under 30 innan tävlingen, men det kanske är lite för mycket begärt? Jag har aldrig varit en sprinter, långdistans har jag ärvt av pappa tror jag...

Räknas detta?

Jag sprang aldrig i fredags, jag åt sushi och kollade på Wolfman med Lucas istället. Och i lördags var jag ute och partajade efter jobbet. Men jag gick i alla fall från Skanstull till Midsommarkransen när jag skulle hem. Räknas det som träning?

Den gångna veckan

Fan, mitt bloggande är verkligen lidande av att internet fortfarande strular hemma. Dessutom är jag ju ute hela tiden, när jag inte jobbar. Duktig svensk!

Veckan som gått i träning i alla fall:

Söndag: tänkte jag åka till gymmet och sedan åka och bada med kusinen innan jag åkte till jobbet, men då jag upptäckte att gymmet öppnade två insåg jag att det skulle bli för tight. Därför sprang jag utomhus istället. I fullskalig värme. Det var jobbigt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att formen känns sjukt mycket bättre när jag tränat i värmen mitt på dagen. Tar det mer när kroppen är så överhettad eller inbillar jag mig bara?
Jag sprang bara ungefär 3 km på ca 20 min. Eftersom jag bara hade kortkorta shorts och min träningstopp som bara täcker brösten kände jag pressen på mig att se jäkligt spänstig och vältränad ut, så jag tog nog i lite mer än vad jag brukar... I ekvation med solgass och inget vatten medtaget hade jag andning på gränsen till astma, gelében och slem istället för saliv hela vägen. Topp!
Sköljde av mig med den iskalla vattenslangen när jag kom hem. Så... skönt.

Måndag: ingen träning denna dag eftersom jag var ute med två kompisar och seglade. Däremot simmade jag lite, framför allt när jag hoppade i när vi hade seglen uppe och det plötsligt kom vind och båten bara sköt iväg och bokstavligt talat lämnade mig i kölvattnet. Jävlar vad jag crawlade på innan Hannes slängde ut en tamp som jag kunde dra in mig i. Crawlen kändes sjukt stabil och proffsig, och Hannes (vattenpolospelare och inbiten seglare) var mäkta imponerad så jag har nog potential att få till en skön simning innan tävlingen. Ching!

Tisdag: var jag på gymmet. Jag tänkte först springa intervaller och sprang därför bara i träningstopp för att tröjan skulle vara (någorlunda) torr när jag satte mig i maskinerna. Hot damn! När inget tyg absorberade svettet rann det ju bokstavligen i rännilar. Jag var rädd att iPoden i fickan skulle få fuktskador.
Tretton intervaller på 12.0, det var mest benen som tog stryk. Konditionsmässigt hade jag nog kunnat ta det på 12.3/12.5 någonting. Sedan körde jag lite axlar och sist benlyft i stretchrummet. Jag kände mig lat och gjorde inte så många jag kände att jag kunde göra, men jävlar vilken träningsvärk jag har i magen fortfarande.

Onsdag: landet hela dagen, lite simning men inte direkt på träningsnivå. Kak-och glassätning på elitnivå däremot.

Torsdag: upptagen hela dagen.

Which leads us to today... vi får se vad dagen för med sig, men med tre dagar borträknade redan måste jag ju springa ikväll egentligen. Men det är så varmt... bra träning?

Jag är en 7 km:s-löpare

Andra gången jag sprang sju km (eller hur långt det nu kan vara). Jag börjar förstå vad löparnas hemliga trick är: de tränar.

Jag tror definitivt att mitt hemliga trick för att helt plötsligt orka så mycket längre än tidigare är att jag helt enkelt tar det jävligt lugnt. Jag håller tempot lågt från början och då kan jag hålla det hela vägen också. Ansträngd andedräkt får jag bara i uppförsbackarna och mentaliteten är på topp eftersom jag känner att shit vad långt jag sprungit och jag är inte ens trött. Boost!

Var ute en timme igår igen, det kändes fortfarande lite stelt i benen efter badandet fem dagar tidigare. Har jobbat nyhetsmorgon och inte hunnit sova längre stunder dagtid, så jag har skitit i att träna sen dess. Nu ska jag till Falkenberg i eftermiddag för att jobba, det är en fullsmockad fredag och lördag, och hemfärd på söndag, men jag tar med mig träningskläder i alla fall.
När jag kommer hem på söndag tänkte jag bara packa om lite snabbt och sen sticka upp till morfar. M&P bor där hela sommaren, och det är skönt att bara softa omkring, glo på film, spela spel (så länge inte mamma ger ledtrådar till alla frågor som vanligt, då blir jag skitsur), hänga med hundarna och löpa lite om kvällarna.

De senaste tre veckorna

Internet ligger nere i hela mitt hus, så jag har inte kunnat blogga på hela veckan (dagens I-landsproblem).

Det blev inget träna i Rom, förutom en massa knatande mellan alla turistgrejer som mamma släpade runt mig på. Däremot många kulor glass och cappuccino.
När vi kom hem på torsdagen förra veckan åkte vi direkt från Arlanda till morfars hus utanför Norrtälje, och där var jag lite mer duktig. Sprang på midsommar, alltså fredagen. Jag kutade ut på sen eftermiddag, så det var varmt men inte så farligt. Sprang ungefär fem kilometer på en dryg halvtimme som vanligt. Det bästa var när jag sprang förbi ett gäng i 20-årsåldern där tre av killarna släppte alla påsar som de höll i och ställde sig att skaka med händerna och ropa "woh woh!", och när jag sprang förbi gjorde de vågen tre gånger och hurrade. Jag bockade till tack och blev genast på skitbra humör.

Blev inringd till jobbet på lördagen och hade bara sovit tre timmar efter en galen kväll med mineralvatten och sällskapsspel med familjen. I'm young - hear me roar. Inget träna den dagen, men på söndagen sprang jag på morgonen (lunchtid). Det var varmt och jag sprang runt lite och letade efter bra slingor. Hittade en stig som gick en bit längs vattnet, men inte långt, så jag vände och sprang en omväg hem. Fan, hur kan man inte ha någonstans att springa ute på landet?
Jag var i alla fall helt slut när jag kom hem, bara kollapsade på gräsmattan och låg och flämtade tills att Adolf kom fram och började slicka av svetten i ansiktet på mig (med bajsandedräkt).

Däremot stack jag ut i onsdags på sena kvällen när det är perfekt värme, och jag vet inte vad jag gjort rätt den gången, för satan vad stark jag kände mig! Jag sprang min vanliga vända på fem km, men när jag kommit ungefär 3,5 kände jag att det här är ju löjligt, jag orkar ju mycket mer än det här. Så då sprang jag en liten omväg, men så kände jag att det var på tok för kort, så då svängde jag höger istället för vänster och sprang genom Mälarhöjden.
För er som inte vet hur Mälarhöjden är format så kan jag berätta att det heter inte höjd för skojs skull. Jag sprang först hundra meter upp för en 70-gradersbacke, direkt följd av 200 meter i en 30-gradersbacke. Sen hade jag en skön rehab-backe nerför där jag kunde återhämta mig innan ytterligare en hundra meters 30-gradersbacke följd av DA FACKING IT-KILLERBACKEN i typ 200 meter, fast den känns som en halv kilometer.
Men... när jag kom hem hade jag sprungit kanske 6-7 km, men jag kände ändå att jag hade kunnat springa en mil. Kände mig stum i benen, och det brukar jag inte göra, är mest bara jättetrött i benen när jag kommer hem men aldrig stum, så det berodde ju säkert på att jag gjort något rätt. 56 minuter var jag ute, och så länge har jag aldrig orkat springa i ett sträck tidigare, nice!

Så vad? Jag hade ätit en duktig middag (fahitas med köttfärs och grönsaker där bara en fjärdedels fetaost och lite guacamole var det enda riktigt onyttiga). Jag hade mest degat i två dagar. Till skillnad från hur jag brukar göra, där jag spurtar så länge jag känner att jag orkar, tyglade jag mig och sprang långsamt från början. Hmm... ja, så kanske mina två värmeslagspass hade hjälp på formen lite? Det kändes hur som helst fucking awesome! Awesome ska läsas i falsett.

I fredags sprang jag och Lucas ut tillsammans. Vi sprang ungefär 2 kilometer ner till Klubbensborg som är ett camping- och promenadområde vid Mälaren, och där körde vi backträning. Fy fan, det visslade när jag andades efter bara två intervaller. Lucas hade tvingat på mig en pulsklocka och var mäkta imponerad av min låga puls. Jag kände mig påkörd av ett tåg, så jag hade ju nästan hellre haft hög puls. Nu var det som när man har skitont efter pjäxorna, så att man nästan vill grina lite, och så är det inte ens en rodnad på skenbenen. Men Lucas sa att det var bra att ha låg puls, är inte säker på hur sånt fungerar. Låg i alla fall mellan 160-178 ungefär, från botten till topp.
Efter backträningen gick vi ner till bryggan och tog av oss skor och t-shirt och dök i med träningskläderna på och simmade lite. Jag tänkte att det är bra för triathlon-inställningen, men det var nog rätt puckat, för musklerna blev ju iskalla på en gång och jättestela lagom till att vi skulle springa hem.

And that's it. Har köpt baddräkt och simglasögon, så att jag inte står där på Djurgården tillsammans med en massa folk i våtdräkt och superfokuserade galna tävlingsblickar och stretchar i min blå/vit-randiga HM-bikini. Åh, så har jag ju faktiskt också simmat två gånger i Östersjön när vi varit ute med båten. Inte särskilt engagerat, men lagom för att konstatera att det är asjobbigt att simma. Upptäckte däremot igår att min granne, tillika kusinens bästa kompis, är föredetta elitsimmare som blev psyked när jag frågade om hon kunde bli vår simlärare, så nu kanske jag kan lära mig att crawla ordentligt...