De senaste tre veckorna

Internet ligger nere i hela mitt hus, så jag har inte kunnat blogga på hela veckan (dagens I-landsproblem).

Det blev inget träna i Rom, förutom en massa knatande mellan alla turistgrejer som mamma släpade runt mig på. Däremot många kulor glass och cappuccino.
När vi kom hem på torsdagen förra veckan åkte vi direkt från Arlanda till morfars hus utanför Norrtälje, och där var jag lite mer duktig. Sprang på midsommar, alltså fredagen. Jag kutade ut på sen eftermiddag, så det var varmt men inte så farligt. Sprang ungefär fem kilometer på en dryg halvtimme som vanligt. Det bästa var när jag sprang förbi ett gäng i 20-årsåldern där tre av killarna släppte alla påsar som de höll i och ställde sig att skaka med händerna och ropa "woh woh!", och när jag sprang förbi gjorde de vågen tre gånger och hurrade. Jag bockade till tack och blev genast på skitbra humör.

Blev inringd till jobbet på lördagen och hade bara sovit tre timmar efter en galen kväll med mineralvatten och sällskapsspel med familjen. I'm young - hear me roar. Inget träna den dagen, men på söndagen sprang jag på morgonen (lunchtid). Det var varmt och jag sprang runt lite och letade efter bra slingor. Hittade en stig som gick en bit längs vattnet, men inte långt, så jag vände och sprang en omväg hem. Fan, hur kan man inte ha någonstans att springa ute på landet?
Jag var i alla fall helt slut när jag kom hem, bara kollapsade på gräsmattan och låg och flämtade tills att Adolf kom fram och började slicka av svetten i ansiktet på mig (med bajsandedräkt).

Däremot stack jag ut i onsdags på sena kvällen när det är perfekt värme, och jag vet inte vad jag gjort rätt den gången, för satan vad stark jag kände mig! Jag sprang min vanliga vända på fem km, men när jag kommit ungefär 3,5 kände jag att det här är ju löjligt, jag orkar ju mycket mer än det här. Så då sprang jag en liten omväg, men så kände jag att det var på tok för kort, så då svängde jag höger istället för vänster och sprang genom Mälarhöjden.
För er som inte vet hur Mälarhöjden är format så kan jag berätta att det heter inte höjd för skojs skull. Jag sprang först hundra meter upp för en 70-gradersbacke, direkt följd av 200 meter i en 30-gradersbacke. Sen hade jag en skön rehab-backe nerför där jag kunde återhämta mig innan ytterligare en hundra meters 30-gradersbacke följd av DA FACKING IT-KILLERBACKEN i typ 200 meter, fast den känns som en halv kilometer.
Men... när jag kom hem hade jag sprungit kanske 6-7 km, men jag kände ändå att jag hade kunnat springa en mil. Kände mig stum i benen, och det brukar jag inte göra, är mest bara jättetrött i benen när jag kommer hem men aldrig stum, så det berodde ju säkert på att jag gjort något rätt. 56 minuter var jag ute, och så länge har jag aldrig orkat springa i ett sträck tidigare, nice!

Så vad? Jag hade ätit en duktig middag (fahitas med köttfärs och grönsaker där bara en fjärdedels fetaost och lite guacamole var det enda riktigt onyttiga). Jag hade mest degat i två dagar. Till skillnad från hur jag brukar göra, där jag spurtar så länge jag känner att jag orkar, tyglade jag mig och sprang långsamt från början. Hmm... ja, så kanske mina två värmeslagspass hade hjälp på formen lite? Det kändes hur som helst fucking awesome! Awesome ska läsas i falsett.

I fredags sprang jag och Lucas ut tillsammans. Vi sprang ungefär 2 kilometer ner till Klubbensborg som är ett camping- och promenadområde vid Mälaren, och där körde vi backträning. Fy fan, det visslade när jag andades efter bara två intervaller. Lucas hade tvingat på mig en pulsklocka och var mäkta imponerad av min låga puls. Jag kände mig påkörd av ett tåg, så jag hade ju nästan hellre haft hög puls. Nu var det som när man har skitont efter pjäxorna, så att man nästan vill grina lite, och så är det inte ens en rodnad på skenbenen. Men Lucas sa att det var bra att ha låg puls, är inte säker på hur sånt fungerar. Låg i alla fall mellan 160-178 ungefär, från botten till topp.
Efter backträningen gick vi ner till bryggan och tog av oss skor och t-shirt och dök i med träningskläderna på och simmade lite. Jag tänkte att det är bra för triathlon-inställningen, men det var nog rätt puckat, för musklerna blev ju iskalla på en gång och jättestela lagom till att vi skulle springa hem.

And that's it. Har köpt baddräkt och simglasögon, så att jag inte står där på Djurgården tillsammans med en massa folk i våtdräkt och superfokuserade galna tävlingsblickar och stretchar i min blå/vit-randiga HM-bikini. Åh, så har jag ju faktiskt också simmat två gånger i Östersjön när vi varit ute med båten. Inte särskilt engagerat, men lagom för att konstatera att det är asjobbigt att simma. Upptäckte däremot igår att min granne, tillika kusinens bästa kompis, är föredetta elitsimmare som blev psyked när jag frågade om hon kunde bli vår simlärare, så nu kanske jag kan lära mig att crawla ordentligt...