Varför är det så svårt att komma iväg?

Jag hade ju värsta hulken-träningspasset i tankarna för dagen, men eftersom jag inte satte någon väckarklocka vaknade jag klockan tio över tolv av ett irriterat sms från en bokare som behövde mina uppgifter idag för att hon ska hinna fixa ackreditering till hockey-vm till mig. Ja, jag sa det bara för att jag vill att du ska veta att JAG SKA FÅ ÅKA PÅ HOCKEY-VM OCH JOBBA!! WHOOOOO!!! Jag är psyked, om du inte förstod det, ska bli sjukt kul.

I alla fall så gled jag upp och åt två ostmackor framför ett avsnitt av det helt värdelösa Glamourama. Jag fattar inte att man som ljudtekniker vill ha sitt namn med i creden på det, man hör ju ingenting av vad de säger, sen sprängs högtalarna sönder när det är musik. Värdelöst!

Ja, sen gled dagen bara på. Jag är så ofattbart bra på att vara improduktiv. Det finns ingen som kan slösa bort tid som jag. Tre, fyra, fem timmar: whoosh! Borta. På vad då? Tja... ingenting. Sitta framför datorn, spela piano, koka pasta, leta efter raggsockor, hänga upp en gardin.

Men satan, Fanny! Tag dig i kragen kvinna!

Fine. Så jag stack precis ut och sprang samma stäcka som jag gjorde för en vecka sedan. Efter diskussion med både mamma och pappa har vi kommit fram till att det är runt 3,5 - 4 km. Det var fredag den 16:e som jag sprang, då på 29,44. Nu sprang jag en identisk strecka, såg till att springa på samma sida av vägen och inte gena över några gräsmattor eller något, och sprang nu på 26,36.

Minus 03,08 - yes!

Målet är att springa sträckan på under 20. Det är bra om det tar emot riktigt mycket, för då får jag en försmak av hur hemskt det kommer att kännas på tävlingen.

Någonting jag upptäckte, som jag egentligen redan visste när jag tänkte efter, men aldrig begrunnat över, var att det kändes lättare när jag tryckte på. När jag hamnade i ett "naturligt lunk" var det hemskt, jag ville bara stanna på en gång, och det kändes grymt onaturligt hela den här förteelsen. Men så kände jag att jag var på väg att så där fet-medelålders-kvinna-med-viktkomplex-jogga, och då föreställde jag mig hur någon tryckte på i ryggen på mig. Genast kändes det bättre. Jag kände mig stark, som att jag orkade massor trots att jag var trött.

Imorgon ska jag möjligtvis följa med min kompis Malin på något som kallas booty express. Jag upptäckte ju för några månader sedan att även om jag har stora, snygga bröst, långa, smala ben, en platt mage med en skymtan av abs och en markerad midja så har jag en ful, fyrkantig röv. Dags att ta tag i den, tycker jag. Jag är inte perfektionist för intet.