Trots att jag anat det hela tiden kändes det hemskt när jag fick reda på att Jodie blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa. Men mitt i all tragik jag hörde uppläst i öronen kunde jag inte låta bli att flina åt mig själv när jag insåg att jag joggade igenom Mälarhöjden och väste "ne-ej!", upprört spärrade upp munnen och drog ihop ögonbrynen i ogillande när jag lyssnade på fostermammans återberättelse av Jodies erkännande. Hur måste inte det se ut för passerande?
Det kanske är dags att köpa en ordentlig klocka som mäter avstånd och allt. Nu klockar jag mig på min iPod. Två minuter hade jag förbättrat mig i alla fall sedan jag sprang i onsdags, 35 minuter tog det. I torsdags var jag på konsert, fredag och lördag jobbade jag i Göteborg och i söndags var jag så absolut slut att jag inte orkade släpa mig ur soffan. Men vad fan? Det är ju just vid de här tillfällena som jag ska göra det i alla fall, det är väl det som är kämparanda? Skärpning, Berger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar