Too...much...pain!

Efter booty express-passet på World class i förrgår är jag totalt mörbultad. Jag kan knappt gå. Jag tror att det mycket beror på att jag inte värmde upp innan, trodde ju att det skulle ingå i passet, men icke. Det känns som att någonting gått av, och efter att jag suttit mer än en halvtimme tar det ett tag för mig att kunna gå normalt. När jag sätter mig dunsar jag ner och jag kan inte gå i trappor utan att hålla stenhårt i räcket. Inte skönt.

Jag hade hunnit träna imorgon förmiddag, jag får se hur jag känner mig när jag vaknar. Kan vara värt att ta sig till gymmet och köra överkropp bara för att göra någonting, att inte kommer ur the zone. Återstå att se...

Booty express

Jag följde med Malin på booty express igår, som jag hade planerat. Fyyy fan! Riktigt äckeljobbigt. Jag trodde att det skulle bli det också, med tanke på att jag aldrig tränar rumpan, men det var inte där som det tog mest, utan i låren. Baksida, framsida och insida.

Man gjorde utfall i olika tempo, stod rakt och lyfte benen rakt ut åt sidan och stod med fötterna i axelbredd och hukade sig, plus några övningar till. Men de där hukningarna var så jävla jobbiga. Någonstans mitt i passet satte jag händerna på knäna för att vila lite, men när jag böjde på benen så vek dem sig så att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Helt otroligt! Jag började skratta, men kom snabbt på fötter igen och körde vidare.

Den stora nackdelen var att jag inte hade värmt upp innan i tron om att vi skulle göra det på passet, men där hade jag fel, så det kändes som att jag skulle få kramp efter bara någon minut, men det gick snart över. Det var även bra träning för balansen, och min var ju åt helvete, kanske mest för att mina benmuskler inte riktigt ville samarbeta med mig. Bra träning, hur som helst, jag ska nog se hur mycket ett klippkort på World Class kostar och gå på ett pass i veckan, lårmuskler torde ju vara bra både för cykling och löpning, hm?

Med tanke på att jag redan var ombytt och svettig åkte jag direkt till mitt gym i Västertorpshallen. Jag körde axlar, biceps och rygg, sedan riktigt ordentligt i magmaskinen, så tungt att jag verkligen inte kom upp de sista två. Ingen ordentlig träningsvärk idag, dock, det var en stor besvikelse.

Jag hade inte planerat att köra någon löpning eftersom jag var så slut i benen, men jag tänkte som alltid: "det är precis så här jävligt det kommer att kännas när jag kommer till löpningen i tävlingen". Så jag kutade i tio minuter, började väldigt lätt på 9,0 och ökade gradvid till 9,6 och sista 30 sek på 10,00 och kom 1,5 km på det. Shit, vad benen värkte! Jag stretchade riktigt länge, men jag vet inte hur mycket det hjälpte, för jag har grym träningsvärk i benen idag. Dessutom ont i nacken, jag hoppas att det bara är för att jag sovit i ett konstigt läge.

Idag ska jag till Luleå och jobba med basket, ingen träning alltså, men säkert en hel del sprit om jag känner mina kollegor rätt.

Varför är det så svårt att komma iväg?

Jag hade ju värsta hulken-träningspasset i tankarna för dagen, men eftersom jag inte satte någon väckarklocka vaknade jag klockan tio över tolv av ett irriterat sms från en bokare som behövde mina uppgifter idag för att hon ska hinna fixa ackreditering till hockey-vm till mig. Ja, jag sa det bara för att jag vill att du ska veta att JAG SKA FÅ ÅKA PÅ HOCKEY-VM OCH JOBBA!! WHOOOOO!!! Jag är psyked, om du inte förstod det, ska bli sjukt kul.

I alla fall så gled jag upp och åt två ostmackor framför ett avsnitt av det helt värdelösa Glamourama. Jag fattar inte att man som ljudtekniker vill ha sitt namn med i creden på det, man hör ju ingenting av vad de säger, sen sprängs högtalarna sönder när det är musik. Värdelöst!

Ja, sen gled dagen bara på. Jag är så ofattbart bra på att vara improduktiv. Det finns ingen som kan slösa bort tid som jag. Tre, fyra, fem timmar: whoosh! Borta. På vad då? Tja... ingenting. Sitta framför datorn, spela piano, koka pasta, leta efter raggsockor, hänga upp en gardin.

Men satan, Fanny! Tag dig i kragen kvinna!

Fine. Så jag stack precis ut och sprang samma stäcka som jag gjorde för en vecka sedan. Efter diskussion med både mamma och pappa har vi kommit fram till att det är runt 3,5 - 4 km. Det var fredag den 16:e som jag sprang, då på 29,44. Nu sprang jag en identisk strecka, såg till att springa på samma sida av vägen och inte gena över några gräsmattor eller något, och sprang nu på 26,36.

Minus 03,08 - yes!

Målet är att springa sträckan på under 20. Det är bra om det tar emot riktigt mycket, för då får jag en försmak av hur hemskt det kommer att kännas på tävlingen.

Någonting jag upptäckte, som jag egentligen redan visste när jag tänkte efter, men aldrig begrunnat över, var att det kändes lättare när jag tryckte på. När jag hamnade i ett "naturligt lunk" var det hemskt, jag ville bara stanna på en gång, och det kändes grymt onaturligt hela den här förteelsen. Men så kände jag att jag var på väg att så där fet-medelålders-kvinna-med-viktkomplex-jogga, och då föreställde jag mig hur någon tryckte på i ryggen på mig. Genast kändes det bättre. Jag kände mig stark, som att jag orkade massor trots att jag var trött.

Imorgon ska jag möjligtvis följa med min kompis Malin på något som kallas booty express. Jag upptäckte ju för några månader sedan att även om jag har stora, snygga bröst, långa, smala ben, en platt mage med en skymtan av abs och en markerad midja så har jag en ful, fyrkantig röv. Dags att ta tag i den, tycker jag. Jag är inte perfektionist för intet.

På västfronten intet nytt

Det har varit hela-dagen-jobb igår och idag, så ingen träning. Åt dessutom på Max igår, var ute och drack sprit efter sändningen, åt en tallrik pommes klockan tre imorse och sov fyra timmar. Jag känner mig sund!

Sprang däremot hela vägen hem från tunnelbanan inatt eftersom det var kallt och jag var uttråkad. Det gick ju otroligt mycket bättre än det brukar göra när jag måste kuta en kort sträcka. Uppmuntrande!

Tänkte ägna morgondagen åt gymmet däremot, ska se om det finns något spinningpass. Jag vill ju hellre springa, men jag måste verkligen börja cykla, där är jag nog absolut sämst, och det är det längsta sträckan. Dessutom tror jag att det bygger kondition bättre än löpningen.

Så träningspass imorgon, preliminärt: lite styrka först, sedan en mil på cykel, sedan en, kanske två km löpning. Jag vill ju inte tro att jag skulle orka längre än så efter att ha cyklat. Aim low...

Cykling

Åååååh, satan, vad det är jobbigt att cykla.

Jag hade jobbat lite på eftermiddagen och satt tillika i bilen och käkade en kycklingwrap klockan halv tre (jag vet, en riktig atletlunch). Sedan tog jag en kort promenad med hundarna i iskylan som plötsligt drabbat vårat varför-bor-vi-egentligen-i-det-här-jävla-skitklimatet-land innan jag sprang in på gymmet. Var lite stressad eftersom jag väntade besök i min hysto-stökiga lägenhet klockan halv sju, och ville hinna städa lite innan.

Eftersom jag visste att maten inte riktigt hunnit smältas körde jag styrketräning i axlar och bröst först, och provade även på maskinen där man står på en pinne som är ankrad till vikter som gör "dig" lite lättare, och sedan gör man chin-ups. Det känns så jävla sportigt, och så tar det verkligen i armarna också. Jag kände mig som Demi Moore i G.I. Jane. HOOOAA!!!

Därefter hoppades jag att jag skulle kunna springa, men jag fick sånt sjukt håll. Någon som vet vad det beror på? Jag får nog alltid håll när jag springer, brukar skita i det, men det skulle ju vara skönt att slippa. Ska kolla upp det.

Då ställde jag mig i trappmaskinen i 23 sekunder, tills att jag kom på att det är bättre om jag cyklar istället. Jag hade ju ändå tänkt ta tag i cyklandet.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaas! Vad jobbigt. Kickade på i 15 minuter, lyssnandes ganska otippat på Red Hot Chili Peppers. Jag varvade varannan låt med mycket lätt motstånd och tungt motstånd, utan att tappa fart. Måste vara bra konditionsträning det där, för jag flämtade mer än familjens tjockishund Cayenne gör när hon åker bil (hon har biltrauma i ryggen). Jag hann med ynka två jobbiga intervaller, men det räckte nog, för jag höll på att ramla omkull när jag ställde mig upp eftersom jag var så trött i benen.

Alltså 15 minuter, och jag kom 6,5 kilometer. Mja, tänkte jag, då kommer jag i alla fall runt på en timme om inte mindre. Så kom jag på att cyklingen är två mil, inte en. Balle! Jag som hatar att cykla också...

En usel dag för en framtida triathlet

12:45
Frukost: yoghurt och müsli framför avsnitt 6 av Svenska Hollywoodfruar på tv3play.se

16:00
Lunch: mögelost på delikatesskex, två drömyoghurtar samt en kopp te framför ett avsnitt av That 70's show som jag sett sju gånger

20:50
Middag: En Naturdiet Mealbar med hasselnötssmak framför bloggen, just nu

Däremellan:
Se på klipp på youtube, trailers på sf.se, komediserier på tv samt rensa lite i alla flyttkartonger

Så går det när min hotivation försvinner. Pratade med pappa imorse och avbokade joggingturen eftersom han fortfarande är sjuk. Poff! Så försvann min hotivering, och jag har lagt dagen på att inte göra någonting som är produktivt på något sätt. Kanon, tummen upp!

Morgonpasset

Hade jag velat ha en fetare sovmorgon än vad jag tog? Ja - men jag visste när jag vaknade att även om jag kände mig trött så skulle jag piggna till så fort jag kom till gymmet.

Det är verkligen något visst med löpbandet. Alla gnäller på att det är så tråkigt. Jag tror inte så mycket att det är tråkigt som stör dem, som att det är jobbigt. När det dessutom inte finns några distraktioner kan man stenhårt fokusera på hur otroligt dålig form man är i och hur mycket man drömmer om att bara hoppa av bandet och gå och sätta sig att chilla i bastun.

Men det är ju ett perfekt tillfälle att träna den mentala biten känner jag. Om jag ska ta mig igenom ett helt triathlon (eller ja, motionärsdistanserna i alla fall) måste jag ju träna upp min vinnarskalle. Jag är nämligen en typisk quiter - så fort det blir lite jobbigt eller tråkigt så vill jag sluta.

Min mamma är inte bara gammal landslagscoach, hon är dessutom personlig coach idag. Hon har lärt mig att det finns två typer av motivation: motivation eller hotivation. Jag är en typiskt hotiverad människa: jag känner mig bara rikigt pushad att göra saker om jag känner pressen på mig. Så ja, jag måste verkligen träna upp min "jag vill verkligen plågas i två timmar"-inställning.

Jag körde lite olika styrkemaskiner, dock inte ben eftersom jag ville lägga energin på löpningen, och har dessutom träningsvärk i baksidan av låren fortfarande (score!). På löpbandet testade jag att köra först fem minuter gång och småjogging som uppvärmning, sedan sprang jag de första fem minuterna på 9,2 km/h. När jag var nere på 15 minuter kvar ökade jag till 9,3. På 12 minuter ökade jag till 9,4 - 8 minuter 9,5 - 4 minuter 9,6 - 30 sek 10,0. Sammanlagt lade jag under mig (knappast bakom, eller hur?) 3,12 km. Det kändes som en ganska bra metod, ska köra på den imorgon också, fast lite snabbare eller lite längre tid.

Nu har jag visserligen precis fått reda på att pappa är sjuk, men vi bestämde igår kväll att vi ska jogga tillsammans på torsdag morgon. Som sagt är pappa marathonlöpare. Hans tempo är typ mitt intervallträningstempo. "Jamen, vi kör en sju kilometer".
Jag: Det kommer jag aldrig orka. Dessutom springer du typ fyra gånger snabbare än jag.
Pappa: Nej, vi kör lite lugnt, myser lite bara.
Jag: Eh... men jag kommer nog inte palla det ändå. Jag är typ hur dålig som helst.
Pappa: Nej, men vi kör bara lite lugnt.
Jag: Mmm... okej.

Så nu får vi se om pappa kryar på sig. Jag ska i alla fall definitivt springa igen imorgon, tills att jag grinar eller spyr. Det är nog bra med sådana här ministressande situationer, så att jag blir kortsiktigt hotiverad. Det här med näraliggande mål passar mig, jag är en riktig procrastinator (http://tyda.se/search?form=1&w=procrastinator&w_lang=).

Dispans

Jag hade planerat att träna igår, men jag var så trött efter nymo ville jag bara hem och sova. Jag skulle dessutom jobba igen på kvällen, och sedan gå ut med några vänner. Jag räknade ut att jag har tränat fyra gånger den här veckan, som är mitt minimum. Så då kände jag att jag fick dispans.

Grymt skönt att sova, trots att jag blev väckt mitt i av att någon granne började hammra och borra. Suuuuck...

Hade träningsvärk i, i princip, hela kroppen, men speciellt axlar, baksidan av låren och ryggen. Det känns så sjukt ovärt att ha varit och pumpat på gymmet, utan att ha träningsvärk dagen efter.

Stor kärlek till träningsvärk!

Duktiga jag

Jobbade nymo imorse, en timme tidigare än vanligt. Som tur var jobbade även min mycket goda vän Elin, så vi åt frukost och skvallrade lite innan sändning, det kändes bra.

Jag sov däremot brutalt lite och dåligt inatt. Eftersom jag stack ut och sprang så sent igår blev ju allt förskjutet med typ två timmar. Dessutom tog jag en lång och grundlig dusch, rakade och peelade benen, tvättade håret och skrubbade ryggen med den supersköna ryggborsten. Alltså i säng halv två, bra planering Fanny Berger! Somnade strax därpå, men vaknade till och från eftersom jag var så nojig över att jag skulle upp en timme tidigare.

Alltså var jag stentrött när sändningen var slut. Satte mig i bilen och börnade hem, på essingeleden började de där sömniga tankar komma: "mm... om jag skulle ta och åka hem och sova, så kan jag springa ikväll istället..." Men så tänkte jag att nej faan, Fanny, nu får du ta dig i kragen! Ska du göra triathlon eller ska du göra triathlon?

Så jag åkte till gymmet. Jag slog mig lite och dängde till saker ett tag, gick in i dörrkarmar och snubblade och så, eftersom min motorik goes bananas när jag är trött. Men så vet jag också att så snart jag kommer in på gymmet kommer jag att känna mig stark som en oxe, det gör jag nästan alltid när jag tränar när jag är trött. Vet inte om det är för att hjärnan har svårt att koppla till kroppen kanske? Typ som när man är full och går utan jacka och bara "fan, det är ju skitvarmt ute!" och vaknar och är tokförkyld.

Körde lite benpress, fram- och baksidan av låren, axlar (shit vad svag jag är i axlarna!) och bröst. Sedan ställde jag mig på löpbandet och satte hastigheten rätt lågt eftersom jag kände att det var viktigare för mig idag att verkligen orka hela vägen än att göra det så fort som möjligt.

Sprang 3,09 km på 9,3 och 20 minuter. Tjoo! Behövde inte vila en enda gång, det kändes grymt! I slutet var jag lite rädd att inte komma upp på tre, så de sista tre minuterna drog jag på till 9,5, och den sista halvminuten 10,0.

Som avslutning körde jag rygg och mage i maskinerna, ryggen känns kan jag säga. Jag tror att det är bra för mig att bygga upp ryggen eftersom jag är ganska stark i magen. Å andra sidan älskar jag abs...

Skön stetching där jag slet av mig min stora tröja som var blöt och obehaglig och stod i bara topppen. Två tonårskillar lyckades passera stretchrummet, passande nog, medan jag stod där med mina D-kupor härligt upptryckta mellan armarna som stödde den vingliga foten medan jag satt och stretchade insidan av låret. Varför kunde inte den där gudomligt heta killen jag såg i vintras glida in för? Han var verkligen något av det hetaste jag sett, perfekt blont hår och toksexiga armar. Jag kom på mig själv med att sitta och blåstirra medan jag vilade på tok för länge i magmaskinen. Men nej - två 16-åringar är vad man får nöja sig med...

Framsteg!

Tanken var att jag skulle förbi gymmet idag efter en snabbis på jobbet. Först kom jag självklart iväg en och en halv timme senare än planerat. En timme för att precis när jag skulle gå kom det in lite mer att göra, och en halvtimme ytterligare för att jag inte kunde sluta prata med en väldigt trevlig tjej.

Kom alltså hem klockan tre och var hungrig dessutom. Till råga på allt var jag trött, och efter att jag började på nymo (nyhetsmorgon) för fyra år sedan har jag blivit sjukt lättövertalad att ta siestas. Jag kunde verkligen inte sova på dagarna när jag började där, men efter två månader knoppade jag in i princip varje dag efter att jag kommit hem vid halv elva. Nu tar jag tupplurar även om jag sovit facking tolv timmar och gått upp klockan tio över elva. Jag tror att jag ska joina maffian Fucked For Life. Det måste vara detta de menar med det namnet, eller hur?

Tanken var alltså att jag skulle ta en siesta mellan halv fyra och fyra. Sant, det var då jag sov. Sen låg jag och slumrade och myste till klockan tio i fem. Kanon, tummen upp!

Hade sagt till mamma att jag skulle möta henne hemma halv sex eftersom hon ville träffa mig innan hon stack till morfar (alltså familjens lantställe; det är min morfars hus, han gick bort för ett och ett halv år sedan, men jag säger fortfarande "till morfar" eller Spillan, som bygden kallas). Jag drog alltså hem, spelade lite piano, kelade med hundarna och snackade med mamma.

Äntligen, närmare sju, kom jag iväg bara för att upptäcka att gymhelvetet stänger halv sju på fredagar. What is up with that?

Happ, då var det bara att åka hem igen. Pratade lite i telefon, lagade och åt mat, läste en halv volym Rocky av Martin Kellerman - som för övrigt äger - skrev en lista på min andra blogg fancyslistor.blogspot.com och sen - sen stack jag ut och joggade.

Och I have to say, det var inte please-kill-me-now-jobbigt. Det är framsteget. Jag sprang väl en tre, fyra kilometer (hoppas jag tamigfan, blir sjukt lack om jag får reda på att det var kortare) mellan "All these things that I've done" av Killers och "Meltdown" av ACDC: tutti frutti 29 minuter och 44 sekunder.

Då tog det den sista halvkilometern, eller kanske till och med en km, jag är stört dålig på att bedöma avstånd. Det var aldrig riktigt jobbigt för andningen, lagom flås hela vägen, men det kändes i benen. Det är bra, förhoppningsvis har jag känningar imorgon, men inte träningsvärk, så att jag kan träna lite kondis (cykling eller löpband) på gymmet imorgon också.

En av mina stora kärlekar

Ingen träning idag heller. Har varit igång från tidigt i morse och sitter nu på Onsides kontor i Sundbyberg och slutar klockan nio.

Jag har dessutom gjort det dummaste jag kan göra idag: köpt hem en prästost, två mozarella samt en grönmögelost. Jag älskar ost. Och just därför förbjuder jag mig att köpa hem det. If I would ever get fat, the reason would be cheese. Ibland unnar jag mig en mögelost eller mozarella eller feta, men aldrig vanlig ost. Jag kan inte sluta äta, det är omöjligt. Men idag köpte jag en prästost. Och fy faan vad god den var...

Real life trappmaskin

Skulle hämta mamma på Arlanda klockan ett idag och sedan hinna med att fixa lite papper som antagningsnämnden till universitetet är för dumma för att hitta i databasen där det betyg jag nu ska skicka in redan ligger, fast på en separat sida. Blev sedan uppringd imorse av Hego som behövde bemanning på fotbollsallsvenskan klockan 17 eftersom en kille blivit magsjuk. Då kan jag ju passa på att gengälda att jag missade ett sånt pass i måndags. Så nu sitter jag i Sumpan med ett head-set och en halvtimme till sändningsstart.

Gymmet är ju stängt när jag kommer hem, men alternativet att springa utomhus finns ju. Det är en stor fördel att de - äntligen! - sopat bort gruset från gatorna, men å andra sidan är jag rätt trött i benen idag och med tanke på att jag A) presterade så dåligt på löpbandet igår, och B) fortfarande är jättehes, tror jag att jag skippar det.

Men jag känner ändå pressen; jag måste ju göra någonting. Så jag tog tunnelbanan istället för bilen, gick upp för den aslånga rulltrappan i Sundbyberg Centrums tunnelbaneuppgång samt gick upp för de fem trapporna på kontoret istället för att ta hissen.

Ett litet steg för människan, ett stort steg för Fanny Berger.

Jag låter som en skata...

... men jag kände efter och kom fram till att det bara sitter på stämbanden och beslöt mig för att åka och träna ändå. Drog självklart ut på det så länge som möjligt i sedvanlig Fanny-ordning, men hann i alla fall springa 3 km innan de stängde. 20 jävla minuter, vilken katastrof. Jag var tvungen att hoppa av bandet och andas någon halv minut också. Mycket frustrerande.

Spinnig - denna styggelse

Slight set-back: när jag kom ut i omklädningsrummet hade jag fem missade samtal. "Fuuuck" tänkte jag då, eftersom detta bara kan innebära att man missat ett arbetspass. Mycket riktigt. Känner mig sådär härligt usel just nu.

Medan jag då egentligen skulle ha jobbat var jag på spinning för första gången på X antal år. Jag gick i vanlig ordning och la mig klockan halv sju imorse efter några timmar med spritdrickande och skrikiga diskussioner med kollegorna efter gårdagens kvalseriematch. Jag har ingen röst idag, alls. Men det är väl nu, när våren informerar mig om att snart är det sommar, som jag måste bita ihop och ta mig till gymmet i alla fall.

Så spinning alltså. Grejen är denna: jag hatar att cykla. Jag tog sedvanligt den minst exponerade platsen jag kunde hitta i den pyttelilla salen och satte grundnivån på ett löljligt lätt motstånd. A wise man once said: know thy self. I know myself: I'm weak.

Och oj, oj, oj! Vad jag svettades. Det är sant vad min vän Malin säger, att man tar i mer när man går på pass än när man tränar själv. Men varför är det alltid sådan skitmusik? Och jag vill ju alltid strypa instruktören som alltid är sådär överhurtig och bara "kom igen tjejer - vi är i en uppförsbacke! Trampa på! Det här är inte jobbigt alls, eller hur?" Ha... ha... varför är du instruktör och inte komiker, it blows my mind. Så är det alltid någon av cyklisterna som ska vara lite tuff och bara "nej, det är inte jobbigt. Mera!" Vet du vad jag vill säga till henne? "Men kärring, om det inte är jobbigt så tar du väl antagligen i för lite, eller hur?" Men det säger jag inte. Inte bara för att jag är snäll och väluppfostrad, utan även eftersom att jag flämtar så mycket att jag knappt hinner svälja dreglet.

När jag satt där och pedalade och tänkte "fack, vad jobbigt" slog det mig att jag ska genomföra en tusen gånger jobbigare cykelsträcka än denna - och sedan löpa en halv mil. Därför beslöt jag mig för att gå och springa två kilometer innan jag gick och duschade. Det gick inte så bra. Det gick faktiskt inte alls. Jag slutade mest för att halsen tjocknade på en gång (jag har ett uns ansträngningsastma), men jag var också lite omotiverad av att mina ben kändes ganska okontrollerbara. De slängde lite hit och dit och jag fick liksom aldrig någon reda på dem. Så jag "sprang" (stapplade mig fram) 300 meter - *kysser min bicep i stolt prestige* - sen gick jag och stretchade riktigt länge istället.

Jag får minnas att jag precis börjat träna, och har dessutom varit förkyld i tre dagar. Pow sa det, dagen efter att jag köpte gymkortet. Ont i hals och huvud, stel i nacken, lock för öronen och svidande ögon. Alltid i dessa lägen försätter jag mig i grönsakstillstånd. Jag gör ingenting som kan riskera att jag blir mer sjuk. Jag ligger stilla hela dagarna, tar en liten promenad för att få frisk luft, ser till att äta och dricka ordentligt och överdoserar esberitox. Works like a charm!

Ska nog förbi gymmet imorgon också, jag får se hur benen mår och fundera över vad jag ska träna. Något töntigt yoga-pass kanske är på sin plats?

Gymkortet gör entré

Knatade iväg till Västertorpshallen idag och köpte ett årskort. Det var tre månader sedan jag tränade sist. Otroligt att jag inte gått upp i vikt... när jag vägde mig vägde jag mindre än sista gången jag vägde mig på gymmet i januari. Fantastiskt, jag älskar att få saker gratis! Trots att jag inte motionerat och bara ätit McDonalds och goffat delicatobollar eftersom det varit mycket jobb (de har nästan alltid delicatobollar på hockeyarenorna, och jag kan nästan aldrig motstå för de är så sjukt goda) är jag fortfarande Slim Jim, mycket oväntat och välkomnat!

Däremot märkte jag snabbt att min kondition, som redan var i katastroftillstånd, garanterat försämrats. Jag försökte att springa 3 kilometer på 9,6 km/h, men jag var tvungen att dra ner tempot och promenera lite då och då. Inte ett stolt ögonblick, framför allt inte när man står bredvid en kille som tycks oberörd på 12,00 km/h och en klocka som tickar upp på 30 minuter. Peachy.

Ska förbi imorgon och ge mig upp igen. Fan ta den som ger sig!

Triathleten gör entre

Det ska bli spännande att se om någon hittar till den här bloggen. Egentligen spelar det ingen roll; jag har två andra bloggar och skriver bara för att jag tycker att det är roligt. Jag funderade på om jag skulle skriva en träningsdagbok, men beslöt mig för att blogga istället. Då kan jag följa mina framsteg, samtidigt som någon kanske, möjligtvis, hittar hit och tycker att det är roligt att läsa.

Fanny heter jag, 23 år, en väldigt paradoxal människa, om man nu kan betitla sig som det. Jag jobbar som grafiker inom tv, tog tårfyllt avslut av hockeyallsvenskan med Viasat Hockey i söndags när dock mitt lag AIK gick upp i elitserien. Härligt! Jag frilansar för tre olika uppdragsgivare: Viasat, TV4 och ett grafikföretag som heter HEGO som gör mycket sport, men också nöjesprogram som Idol och Körslaget och alla de där. Personligen tycker jag bäst om sportsändningar. Inte bara är det skönare (aning mindre hysteriska) människor som jobbar, det känns dessutom som mer betydelsefulla sändningar på något sätt. Det är idrottsmän som kämpat och slitit i flera år för att nå dit de är, och jag hyser stor respekt för det. Dessutom är jag så blödig att jag smittas av lagens och supportrarnas glädje.

Min mamma är något av en legend inom karate-Sverige, hon har tävlat i landslaget hela min uppväxt och senare coachat damerna ett tag. Hon blev dessutom utropad "årets budoutövare" av Svenska Budoförbundet (tror jag att det var) år 2000. Idag är hon personlig coach och jobbar som mental coach för eleverna på budogymnasiet i Stockholm bland annat. Hon har en hel bokhylla med böcker om kost, träning, dieter, mental träning osv. Typ såna böcker jag läser en mening i och sedan tappar intresset.

Pappa har sprungit marathon 9 gånger, och övriga lopp som midnattsloppet och dylikt otaliga gånger.

Min storebror har idogt stått vid min sida i att inte ärva mamma och pappas driv för träning ända tills för ett och ett halvt år sen när killjäveln också börjar löpa och springer marathon på sommarens varmaste dag medan jag sitter och pimplar cider i bikini med polarna på Skrattstock.

Så då återstår jag... Mamma och pappa (mest mamma) hade som regel när jag och Lucas var små att vi var tvungna att ha minst en aktivitet i veckan. Om vi slutade på fotboll var vi tvungna att börja på gymnastik eller vad som helst. Regeln dog väl sakta ut när vi blev tonåringar, men då började jag träna karate i samma dojo som mamma. Det var roligt, och jag tror att jag hade lite talang, men däremot saknade jag disciplin i och med att jag alltid tycker att det är mer trevligt att umgås med träningskamraterna än att stå och superfokuserat träna på exakt samma blockering i 40 minuter.
Jag tränade karate i fem år, slutade när jag var 17 på grund utav att jag blev deprimerad. Jag har funderat på att börja igen, men nu har mamma slutat träna och det har bara inte blivit av.

Jag har alltid skakat på huvudet åt mardrömsprestationer. Jag skulle till Tanzania för två år sedan med en utbildning. Alternativet att bestiga mount Kilimanjaro fanns och det var många intresserade i min klass. Hallå!? Varför ska jag ta med en extra ryggsäck som jag måste släpa på i två månader bara för att gå upp för ett berg, titta på utsikten och sedan gå ner igen? Dessutom är det jobbigt, skitvarmt på dagen och iskallt på natten, kostar jättemycket pengar, och det man "får" på toppen kan jag köpa ett vykort för att se. Det kostar 50 öre och är inte jobbigt alls, kanske lite om försäljaren försöker att övertyga dig om att ni ska ses igen för att han vill äkta en mzungu (viting) med pengar.

Likaså har jag alltid skakat på huvudet åt pappa. Varför springer han marathon år efter år efter år? Det enda han pratar om är hur otroligt jobbigt det är och att han typ vill dö när han närmar sig mål. Peachy, låter ju toppenkul! Dessutom ska man betala för det, och man måste göra det ett speciellt datum, oavsett vilken form man är i, om man är lite sjuk eller har ont någonstans. Pappa fick bältros ett år liksom, då missade han det han tränat i ett halvår för. Tummen upp!

Men så började jag fundera på triathlon. Om det är någon prestation jag skulle kunna tänka mig så är det triathlon, för det är uppdelat i etapper och olika "grenar". Variationen gör nog att man kan fokusera på det närmsta målet hela tiden, och det känns inte så lååångt till mål som i marathon. Hade dessutom hört talas om att det fanns ett Stockholm triathlon som "alla kan göra". Interesting... Kollade upp distanserna och tyckte att de verkade rimliga: 700 m simning, 2 mil på cykel och 5 km löpning.
Nämnde det för pappa och frågade om han ville göra det med mig, och han sa ja. Då frågade jag mamma - som gör tjejklassikern just nu - och hon fnös åt distanserna och sa "visst". Och då var jag ju tvungen att få med Lucas också. Så nu ska hela familjen Berger göra Stockholm triathlon den 29:e augusti om allt går som planerat.

Vi kan rimligtvis utgå från att det kommer att gå sämst för mig.