Framsteg!

Tanken var att jag skulle förbi gymmet idag efter en snabbis på jobbet. Först kom jag självklart iväg en och en halv timme senare än planerat. En timme för att precis när jag skulle gå kom det in lite mer att göra, och en halvtimme ytterligare för att jag inte kunde sluta prata med en väldigt trevlig tjej.

Kom alltså hem klockan tre och var hungrig dessutom. Till råga på allt var jag trött, och efter att jag började på nymo (nyhetsmorgon) för fyra år sedan har jag blivit sjukt lättövertalad att ta siestas. Jag kunde verkligen inte sova på dagarna när jag började där, men efter två månader knoppade jag in i princip varje dag efter att jag kommit hem vid halv elva. Nu tar jag tupplurar även om jag sovit facking tolv timmar och gått upp klockan tio över elva. Jag tror att jag ska joina maffian Fucked For Life. Det måste vara detta de menar med det namnet, eller hur?

Tanken var alltså att jag skulle ta en siesta mellan halv fyra och fyra. Sant, det var då jag sov. Sen låg jag och slumrade och myste till klockan tio i fem. Kanon, tummen upp!

Hade sagt till mamma att jag skulle möta henne hemma halv sex eftersom hon ville träffa mig innan hon stack till morfar (alltså familjens lantställe; det är min morfars hus, han gick bort för ett och ett halv år sedan, men jag säger fortfarande "till morfar" eller Spillan, som bygden kallas). Jag drog alltså hem, spelade lite piano, kelade med hundarna och snackade med mamma.

Äntligen, närmare sju, kom jag iväg bara för att upptäcka att gymhelvetet stänger halv sju på fredagar. What is up with that?

Happ, då var det bara att åka hem igen. Pratade lite i telefon, lagade och åt mat, läste en halv volym Rocky av Martin Kellerman - som för övrigt äger - skrev en lista på min andra blogg fancyslistor.blogspot.com och sen - sen stack jag ut och joggade.

Och I have to say, det var inte please-kill-me-now-jobbigt. Det är framsteget. Jag sprang väl en tre, fyra kilometer (hoppas jag tamigfan, blir sjukt lack om jag får reda på att det var kortare) mellan "All these things that I've done" av Killers och "Meltdown" av ACDC: tutti frutti 29 minuter och 44 sekunder.

Då tog det den sista halvkilometern, eller kanske till och med en km, jag är stört dålig på att bedöma avstånd. Det var aldrig riktigt jobbigt för andningen, lagom flås hela vägen, men det kändes i benen. Det är bra, förhoppningsvis har jag känningar imorgon, men inte träningsvärk, så att jag kan träna lite kondis (cykling eller löpband) på gymmet imorgon också.