Cykling

Åååååh, satan, vad det är jobbigt att cykla.

Jag hade jobbat lite på eftermiddagen och satt tillika i bilen och käkade en kycklingwrap klockan halv tre (jag vet, en riktig atletlunch). Sedan tog jag en kort promenad med hundarna i iskylan som plötsligt drabbat vårat varför-bor-vi-egentligen-i-det-här-jävla-skitklimatet-land innan jag sprang in på gymmet. Var lite stressad eftersom jag väntade besök i min hysto-stökiga lägenhet klockan halv sju, och ville hinna städa lite innan.

Eftersom jag visste att maten inte riktigt hunnit smältas körde jag styrketräning i axlar och bröst först, och provade även på maskinen där man står på en pinne som är ankrad till vikter som gör "dig" lite lättare, och sedan gör man chin-ups. Det känns så jävla sportigt, och så tar det verkligen i armarna också. Jag kände mig som Demi Moore i G.I. Jane. HOOOAA!!!

Därefter hoppades jag att jag skulle kunna springa, men jag fick sånt sjukt håll. Någon som vet vad det beror på? Jag får nog alltid håll när jag springer, brukar skita i det, men det skulle ju vara skönt att slippa. Ska kolla upp det.

Då ställde jag mig i trappmaskinen i 23 sekunder, tills att jag kom på att det är bättre om jag cyklar istället. Jag hade ju ändå tänkt ta tag i cyklandet.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaas! Vad jobbigt. Kickade på i 15 minuter, lyssnandes ganska otippat på Red Hot Chili Peppers. Jag varvade varannan låt med mycket lätt motstånd och tungt motstånd, utan att tappa fart. Måste vara bra konditionsträning det där, för jag flämtade mer än familjens tjockishund Cayenne gör när hon åker bil (hon har biltrauma i ryggen). Jag hann med ynka två jobbiga intervaller, men det räckte nog, för jag höll på att ramla omkull när jag ställde mig upp eftersom jag var så trött i benen.

Alltså 15 minuter, och jag kom 6,5 kilometer. Mja, tänkte jag, då kommer jag i alla fall runt på en timme om inte mindre. Så kom jag på att cyklingen är två mil, inte en. Balle! Jag som hatar att cykla också...