Löprunda ute

Jag var hos Danne på behandling i torsdags. Lite akupunktur som jag verkligen tror på, lite massage och en massa sugkoppar. När han satt och vred på nålarna gjorde det superont och jag låg och kved, men det var ingenting mot när han satte en sugkopp högt upp på skenbenet, pumpade ur all luft så att den satt stenhårt och sen drog den ner om och om igen. Fy fan, det gjorde så ont att jag låg och hysteri-skrattade med händerna för ansiktet.

Hur som helst har Danne givit mig klartecken att springa, bara jag värmer upp ordentligt och länge så att blodet hinner ut i musklerna. Trots att jag är skraj för att förvärra situationen så gav jag mig ut med Tobias runt Södermalm igår. Jag stod och gympade lite i lägenheten innan vi gick ut i trapphuset och först gick upp och ner för alla sex trappor en gång och sedan småjoggade upp och ner en gång.

Jag började med lätt jogg och benet gjorde riktigt, riktigt ont. Det känns som att hela ankel-området, framför allt på baksidan runt hälsenan, är en stor muskel som bara krampar. Den känns stenhård inuti, men känns inte på något speciellt sätt utanpå.

När jag kommit några hundra meter blev det bättre, och efter 1,5 gjorde det nästan inte ont alls. Jag koncentrerade mig på att dra låret uppåt istället för att skjuta ifrån med tårna och vaden och då gjorde det mindre ont så jag tror att det kan vara en del av problemet.

Sprang totalt 3 km i vanligt tempo (fast kanske lite långsammare eftersom jag inte sprungit på länge) och sedan gå-jogg i lite mindre än 1 km som nedvärmning. Även om jag har ont i benet idag så är det inte värre än innan, så det är bra. Kan vara så att tejpen jag fått hjälper muskeln, men jag hoppas att det inte bara beror på den.

På fredag drar jag till USA. Galet! Sju veckor on the road, NY till LA. Hoppas på mycket träning ändå, och har stora förhoppningar på att min bror kan dra igång mig, han är bra på att komma till skott med träningen.

Ny utmaning

Mamma har samlat familjen plus Tobias för nästa Berger Challenge: halvklassikern!

Halvklassiskern är helt enkelt den beryktade Klassikern fast halva distanserna. Vi kommer att börja med Lidingöloppet i september. 1,5 mil i brutala backar.
Följer Vasaloppet - 4,5 mil på längdfärdsskidor som jag aldrig åkt förut.
Sedan Vätternrudan - 15 mil cykel, och jag hatar att cykla.
Sist Vansbrosimmet - 1,5 kilometer sim motströms.

Låter det inte jätteroligt? Tobias är läskigt nervös, och jag inser ju att detta verkligen övergår min kapacitet än så länge - jag har ju till exempel aldrig sprungit längre än en mil och har stora problem med benhinnorna. Men jag tar det med ro. Nu har jag en ny hotivering, och jag tror ju också på att när man väl är där så trycker man på och finner krafter man aldrig trodde att man hade. Och man klarar det, oavsett hur man gör det. Jag kommer inte göra bra tider, men jag kommer att klara alla loppen. Jag kanske bara inte är så pigg efteråt.

Kom igång igår med gymmet sedan jag blev förkyld och det kändes bättre än på länge. Tänkte börja med lite mer distansinriktad träning så jag cyklade 7 minuter lätt, 6 minuter tungt och en minut stående på supertrögt motstånd. Repeterade 3 gånger, så sammanlagt 45 minuter. Distans: 16 kilometer. Inget att skriva hem om direkt, men jag börjar lugnt och stadigt. Pissjobbigt för andningen det där.

Sedan 10x1 minut i skidmaskinen som ska bli en standard nu. Måste få in stak-rörelsen inför Vasan. Och bygga lite armmuskler.

Sedan lite mage och utfall innan stretch. Är mycket nöjd.

Idag ska jag ge mig på Dannes program, banne mig. Är livrädd för att springa, vill inte få ont i benet igen. Men han säger att det kommer att gå bra så jag måste ge det en chans. Hoppas, hoppas, hoppas att denna hinne-jävlighet slutar spöka mig det här året, annars kommer det bli tufft.