Morgonpasset

Hade jag velat ha en fetare sovmorgon än vad jag tog? Ja - men jag visste när jag vaknade att även om jag kände mig trött så skulle jag piggna till så fort jag kom till gymmet.

Det är verkligen något visst med löpbandet. Alla gnäller på att det är så tråkigt. Jag tror inte så mycket att det är tråkigt som stör dem, som att det är jobbigt. När det dessutom inte finns några distraktioner kan man stenhårt fokusera på hur otroligt dålig form man är i och hur mycket man drömmer om att bara hoppa av bandet och gå och sätta sig att chilla i bastun.

Men det är ju ett perfekt tillfälle att träna den mentala biten känner jag. Om jag ska ta mig igenom ett helt triathlon (eller ja, motionärsdistanserna i alla fall) måste jag ju träna upp min vinnarskalle. Jag är nämligen en typisk quiter - så fort det blir lite jobbigt eller tråkigt så vill jag sluta.

Min mamma är inte bara gammal landslagscoach, hon är dessutom personlig coach idag. Hon har lärt mig att det finns två typer av motivation: motivation eller hotivation. Jag är en typiskt hotiverad människa: jag känner mig bara rikigt pushad att göra saker om jag känner pressen på mig. Så ja, jag måste verkligen träna upp min "jag vill verkligen plågas i två timmar"-inställning.

Jag körde lite olika styrkemaskiner, dock inte ben eftersom jag ville lägga energin på löpningen, och har dessutom träningsvärk i baksidan av låren fortfarande (score!). På löpbandet testade jag att köra först fem minuter gång och småjogging som uppvärmning, sedan sprang jag de första fem minuterna på 9,2 km/h. När jag var nere på 15 minuter kvar ökade jag till 9,3. På 12 minuter ökade jag till 9,4 - 8 minuter 9,5 - 4 minuter 9,6 - 30 sek 10,0. Sammanlagt lade jag under mig (knappast bakom, eller hur?) 3,12 km. Det kändes som en ganska bra metod, ska köra på den imorgon också, fast lite snabbare eller lite längre tid.

Nu har jag visserligen precis fått reda på att pappa är sjuk, men vi bestämde igår kväll att vi ska jogga tillsammans på torsdag morgon. Som sagt är pappa marathonlöpare. Hans tempo är typ mitt intervallträningstempo. "Jamen, vi kör en sju kilometer".
Jag: Det kommer jag aldrig orka. Dessutom springer du typ fyra gånger snabbare än jag.
Pappa: Nej, vi kör lite lugnt, myser lite bara.
Jag: Eh... men jag kommer nog inte palla det ändå. Jag är typ hur dålig som helst.
Pappa: Nej, men vi kör bara lite lugnt.
Jag: Mmm... okej.

Så nu får vi se om pappa kryar på sig. Jag ska i alla fall definitivt springa igen imorgon, tills att jag grinar eller spyr. Det är nog bra med sådana här ministressande situationer, så att jag blir kortsiktigt hotiverad. Det här med näraliggande mål passar mig, jag är en riktig procrastinator (http://tyda.se/search?form=1&w=procrastinator&w_lang=).