Min gode vän Elin har bjudit mig på en gratisvecka på Sats där hon tränar, så denna vecka har jag tre pass inbokade. Riktigt gött att träna med Elin, hon är som en maskin när hon tränar. Liten och mullig, men inte att underskattas för hon kör tills hon dör och är stark som satan.
Om du är missnöjd med din kropp och vill gå ner så är Elin din perfekta förebild. Hon pluggar i Enköping, men hinner ändå med att träna fyra, fem dagar i veckan och då kör hon hårt. Hon har gått ner 10 kilo sen oktober - bra jobbat! Men det är inte det som gör henne till en förebild, det är att hon inte låter sig hindras av att hon inte är nöjd med sin vikt. Inget förbjuda vissa bilder på facebook, inget gnäll om att hon ser tjock ut i de byxorna, inget "ååh, jag har sån tjockisångest!" efter intagna godsaker. Hon bara är och jag tycker verkligen att hon borde pryda omslagen till broschyrer om god självkänsla som ska spridas till tjejer överallt. Elin är helt enkelt supercool och jag ser upp till henne jättemycket.
Hur som helst. Vi började idag med Box. Jag var på det en gång för cirka 1,5 år sedan och höll på att dö. Riktigt jobbigt för musklerna, men framför allt för konditionen. Man mår nästan illa av ansträngning då och då. Perfekt träning alltså!
Inte lika tungt idag, faktiskt mycket lättare än jag trodde. Jag tror att det var för att det inte var så mycket sparkar. Men intensivt och jag känner i armarna att jag jobbat hårt med dem.
Nästa pass är på onsdag, då ska jag på cross fit, någon ny typ av stationsträning, som jag uppfattat det, med mycket fokus på styrka. Imorgon är det Sundsvall som gäller, Timrå-Örebro, ettan mot sexan i Kvalserien. Ingen träning alltså, och förmodligen dålig sömn då jag alltid får för mig att det är spöken i mina hotellrum.
måndag 26 mars 2012
söndag 25 mars 2012
Löpning med Tobias
Efter en vecka full av jobb tog jag min 5,5 km-runda tillsammans med Tobias denna kyliga afton. Mitt första pass sedan löpningen i onsdag - Tobias femte. Han var och tränade med sina polare på Försvarshögskolan igår och körde stenhård styrketräning. Om man petar på hans bröst idag gnäller han till som en liten hund. Jättesöt.
Rundan kändes tung, men fortfarande betydligt lättare än i onsdags. Att jämföra första rundan med femte, tionde, tjugonde - i början kunde jag inte tro att jag kunde bli så pass bra. Men det är ju bara att fortsätta springa som sagt. Ser fram emot sommaren då det både blir varmare och jag kommer att kunna springa lättare och längre.
Idag bjuder jag på Tobias tre bästa löptips:
1) Sätt upp delmål på sträckan. Då kan du pusha dig själv bättre.
2) Spring snabbt i uppförsbackar. (Jag frågar varför). Då kommer du förbi dem snabbare.
3) Drick mycket vatten innan. (Ser skitnöjt på mig och nickar långsamt som om han knäckt den hemliga koden).
Rundan kändes tung, men fortfarande betydligt lättare än i onsdags. Att jämföra första rundan med femte, tionde, tjugonde - i början kunde jag inte tro att jag kunde bli så pass bra. Men det är ju bara att fortsätta springa som sagt. Ser fram emot sommaren då det både blir varmare och jag kommer att kunna springa lättare och längre.
Idag bjuder jag på Tobias tre bästa löptips:
1) Sätt upp delmål på sträckan. Då kan du pusha dig själv bättre.
2) Spring snabbt i uppförsbackar. (Jag frågar varför). Då kommer du förbi dem snabbare.
3) Drick mycket vatten innan. (Ser skitnöjt på mig och nickar långsamt som om han knäckt den hemliga koden).
torsdag 22 mars 2012
Första löprundan för året
Sprang som sagt ute för första gången igår. Det var en ljummen och fin vårdag i Stockholm söder om söder och jag valde min "fjuttrunda" som jag i början trodde var ca 3 km som visade sig vara 5,5. Premiären gick på 37 minuter blankt.
Det var riktigt tungt, vilket var väntat. Ägnade rundan åt att fundera ut mina knep för att överleva träning. Tänkte delge fem nybörjarknep för de som - likt jag för två år sedan - försöker komma igång med träningen.
1) Har du svårt att motivera dig? Då är du kanske som jag: en hotiverad människa. Jag springer inte till någonting. Jag springer från någonting. Det var därför jag - när jag väl bestämde mig för att börja träna på riktigt - anmälde mig till triathlon. När jag hade svårt att ta mig till gymmet för att soffan liksom bara var liiite för skön, då tänkte inte jag "kom igen nu Fanny, du kommer må så bra efteråt!". Jag tänkte "om jag inte går och tränar nu så kommer det att bli så jävla jobbigt på triathlon - men om jag tränar nu kommer det att bli lite lättare".
2) Sätt högre mål än du har för avsikt att hålla. När jag hade för avsikt att träna 4 dagar i veckan tränade jag 2. Då satte jag upp som mål att träna varje dag. Då tränade jag 4-5 dagar i veckan.
3) Jag har så många i min närhet som säger att de inte har det där självdestruktiva draget som hjälper en att pusha på sig själv när man är klar att lägga av. Bullshit. Jag trodde inte heller att jag hade den, men det visade sig att det fanns i mig hela tiden. Jag har massa olika små regler, tankelekar, sjuka besattheter och belöningssystem som får mig att pusha mig själv. Du måste bara hitta dina egna. Det behöver inte vara stort, det kan vara att öka hastigheten på löpbandet sista 30 sekunderna, att ta sig en viss strecka, att göra tre intervaller om man tänkt sig det från början och inte lägga av efter två.
4) Bästa löpknepet när man vill lägga sig ner på marken och dö: Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt du springer, bara du springer hela tiden. Om du bara mäktar med så blir det lättare efter en stund. Om du tänker efter skulle du faktiskt kunna springa en mil till om ditt liv hängde på det. Så fortsätt bara att springa.
5) Prestera inte för främlingarna som råkar se dig när du tränar. Hitta ett löptempo, en tyngd eller ett motstånd som känns bra och håll dig till det. Vad spelar det egentligen för roll att tjejen bredvid dig på löpbandet springer på 11,5 och du på 8,2? Du vet vad som är bra träning för dig och de flesta är bara imponerade av att du tränar över huvud taget.
Det var riktigt tungt, vilket var väntat. Ägnade rundan åt att fundera ut mina knep för att överleva träning. Tänkte delge fem nybörjarknep för de som - likt jag för två år sedan - försöker komma igång med träningen.
1) Har du svårt att motivera dig? Då är du kanske som jag: en hotiverad människa. Jag springer inte till någonting. Jag springer från någonting. Det var därför jag - när jag väl bestämde mig för att börja träna på riktigt - anmälde mig till triathlon. När jag hade svårt att ta mig till gymmet för att soffan liksom bara var liiite för skön, då tänkte inte jag "kom igen nu Fanny, du kommer må så bra efteråt!". Jag tänkte "om jag inte går och tränar nu så kommer det att bli så jävla jobbigt på triathlon - men om jag tränar nu kommer det att bli lite lättare".
2) Sätt högre mål än du har för avsikt att hålla. När jag hade för avsikt att träna 4 dagar i veckan tränade jag 2. Då satte jag upp som mål att träna varje dag. Då tränade jag 4-5 dagar i veckan.
3) Jag har så många i min närhet som säger att de inte har det där självdestruktiva draget som hjälper en att pusha på sig själv när man är klar att lägga av. Bullshit. Jag trodde inte heller att jag hade den, men det visade sig att det fanns i mig hela tiden. Jag har massa olika små regler, tankelekar, sjuka besattheter och belöningssystem som får mig att pusha mig själv. Du måste bara hitta dina egna. Det behöver inte vara stort, det kan vara att öka hastigheten på löpbandet sista 30 sekunderna, att ta sig en viss strecka, att göra tre intervaller om man tänkt sig det från början och inte lägga av efter två.
4) Bästa löpknepet när man vill lägga sig ner på marken och dö: Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt du springer, bara du springer hela tiden. Om du bara mäktar med så blir det lättare efter en stund. Om du tänker efter skulle du faktiskt kunna springa en mil till om ditt liv hängde på det. Så fortsätt bara att springa.
5) Prestera inte för främlingarna som råkar se dig när du tränar. Hitta ett löptempo, en tyngd eller ett motstånd som känns bra och håll dig till det. Vad spelar det egentligen för roll att tjejen bredvid dig på löpbandet springer på 11,5 och du på 8,2? Du vet vad som är bra träning för dig och de flesta är bara imponerade av att du tränar över huvud taget.
onsdag 21 mars 2012
Nystart
Hej vänner!
Genomförde Stockholm Triathlon förra året som lovat, det gick dock inte så bra eftersom jag i år inte var ett dugg skraj för triathlon och tillika hade varit dålig på att träna. Simningen förbättrade jag med ungefär 3 minuter, men jag fick aldrig någon fart på cykeln hur mycket jag än pushade mig själv mentalt.
Jag tänkte att jag måste ha en motivator och det blev att se på namnen som stod på nummerlapparna på de tjejer som cyklade om mig och ha som mål att komma ikapp och cykla om dem. Tjej efter tjej cyklade om mig och jag började långsamt ge upp att komma ikapp dem. Då cyklade Görel om mig. Vem är Görel? Jo, Görel är någon som förmodligen är 40+ och som definitivt inte är vältränad och som definitivt inte ska slå mig - 24 år gammal och superatlet! (Görel kom ungefär 40 placeringar före mig).
Efter halva sträckan fick jag krampkänning i låren. Den krampen bröt ut ordentligt när jag påbörjade löpningen och höll långt in i - och efter - mål. Försökte stretcha. Försök inte stretcha - det blir bara värre.
När jag hade några hundra meter kvar till mål såg jag med plågad och utmattad kisande blick upp från marken och insåg att jag låg precis bakom en tjockis. I mean fat. Då fick jag energi. "Det här fettot ska inte in i mål före mig - 24 år och superatlet!" Hon kom in ca 10 meter före mig. Då kände jag så här: "Skit."
Men sen, på bara en sekund, så försvann allt det dåliga och jobbiga och krampen och att Görel och fettot slog mig, för då stod helt oväntat Tobias vid målupploppet och klappade händerna och ropade "Heja Fanny!" och jag blev verkligen lycklig. Det var innan vi blev tillsammans och han hade sagt att han inte skulle komma, och att han stod där - själv på en söndag förmiddag - gav mig verkligen bekräftelse på att han var värd att vara modig för, att våga stanna och se vad som skulle hända och inte ta den trygga vägen ut och tänka att det skulle säkert aldrig hålla. Och tur var ju det.
Slutade på ungefär samma tid som året innan, och det hade stört mig om jag inte fick ett så bra avslut på tävlingen.
Strax efter det blev jag och Tobias tillsammans och jag gick upp sex kilo på fem månader. Väger idag ca 74,5 kilo. Vägde 68 förut, 69 när jag träffade Tobias. Nu är målet att gå tillbaka till 68. Det kan låta lite för att vara 1,82 så jag vill tillägga att när jag gick i trean på gymnasiet och tränade karate vägde jag 62 kilo så 68 kilo är smal, men normal.
Har börjat träna igen i mån av tid och hade min första löprunda ute idag. Skriver om det imorgon.
Genomförde Stockholm Triathlon förra året som lovat, det gick dock inte så bra eftersom jag i år inte var ett dugg skraj för triathlon och tillika hade varit dålig på att träna. Simningen förbättrade jag med ungefär 3 minuter, men jag fick aldrig någon fart på cykeln hur mycket jag än pushade mig själv mentalt.
Jag tänkte att jag måste ha en motivator och det blev att se på namnen som stod på nummerlapparna på de tjejer som cyklade om mig och ha som mål att komma ikapp och cykla om dem. Tjej efter tjej cyklade om mig och jag började långsamt ge upp att komma ikapp dem. Då cyklade Görel om mig. Vem är Görel? Jo, Görel är någon som förmodligen är 40+ och som definitivt inte är vältränad och som definitivt inte ska slå mig - 24 år gammal och superatlet! (Görel kom ungefär 40 placeringar före mig).
Efter halva sträckan fick jag krampkänning i låren. Den krampen bröt ut ordentligt när jag påbörjade löpningen och höll långt in i - och efter - mål. Försökte stretcha. Försök inte stretcha - det blir bara värre.
När jag hade några hundra meter kvar till mål såg jag med plågad och utmattad kisande blick upp från marken och insåg att jag låg precis bakom en tjockis. I mean fat. Då fick jag energi. "Det här fettot ska inte in i mål före mig - 24 år och superatlet!" Hon kom in ca 10 meter före mig. Då kände jag så här: "Skit."
Men sen, på bara en sekund, så försvann allt det dåliga och jobbiga och krampen och att Görel och fettot slog mig, för då stod helt oväntat Tobias vid målupploppet och klappade händerna och ropade "Heja Fanny!" och jag blev verkligen lycklig. Det var innan vi blev tillsammans och han hade sagt att han inte skulle komma, och att han stod där - själv på en söndag förmiddag - gav mig verkligen bekräftelse på att han var värd att vara modig för, att våga stanna och se vad som skulle hända och inte ta den trygga vägen ut och tänka att det skulle säkert aldrig hålla. Och tur var ju det.
Slutade på ungefär samma tid som året innan, och det hade stört mig om jag inte fick ett så bra avslut på tävlingen.
Strax efter det blev jag och Tobias tillsammans och jag gick upp sex kilo på fem månader. Väger idag ca 74,5 kilo. Vägde 68 förut, 69 när jag träffade Tobias. Nu är målet att gå tillbaka till 68. Det kan låta lite för att vara 1,82 så jag vill tillägga att när jag gick i trean på gymnasiet och tränade karate vägde jag 62 kilo så 68 kilo är smal, men normal.
Har börjat träna igen i mån av tid och hade min första löprunda ute idag. Skriver om det imorgon.
onsdag 9 februari 2011
AXA Stockholm Triathlon 2011 - a.k.a. Del 2!
Jajamensan! Nu händer det igen!
Jag visste direkt när jag sprang i mål förra året att jag ville göra det igen. Jag har funderat på att göra olympiska men två anledningar har fått mig att välja sprint i år igen:
1) Eftersom jag fick såna problem med benet vill jag inte riskera att behöva avstå från triathlon om jag får problem igen. Har jag sprungit det med benhinneinflammation en gång kan jag göra det igen - dock inte någon längre distans.
2) Jag har fått min goda vän Malin att göra det med mig! Hennes första tävling av det här slaget och jag är mycket exalterad över att hon ska med.
Jag är så jävla taggad. Jag har haft "uppehåll" ett längre tag. Tja, typ sen triathlon då jag sabbade benet. Eftersom jag inte kunde springa blev jag sjukt deppig och stod och trampade i min nemesis trappmaskinen i tre månader. Jag har försökt att uppehålla någon typ av träningsmoral, men det har gått sådär.
Men efter jul, två veckor i Thailand, tre veckors dunderförkylning/maniskt snaskätande är jag tillbaka! Och idag gjorde jag det... Jag sprang för första gången på ett halvår utan att få ont! Jag var så lycklig att jag log på löpbandet!
Körde ganska lätta intervaller a 1.10 löp och 0.20 vila x15 på 11,5 km/h.
Jag har för övrigt kommit på det bästa konditionsträningspasset: trapplöpning. Inte den fåniga maskinen, riktiga trappor. Jag har typ 82 trappsteg i trapphuset tror jag, och as vad jobbigt det är att ta 10 intervaller, jag kryper nästan de sista våningarna redan på sjätte intervallen. Jag skulle helt klart göra detta pass till en vana om det inte vore för en sak: träningsvärken i vaderna. It's no joke. Ni vet ju att jag älskar träningsvärk, och det är inte det som är problemet, det är vad det innebär: fat mans calfs. Skitstora vader, som en fet människa som gått ner mycket i vikt, men man ser på vaderna att de har burit på en jävla massa kilon en jävla massa år. I... don't... want... the fat mans calfs...
Så jag håller mig till gymmet. Jag och Malin har anmält oss till en crawl-kurs i Eriksdalsbadet också, vi får se om vi blir antagna. Det ska definitivt bli mer seriöst i år, nu ska jag sikta på 1.30, alltså en förbättring med ca 25 minuter.
TANTRUM!
Jag visste direkt när jag sprang i mål förra året att jag ville göra det igen. Jag har funderat på att göra olympiska men två anledningar har fått mig att välja sprint i år igen:
1) Eftersom jag fick såna problem med benet vill jag inte riskera att behöva avstå från triathlon om jag får problem igen. Har jag sprungit det med benhinneinflammation en gång kan jag göra det igen - dock inte någon längre distans.
2) Jag har fått min goda vän Malin att göra det med mig! Hennes första tävling av det här slaget och jag är mycket exalterad över att hon ska med.
Jag är så jävla taggad. Jag har haft "uppehåll" ett längre tag. Tja, typ sen triathlon då jag sabbade benet. Eftersom jag inte kunde springa blev jag sjukt deppig och stod och trampade i min nemesis trappmaskinen i tre månader. Jag har försökt att uppehålla någon typ av träningsmoral, men det har gått sådär.
Men efter jul, två veckor i Thailand, tre veckors dunderförkylning/maniskt snaskätande är jag tillbaka! Och idag gjorde jag det... Jag sprang för första gången på ett halvår utan att få ont! Jag var så lycklig att jag log på löpbandet!
Körde ganska lätta intervaller a 1.10 löp och 0.20 vila x15 på 11,5 km/h.
Jag har för övrigt kommit på det bästa konditionsträningspasset: trapplöpning. Inte den fåniga maskinen, riktiga trappor. Jag har typ 82 trappsteg i trapphuset tror jag, och as vad jobbigt det är att ta 10 intervaller, jag kryper nästan de sista våningarna redan på sjätte intervallen. Jag skulle helt klart göra detta pass till en vana om det inte vore för en sak: träningsvärken i vaderna. It's no joke. Ni vet ju att jag älskar träningsvärk, och det är inte det som är problemet, det är vad det innebär: fat mans calfs. Skitstora vader, som en fet människa som gått ner mycket i vikt, men man ser på vaderna att de har burit på en jävla massa kilon en jävla massa år. I... don't... want... the fat mans calfs...
Så jag håller mig till gymmet. Jag och Malin har anmält oss till en crawl-kurs i Eriksdalsbadet också, vi får se om vi blir antagna. Det ska definitivt bli mer seriöst i år, nu ska jag sikta på 1.30, alltså en förbättring med ca 25 minuter.
TANTRUM!
torsdag 14 oktober 2010
Ett vrak till människa
Såg att jag inte skrivit på en halv månad. Jag har knappt tränat under den tiden heller, så det har inte varit mycket att skriva om.
I tisdags var jag på bodypump. Jag hade vaknat klockan 12, gått ur sängen klockan halv tre och ätit "frukost" klockan tre. Sedan åt jag en risifrutti vid halv sju innan jag stack till gymmet.
En halvtimme in i det timmeslånga passet kändes det som att jag skulle svimma. Jag började få ansträngningsastma och yrsel när vi gick från lyft med skivstång till utfall.
"Hmm..." tänkte jag. "Det kanske är dags att börja ta hand om mig själv igen?"
Senaste två månaderna, sen säsongen drog igång igen, har jag sovit och ätit hälften så mycket som jag brukar. No kidding. Så nu kände jag att jag måste börja anstränga mig lite. Jag som tycker att det är så tråkigt att äta kan lätt hoppa över att laga mat när jag ändå inte är hungrig. Men nu blir det skarpare tag, både på att äta och att gå och lägga mig istället för att fastna framför datorn.
Igår var jag på spinning. Alltså... VARFÖR är det alltid så usel musik på spinning? Så otroligt värdelös, typ musikens dybotten. Jag står nästan inte ut. Och när jag dessutom är irriterad för att jag sitter på en cykel men inte kommer någonstans, på att instruktörerna är så dåliga på att informera om hur övningen ser ut, så att man ibland lägger till alldeles för mycket motstånd och ibland alldeles för lite, och på att det är så jävla äckeljobbigt att cykla för att benen producerar tre cocktailglas mjölksyra var medan armarna långsamt mjuknar som kokande spagetti tills att det känns som att de håller på att domna bort - då är en amerikansk 90-talsdiscoversion av "Hey Mickey, Mickey hey!" med "moderna" housebeats bara inte okej. Framför allt inte när den är 7 minuter lång.
I tisdags var jag på bodypump. Jag hade vaknat klockan 12, gått ur sängen klockan halv tre och ätit "frukost" klockan tre. Sedan åt jag en risifrutti vid halv sju innan jag stack till gymmet.
En halvtimme in i det timmeslånga passet kändes det som att jag skulle svimma. Jag började få ansträngningsastma och yrsel när vi gick från lyft med skivstång till utfall.
"Hmm..." tänkte jag. "Det kanske är dags att börja ta hand om mig själv igen?"
Senaste två månaderna, sen säsongen drog igång igen, har jag sovit och ätit hälften så mycket som jag brukar. No kidding. Så nu kände jag att jag måste börja anstränga mig lite. Jag som tycker att det är så tråkigt att äta kan lätt hoppa över att laga mat när jag ändå inte är hungrig. Men nu blir det skarpare tag, både på att äta och att gå och lägga mig istället för att fastna framför datorn.
Igår var jag på spinning. Alltså... VARFÖR är det alltid så usel musik på spinning? Så otroligt värdelös, typ musikens dybotten. Jag står nästan inte ut. Och när jag dessutom är irriterad för att jag sitter på en cykel men inte kommer någonstans, på att instruktörerna är så dåliga på att informera om hur övningen ser ut, så att man ibland lägger till alldeles för mycket motstånd och ibland alldeles för lite, och på att det är så jävla äckeljobbigt att cykla för att benen producerar tre cocktailglas mjölksyra var medan armarna långsamt mjuknar som kokande spagetti tills att det känns som att de håller på att domna bort - då är en amerikansk 90-talsdiscoversion av "Hey Mickey, Mickey hey!" med "moderna" housebeats bara inte okej. Framför allt inte när den är 7 minuter lång.
måndag 27 september 2010
Knäjävel
Ja, jag har fortfarande ont i knät. Nu går jag normalt, men jag känner av det lite hela tiden.
Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.
I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.
Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.
Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.
I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.
Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
