torsdag 22 mars 2012

Första löprundan för året

Sprang som sagt ute för första gången igår. Det var en ljummen och fin vårdag i Stockholm söder om söder och jag valde min "fjuttrunda" som jag i början trodde var ca 3 km som visade sig vara 5,5. Premiären gick på 37 minuter blankt.

Det var riktigt tungt, vilket var väntat. Ägnade rundan åt att fundera ut mina knep för att överleva träning. Tänkte delge fem nybörjarknep för de som - likt jag för två år sedan - försöker komma igång med träningen.

1) Har du svårt att motivera dig? Då är du kanske som jag: en hotiverad människa. Jag springer inte till någonting. Jag springer från någonting. Det var därför jag - när jag väl bestämde mig för att börja träna på riktigt - anmälde mig till triathlon. När jag hade svårt att ta mig till gymmet för att soffan liksom bara var liiite för skön, då tänkte inte jag "kom igen nu Fanny, du kommer må så bra efteråt!". Jag tänkte "om jag inte går och tränar nu så kommer det att bli så jävla jobbigt på triathlon - men om jag tränar nu kommer det att bli lite lättare".

2) Sätt högre mål än du har för avsikt att hålla. När jag hade för avsikt att träna 4 dagar i veckan tränade jag 2. Då satte jag upp som mål att träna varje dag. Då tränade jag 4-5 dagar i veckan.

3) Jag har så många i min närhet som säger att de inte har det där självdestruktiva draget som hjälper en att pusha på sig själv när man är klar att lägga av. Bullshit. Jag trodde inte heller att jag hade den, men det visade sig att det fanns i mig hela tiden. Jag har massa olika små regler, tankelekar, sjuka besattheter och belöningssystem som får mig att pusha mig själv. Du måste bara hitta dina egna. Det behöver inte vara stort, det kan vara att öka hastigheten på löpbandet sista 30 sekunderna, att ta sig en viss strecka, att göra tre intervaller om man tänkt sig det från början och inte lägga av efter två.

4) Bästa löpknepet när man vill lägga sig ner på marken och dö: Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt du springer, bara du springer hela tiden. Om du bara mäktar med så blir det lättare efter en stund. Om du tänker efter skulle du faktiskt kunna springa en mil till om ditt liv hängde på det. Så fortsätt bara att springa.

5) Prestera inte för främlingarna som råkar se dig när du tränar. Hitta ett löptempo, en tyngd eller ett motstånd som känns bra och håll dig till det. Vad spelar det egentligen för roll att tjejen bredvid dig på löpbandet springer på 11,5 och du på 8,2? Du vet vad som är bra träning för dig och de flesta är bara imponerade av att du tränar över huvud taget.

onsdag 21 mars 2012

Nystart

Hej vänner!

Genomförde Stockholm Triathlon förra året som lovat, det gick dock inte så bra eftersom jag i år inte var ett dugg skraj för triathlon och tillika hade varit dålig på att träna. Simningen förbättrade jag med ungefär 3 minuter, men jag fick aldrig någon fart på cykeln hur mycket jag än pushade mig själv mentalt.

Jag tänkte att jag måste ha en motivator och det blev att se på namnen som stod på nummerlapparna på de tjejer som cyklade om mig och ha som mål att komma ikapp och cykla om dem. Tjej efter tjej cyklade om mig och jag började långsamt ge upp att komma ikapp dem. Då cyklade Görel om mig. Vem är Görel? Jo, Görel är någon som förmodligen är 40+ och som definitivt inte är vältränad och som definitivt inte ska slå mig - 24 år gammal och superatlet! (Görel kom ungefär 40 placeringar före mig).

Efter halva sträckan fick jag krampkänning i låren. Den krampen bröt ut ordentligt när jag påbörjade löpningen och höll långt in i - och efter - mål. Försökte stretcha. Försök inte stretcha - det blir bara värre.

När jag hade några hundra meter kvar till mål såg jag med plågad och utmattad kisande blick upp från marken och insåg att jag låg precis bakom en tjockis. I mean fat. Då fick jag energi. "Det här fettot ska inte in i mål före mig - 24 år och superatlet!" Hon kom in ca 10 meter före mig. Då kände jag så här: "Skit."

Men sen, på bara en sekund, så försvann allt det dåliga och jobbiga och krampen och att Görel och fettot slog mig, för då stod helt oväntat Tobias vid målupploppet och klappade händerna och ropade "Heja Fanny!" och jag blev verkligen lycklig. Det var innan vi blev tillsammans och han hade sagt att han inte skulle komma, och att han stod där - själv på en söndag förmiddag - gav mig verkligen bekräftelse på att han var värd att vara modig för, att våga stanna och se vad som skulle hända och inte ta den trygga vägen ut och tänka att det skulle säkert aldrig hålla. Och tur var ju det.

Slutade på ungefär samma tid som året innan, och det hade stört mig om jag inte fick ett så bra avslut på tävlingen.

Strax efter det blev jag och Tobias tillsammans och jag gick upp sex kilo på fem månader. Väger idag ca 74,5 kilo. Vägde 68 förut, 69 när jag träffade Tobias. Nu är målet att gå tillbaka till 68. Det kan låta lite för att vara 1,82 så jag vill tillägga att när jag gick i trean på gymnasiet och tränade karate vägde jag 62 kilo så 68 kilo är smal, men normal.

Har börjat träna igen i mån av tid och hade min första löprunda ute idag. Skriver om det imorgon.

onsdag 9 februari 2011

AXA Stockholm Triathlon 2011 - a.k.a. Del 2!

Jajamensan! Nu händer det igen!

Jag visste direkt när jag sprang i mål förra året att jag ville göra det igen. Jag har funderat på att göra olympiska men två anledningar har fått mig att välja sprint i år igen:
1) Eftersom jag fick såna problem med benet vill jag inte riskera att behöva avstå från triathlon om jag får problem igen. Har jag sprungit det med benhinneinflammation en gång kan jag göra det igen - dock inte någon längre distans.
2) Jag har fått min goda vän Malin att göra det med mig! Hennes första tävling av det här slaget och jag är mycket exalterad över att hon ska med.

Jag är så jävla taggad. Jag har haft "uppehåll" ett längre tag. Tja, typ sen triathlon då jag sabbade benet. Eftersom jag inte kunde springa blev jag sjukt deppig och stod och trampade i min nemesis trappmaskinen i tre månader. Jag har försökt att uppehålla någon typ av träningsmoral, men det har gått sådär.

Men efter jul, två veckor i Thailand, tre veckors dunderförkylning/maniskt snaskätande är jag tillbaka! Och idag gjorde jag det... Jag sprang för första gången på ett halvår utan att få ont! Jag var så lycklig att jag log på löpbandet!
Körde ganska lätta intervaller a 1.10 löp och 0.20 vila x15 på 11,5 km/h.

Jag har för övrigt kommit på det bästa konditionsträningspasset: trapplöpning. Inte den fåniga maskinen, riktiga trappor. Jag har typ 82 trappsteg i trapphuset tror jag, och as vad jobbigt det är att ta 10 intervaller, jag kryper nästan de sista våningarna redan på sjätte intervallen. Jag skulle helt klart göra detta pass till en vana om det inte vore för en sak: träningsvärken i vaderna. It's no joke. Ni vet ju att jag älskar träningsvärk, och det är inte det som är problemet, det är vad det innebär: fat mans calfs. Skitstora vader, som en fet människa som gått ner mycket i vikt, men man ser på vaderna att de har burit på en jävla massa kilon en jävla massa år. I... don't... want... the fat mans calfs...

Så jag håller mig till gymmet. Jag och Malin har anmält oss till en crawl-kurs i Eriksdalsbadet också, vi får se om vi blir antagna. Det ska definitivt bli mer seriöst i år, nu ska jag sikta på 1.30, alltså en förbättring med ca 25 minuter.

TANTRUM!

torsdag 14 oktober 2010

Ett vrak till människa

Såg att jag inte skrivit på en halv månad. Jag har knappt tränat under den tiden heller, så det har inte varit mycket att skriva om.

I tisdags var jag på bodypump. Jag hade vaknat klockan 12, gått ur sängen klockan halv tre och ätit "frukost" klockan tre. Sedan åt jag en risifrutti vid halv sju innan jag stack till gymmet.
En halvtimme in i det timmeslånga passet kändes det som att jag skulle svimma. Jag började få ansträngningsastma och yrsel när vi gick från lyft med skivstång till utfall.

"Hmm..." tänkte jag. "Det kanske är dags att börja ta hand om mig själv igen?"

Senaste två månaderna, sen säsongen drog igång igen, har jag sovit och ätit hälften så mycket som jag brukar. No kidding. Så nu kände jag att jag måste börja anstränga mig lite. Jag som tycker att det är så tråkigt att äta kan lätt hoppa över att laga mat när jag ändå inte är hungrig. Men nu blir det skarpare tag, både på att äta och att gå och lägga mig istället för att fastna framför datorn.

Igår var jag på spinning. Alltså... VARFÖR är det alltid så usel musik på spinning? Så otroligt värdelös, typ musikens dybotten. Jag står nästan inte ut. Och när jag dessutom är irriterad för att jag sitter på en cykel men inte kommer någonstans, på att instruktörerna är så dåliga på att informera om hur övningen ser ut, så att man ibland lägger till alldeles för mycket motstånd och ibland alldeles för lite, och på att det är så jävla äckeljobbigt att cykla för att benen producerar tre cocktailglas mjölksyra var medan armarna långsamt mjuknar som kokande spagetti tills att det känns som att de håller på att domna bort - då är en amerikansk 90-talsdiscoversion av "Hey Mickey, Mickey hey!" med "moderna" housebeats bara inte okej. Framför allt inte när den är 7 minuter lång.

måndag 27 september 2010

Knäjävel

Ja, jag har fortfarande ont i knät. Nu går jag normalt, men jag känner av det lite hela tiden.

Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.

I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.

Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.

måndag 20 september 2010

Triathlon!

Okej, nu ska jag äntligen plita ner allting...

Allting började klockan åtta på morgonen i min lägenhet i Stockholms fulaste förort. Åt en stadig frukost (samma som jag ätit sedan jag var 12), alltså en skål naturell yoghurt med abnormalt mycket müsli som geggats ihop till en gröt. Mums.

Jag och Lucas joinade forces och åkte hem till mamma och pappa. Mamma var lika noggrann som jag att kolla att det viktigaste var med: kameran.


Sedan packade vi in cyklarna och Lucas bak i en skåpbil som pappa lånat från jobbet och åkte in till stan. Vi parkerade på Gärdet och cyklade den sista biten till Sjöhistoriska museet där starten skulle gå. Där fick vi instruktioner om var vi skulle hänga upp våra cyklar och en ung, överkäck kille såg på mammas sadel (dyr gelsadel som hon undviker att få stulen genom att ha trätt på ett tigermönstrat överdrag - med svans) och sa (nu citerar jag): "Jag vågar inte riktigt släppa iväg dig riktigt ännu, för det känns som att du inte riktigt vet var du ska ta vägen sen". Jag dog inombords.

Mamma har liksom tävlat i karate i 15 år, coachat damlandslaget och är en av Sveriges stora budoikoner, förutom att hon precis gjort tjejklassikern och tidigare sprungit en massa lopp, bland annat tjejmilen på kryckor med ett avslitet korsband. Han verkade tro att hon var någon vilsen förortskvinna som inte förstod bättre. Jag var tvungen att vända mig bort för att inte börja garva.
Men mamma tycker att det är rätt kul att spela dum, så hon körde på och det var ju lika bra, för vi fick stenkoll på läget. Bredvid vägen som går där hade de ställt upp metallstänger som såg ut ungefär som de stänger balettdansöser tränar vid. Där hängde man upp cykeln i sadeln, och så hade man grejerna i sin väska bredvid cykeln på marken. Jag undrade hur tryggt det var, men bara tävlande och fuktionärer fick vara i växlingsområdet, och det enda som försvann var Lucas våtdräkt som av misstag blev tagen av killen bredvid honom. Skulle tro att den killens våtdräkt var bättre än Lucas, så Lucas drog väl vinstlotten som tog hem hans.
Vi fick nummerlappar, chip och badmössa i ett kuvert. Badmössan var obligatorisk (vatten i öronen kan rubba balansen), och man var grymt snygg i den. Pappa hade lite problem att passa in sitt bautahuvud i den dock.

Jag och mamma däremot har båda pyttehuvuden. Satt som en smäck.

Sedan konstaterade vi att det var 16 grader i vattnet, vilket innebär att det är en grad över "tillåtet att simma utan våtdräkt". Men det var inte pappa och framför allt inte badkrukan Lotta Berger sugna på, så de gick på desperat jakt efter våtdräkter. Det fanns att hyra för 400 styck tror jag, och vi arrangerade så att vi kunde betala efteråt.
Sista toastoppet gick 20 minuter innan start, sedan hoppade alla i våtdräkterna. Jag och Lucas såg sportiga och som tagna ur en Tomb Raider-film ut. Mamma och pappa såg ut som två latexkondomer.

Triathleter för start!


Pappa och Lucas hade start 15 minuter före jag och mamma. Vi försökte se dem, men alla såg rätt lika ut. Vi såg pappa på bryggan (magen avslöjade honom bland alla supervältränade triathlethunkar), men när de väl var i spat var det omöjligt att se dem. Gissar att de låg i bakvattnet och skvalpade som jag och mamma gjorde.

Sedan var det start. De ringde i en klocka när det var en minut till start och då gled vi ner i vattnet. Jävlar vad kallt det var! Sedan gick starten och jag och mamma låg i princip sist. Det var ett riktigt laxstim i början, det gick inte att röra sig någonstans förutom rakt framåt, det var omöjligt att simma om någon. Men efter ett tag stack ju de mer vältränade iväg, och de hyfsat tränade därefter. Mamma drog ifrån mig lite, men jag hade kanske tio stycken bakom mig och jag måste erkänna att det kändes bra att inte vara sist.
Man simmade i en fyrkant som var uppmärkt med bojar. De första tre längorna tog jag det lugnt eftersom jag inte ville riskera att få ansträngningsastma, men sen insåg jag att fy fan, jag tog ju knappt i, och då började jag veva lite snabbare och kom ikapp klungan lagom till slutet. Jag simmade bröstsim hela vägen, medan mamma körde på ryggsim. Sickna triathleter va?
Vi kutade upp på stranden och jag kom ikapp mamma där. Vi halvjoggade upp till växlingsområdet där vi bytte om. Jag hade baddräkt under våtdräkten, så jag drog av mig den senare och bytte om från baddräkt till träningskläder under en handduk. Mamma var tvungen att lägga sig på rygg så att jag kunde dra latexkondomen av benen på henne, så tight var den. Sedan drog jag i mig en gainomax i jordens hastighet, mamma lånade ut sin sarong till tjejen mitt emot, sedan bar det av med cykeln. Jag hade tänkt att jag och mamma skulle hålla ihop, men jag kom på att man ändå inte får cykla bredvid varandra, så jag cyklade ifrån henne på en gång.
Cykelrutten gick så här: Strandvägen - Nybrokajen - Skeppsbron - Södermälarstrand - Västerbron - Norrmälarstrand - Stadshuset och sedan tillbaka. Förutom att mina växlar went bananas, framför allt och så klart innan Västerbron gick det bra. Jag blev omcyklade av värsta supercyklisterna med gadgets och 50.000-kronorscyklar och undrade hur fan jag kunde ha simmat snabbare än dessa, innan jag kom på att olymperna gjorde dubbla vändor.
Mötte Lucas på Västerbron och vi vinkade glatt (han lite gladare än jag eftersom jag hade uppförsbacke och han nedförsbacke). Sedan mötte jag mamma när jag hade vänt på Norrmälarstrand och vi skrek heja heja till varandra.
Jag gjorde det dummaste man tydligen kan göra och tog rygg på en olympier på Södermälarstrand och cyklade skitfort tillbaka. Det är inte bra när man ska springa sen, helst ska man knappt ta i den sista kilometern. Jag dumpade cykeln och promenerade till springstarten. Jag försökte börja springa, men vaderna började krampa på en gång, så jag stretchade lite mot en "Hundrastningsplats"-skylt innan jag sakta började jogga. Det kändes som att mina ben var två tempurmadrasser. De var tunga att lyfta och totalt oflexibla. Andningen lyckades inte finna ett tempo förrän andra varvet, så jag la mig till höger på banan och joggade långsamt. Knät började inte göra ont förrän andra varvet, så det var skönt, men när det väl började gick det väldigt snabbt.
Detta hände i mitt huvud: "Aj mitt ben, aj mitt ben, aj mitt ben. Om jag kanske ska gå lite? Nej, jag får inte gå. Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt jag springer, bara jag fortsätter springa. Det är bara att fortsätta springa... aaaaj, mitt ben. Satan."
Sedan sprang jag i mål och av någon anledning blev jag så jävla superglad och var så här nära att börja grina, och pappa och Lucas och mormor och mammas engelska vänner stod och hejade vid upploppet, och när jag sprang i mål tänkte jag att nu skiter jag i alla människor och bara bölar. Men när jag öppnade ögonen för att låta de första glädjetårarna flöda var det en mikrofon under min haka och speakern frågade mig hur benet kändes. Och jag sa:
- Det gör så jääääääävla ont!
- Men du tog dig runt i alla fall. Behöver du någon hjälp?
- Nej, jag ska till min kinesolog nästa vecka.
- Okej, vad bra. Men nu har du klarat det, stort grattis!
- Tack, mitt första triathlon!
- Hörde ni det allihopa!? Första triathlon, en stor applåd för Fanny Berger!
Och alla applåderade och jag haltade ut i publiken, och jag kommer aldrig veta om det var riktat till mig, så jag kommer alltid att tänka att det var det, för när jag gick där hörde jag någon bredvid mig som sa "fy fan, vad starkt!"
Sedan kom Lucas och mötte mig och vi gick och väntade in mamma och hejade när hon gick i mål innan vi alla gick och hämtade sakerna. Då hade jag blivit så avkyld så att jag inte kunde gå längre, utan jag använde cykeln som krycka.
Sedan innan vi gick samlade vi oss för ett gruppfoto vid målgången, ett foto som för övrigt dök upp som avslutningsfoto på Stockholm triathlons bildkollage av tävlingen.
The Bergers rock!





Så nu är jag en triathlet och som sagt trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket, men jag känner mig lite oövervinnerlig. Det känns jävligt bra. Totalplacering: 92 av 99. Whoohoo!
Mina tider blev följande:
Simning: 22:46 (87:a)
Cykling: 49:30 (86:a)
Löpning: 31:30 (95:e)
Totaltid: 1:55:19
Lucas vann familjetävlingen på 01:47:58 (180 av 186), sedan kom jag, sedan pappa på 01:57:56 (185 av 186), sedan mamma på 02:05:11 (99 av 99). Pappa skyller på simningen, men säger också att han var imponerad av att jag slog honom. Vilket i och för sig också medförde att han avkrävt mig löfte att aldrig mer säga att jag är för svag eller har för dålig kondition eller ditt eller datt. Så nu är det bara upp till bevis... (dramatisk avslutningsmusik).

torsdag 9 september 2010

Tusen nålar

Har haltat stadigt i två veckor nu. I början hoppade jag på ett ben, nu kan jag nästan gå normalt, men det gör ont i knät och benhinnan.

Var på gymmet i tisdags och förutom styrketräning för överkroppen tänkte jag att lite lätt cykling kunde få igång blodcirkulationen i benen. Det var helt suveränt. Inte på grund av cyklingen. I simbassängen på andra sidan glaset förberedde sig ett lag medelålders män för en match i undervattensbasket. Det kan vara det roligaste jag någonsin sett. Jag funderade seriöst på att gå och hämta mobilen för att ta ett foto, men jag tänkte att det måste vara fel sätt att göra sig känd på, på gymmet.

Vuxna män i dubbla, vita speedos i lite bredare modell som såg ut som blöjor. Sedan vita badmössor som de knöt under hakan. Babymössor. Sen stod de och stretchade och skvätte lite vatten på varandra, jättesöta, innan de tog på sig cyklop, snorkel och simfötter och hoppade i spat. Sedan simmade de i omgångar fram och tillbaka mellan bassängens långsidor, alltså typ sex meter. Sen slängde de ner korgar på botten och började diskutera, och då hade det gått en halvtimme och mitt pass på cykeln var klart. Tack för underhållningen, grabbar!

I onsdags var jag äntligen hos Danne Lundmark, kinesologen. Jag vet inte hur man gör hjärtan på datorn, men om jag visste det skulle jag göra ett. Han satte nålar i knät på mig som han satt och vred och petade på lite då och då. Det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag kände mig panikillamående varje gång han vred på nålen, sen när han släppte gick det över. Spannend. Sedan tog han en metallpickare som var någon sorts substitut för akupunkturnålar och satte den på några punkter som gick som en bana från tårna upp i knät via benhinnan. Han slog med den där pinnen några gånger på varje punkt, sedan började han om. Ont som tusan gjorde det, nästan så att jag ville gråta lite. Men jag har fått lära mig att när det gör ont är det bra - då betyder det att någonting händer.

Har även fått mina specialgjutna inlägg som jag har i mina converse nu. Det gör ju ingenting för stötdämpningen, men det är grymt skönt för fotsulan. Luktar grymt illa också, tyvärr...

Råkade zappa på TV4 Sport efter nymo imorse och fick se highlights från ett elit-triathlonlopp. Fy fan, de gjorde olympiska distanserna (dubbla mina) på 1,53 - min tid liksom. Helt sjukt. Men jag blev så jävla taggad att börja träna igen, nu har jag bara vräkt i mig onyttigheter och knappt tränat på två veckor, för att jag blir så handlingsförlamad när jag har ont. Men som jag sa till Elin i morse - egentligen finns ingen anledning till att inte träna. Har jag ont i knät kan jag alltid träna överkroppen. Och cykla gick ju hur bra som helst.

Time to shape up!