måndag 27 september 2010
Knäjävel
Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.
I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.
Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.
måndag 20 september 2010
Triathlon!
Allting började klockan åtta på morgonen i min lägenhet i Stockholms fulaste förort. Åt en stadig frukost (samma som jag ätit sedan jag var 12), alltså en skål naturell yoghurt med abnormalt mycket müsli som geggats ihop till en gröt. Mums.
Jag och Lucas joinade forces och åkte hem till mamma och pappa. Mamma var lika noggrann som jag att kolla att det viktigaste var med: kameran.
Sedan packade vi in cyklarna och Lucas bak i en skåpbil som pappa lånat från jobbet och åkte in till stan. Vi parkerade på Gärdet och cyklade den sista biten till Sjöhistoriska museet där starten skulle gå. Där fick vi instruktioner om var vi skulle hänga upp våra cyklar och en ung, överkäck kille såg på mammas sadel (dyr gelsadel som hon undviker att få stulen genom att ha trätt på ett tigermönstrat överdrag - med svans) och sa (nu citerar jag): "Jag vågar inte riktigt släppa iväg dig riktigt ännu, för det känns som att du inte riktigt vet var du ska ta vägen sen". Jag dog inombords.
Mamma har liksom tävlat i karate i 15 år, coachat damlandslaget och är en av Sveriges stora budoikoner, förutom att hon precis gjort tjejklassikern och tidigare sprungit en massa lopp, bland annat tjejmilen på kryckor med ett avslitet korsband. Han verkade tro att hon var någon vilsen förortskvinna som inte förstod bättre. Jag var tvungen att vända mig bort för att inte börja garva.
Men mamma tycker att det är rätt kul att spela dum, så hon körde på och det var ju lika bra, för vi fick stenkoll på läget. Bredvid vägen som går där hade de ställt upp metallstänger som såg ut ungefär som de stänger balettdansöser tränar vid. Där hängde man upp cykeln i sadeln, och så hade man grejerna i sin väska bredvid cykeln på marken. Jag undrade hur tryggt det var, men bara tävlande och fuktionärer fick vara i växlingsområdet, och det enda som försvann var Lucas våtdräkt som av misstag blev tagen av killen bredvid honom. Skulle tro att den killens våtdräkt var bättre än Lucas, så Lucas drog väl vinstlotten som tog hem hans.
Vi fick nummerlappar, chip och badmössa i ett kuvert. Badmössan var obligatorisk (vatten i öronen kan rubba balansen), och man var grymt snygg i den. Pappa hade lite problem att passa in sitt bautahuvud i den dock.
Sista toastoppet gick 20 minuter innan start, sedan hoppade alla i våtdräkterna. Jag och Lucas såg sportiga och som tagna ur en Tomb Raider-film ut. Mamma och pappa såg ut som två latexkondomer.
Triathleter för start!
torsdag 9 september 2010
Tusen nålar
Vuxna män i dubbla, vita speedos i lite bredare modell som såg ut som blöjor. Sedan vita badmössor som de knöt under hakan. Babymössor. Sen stod de och stretchade och skvätte lite vatten på varandra, jättesöta, innan de tog på sig cyklop, snorkel och simfötter och hoppade i spat. Sedan simmade de i omgångar fram och tillbaka mellan bassängens långsidor, alltså typ sex meter. Sen slängde de ner korgar på botten och började diskutera, och då hade det gått en halvtimme och mitt pass på cykeln var klart. Tack för underhållningen, grabbar!
I onsdags var jag äntligen hos Danne Lundmark, kinesologen. Jag vet inte hur man gör hjärtan på datorn, men om jag visste det skulle jag göra ett. Han satte nålar i knät på mig som han satt och vred och petade på lite då och då. Det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag kände mig panikillamående varje gång han vred på nålen, sen när han släppte gick det över. Spannend. Sedan tog han en metallpickare som var någon sorts substitut för akupunkturnålar och satte den på några punkter som gick som en bana från tårna upp i knät via benhinnan. Han slog med den där pinnen några gånger på varje punkt, sedan började han om. Ont som tusan gjorde det, nästan så att jag ville gråta lite. Men jag har fått lära mig att när det gör ont är det bra - då betyder det att någonting händer.
Har även fått mina specialgjutna inlägg som jag har i mina converse nu. Det gör ju ingenting för stötdämpningen, men det är grymt skönt för fotsulan. Luktar grymt illa också, tyvärr...
Råkade zappa på TV4 Sport efter nymo imorse och fick se highlights från ett elit-triathlonlopp. Fy fan, de gjorde olympiska distanserna (dubbla mina) på 1,53 - min tid liksom. Helt sjukt. Men jag blev så jävla taggad att börja träna igen, nu har jag bara vräkt i mig onyttigheter och knappt tränat på två veckor, för att jag blir så handlingsförlamad när jag har ont. Men som jag sa till Elin i morse - egentligen finns ingen anledning till att inte träna. Har jag ont i knät kan jag alltid träna överkroppen. Och cykla gick ju hur bra som helst.
Time to shape up!
tisdag 31 augusti 2010
Lite bilder medan ni väntar på fler och mer info...
Det kommer lite bilder mellan där och här efter målgång senare, de är på andra kameror, men här är i alla fall alla glada Bergers - och mamma. Jag: "Skylten är väääldigt viktig!". Pappa: "Det här var inte alls lika jobbigt som mina marathon!". Lucas: "Mum, that outfit is soooo fabulous, I might just kill you and rip it from your dead body, muähähäähää, just kidding, luv ya!" Mamma: "Kill me!"
Och så en skitstolt triathlet.
Jag förstår egentligen inte varför, för jag trodde att sånt här inte riktigt spelade någon roll för mig, men jag blir så glad i bröstet varje gång jag ser på den här tröjan. Så jag tänkte suga lite på den känslan.
söndag 29 augusti 2010
Jag har två saker
2. En tröja som det står "Triathlet" på ryggen på
WHOOOOOOOOOO! JAG GJORDE DET!! DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT!!!! AJAJAJAJAJ, MITT BEN, MEN SÅÅÅÅ JÄVLA VÄRT DET!
Jag är så glad och stolt över mig själv, och det var mycket bättre än jag trodde att det skulle vara! Mer info och bilder senare!
fredag 27 augusti 2010
"Du har en väldigt intressant bröstrygg"
Jag fick lite nålar i skenbenet och han satte sugkoppar hela vägen från foten till knät. Sen började han knåda på min fot. Sånt är ju aldrig skönt, men det var ändå okej tills att han plockade fram en liten manick som jag efter två "testskott" i luften förstod fungerade som en slags hammare. Uh-oh, tänkte jag.
- Nu ska jag flytta på ett ben i din fot, sa Danne och jag pep
- Uuuuuusch! Säg inte vad du gör, jag kan leva med smärtan, men inte med tanken på vad det är som faktiskt händer där inne!
Nu går jag runt med en snofsig tejpremsa på smalbenet, en sån som idrottare brukar ha på friidrottevanemang. Känner mig sjukt atletisk. Trots att det ser ut som gaffa.
Har varit på yoga två gånger den här veckan med min kompis Marica (som yogar sex gånger i veckan). Men även om jag svettades som en gris och hade träningsvärk efter första passet är jag fortfarande sjukt nojig inför söndag. Det har just dawned on me att jag knappt tränat konditionen alls på en månad. Allting jag byggt upp MÅSTE ha försvunnit nu. Yikes.
Men om det går åt helvete kan man i alla fall inte skylla på materialaren. Jag har inför detta triathlon införskaffat:
- En baddräkt
- Simglasögon
- Cykelshorts
- En cykel över huvud taget
- En cykelhjälm (min förra hade spruckit i två delar)
- Nya asics-dojor för 1600 spänn, som det dock inte gör ont i knät när jag går i. Totally worth it. Ska springa in dem ikväll.
- En våtdräkt. Yes, you heard me. 500 pix, tyckte inte att det var så farligt.
Totalsumma: ca 8500-9000 spänn. Sjukt...
Åh, crap, det är ju snart nu. Blandning mellan spänning och ångest. Hoppas bara att jag inte blir nervös... jag mår illa när jag blir nervös.
söndag 22 augusti 2010
En vecka kvar!
Nu är det bara en vecka kvar, exakt. Jag är så excited! Har läst igenom reglerna precis. Btw, vad är rullåkning? Kan nog vara bra att kolla upp eftersom det är förbjudet under cykelsträckan. Jag läser ju det som att man måste pedala hela tiden. Inte rulla, right? Men så kan det ju inte vara, eller? Det låter ju ganska befängt.
Shit, shit, shit! Det är så spännande, lite läskigt också. Det kommer ju att vara en massa superambitiösa atleter där, så kommer jag och drar på mig min använd-en-gång-speedobaddräkt och pedalar omkring på min all-aroundcykel med pakethållare. När jag läste reglerna var det första gången jag tänkte på att detta faktiskt är en tävling och inte bara någonting som man kan göra för skojs skull.
Jag står lite i valet och kvalet nu. Ska jag hålla tempo med mamma eller mitt eget? Lucas och pappa startar tidigare än oss eftersom de är herrar, annars hade jag nog hållt mig till pappa (som är långsammare nu eftersom han har ont i vaderna, perfekt för mig). Mamma är ju gammal elitidrottare, så det är inte så att hon kommer att ha ett dåligt tempo, men jag är lite mer "kör tills jag stupar"-typen medan hon är "det här är bara en plojgrej, så länge det känns skönt så är det bra" just när det gäller denna tävling. Sen är ju jag typ 18 cm längre än henne och tar lite längre steg. Å andra sidan är hon starkare...
Hur som helst, jag tror att hon kommer ha en bättre tid än jag, det är bara det att jag brukar störa mig på att inte kunna helt gå in i mig själv, utan "behöva" hålla uppsyn över någon annan och anpassa mig efter dem. Men å andra sidan är det skönt att vara två, speciellt när man inte är helt säker på exakt vart man ska osv. Den spännande upplösningen på dilemmat avslöjas på måndag.
Whoo, snart smäller det! Hoppas bara jag inte får så ont i benet så kommer det bli grymt!
