Knäjävel

Ja, jag har fortfarande ont i knät. Nu går jag normalt, men jag känner av det lite hela tiden.

Jag tränade i torsdags och idag och eftersom jag får dödsont igen om jag springer så får jag gott sitta och pedala på de astråkiga motionscyklarna.

I torsdags cyklade jag något sorts fitness-program i en halvtimme där cykeln själv växlade tempo, och jag tror att det är en rätt bra konditionsform så länge jag inte kan springa. Efter cyklingen körde jag lite rygg i en maskin som alltid tar brutalt (jag gillar!), sedan gick jag in i stretchrummet och gjorde utfall med hantlar och sit-ups.
Jag har fått rekommendation från Danne att göra utfall och koncentrera mig på att knät inte viker in sig, så det var därför jag gjorde dem. Jag har aldrig tyckt att utfall tar särskilt mycket där jag vill att det ska ta, alltså rumpan.
Men... jääääävlar! Vilken träningsvärk jag hade i tre dagar. Baksida och framsida lår, rumpa, mage och rygg. Älskar verkligen träningsvärk, även när jag inte kan gå normalt.

Idag tog jag det mycket lugnare. Satt och läste medan jag cyklade (perfekt sätt att kombinera studier med träning) och sedan körde jag sit-ups. Mycket enkel och relativt snabb workout, ändå var håret dränkt i svett och fejan knallröd när jag gick ut. Hett.

Triathlon!

Okej, nu ska jag äntligen plita ner allting...

Allting började klockan åtta på morgonen i min lägenhet i Stockholms fulaste förort. Åt en stadig frukost (samma som jag ätit sedan jag var 12), alltså en skål naturell yoghurt med abnormalt mycket müsli som geggats ihop till en gröt. Mums.

Jag och Lucas joinade forces och åkte hem till mamma och pappa. Mamma var lika noggrann som jag att kolla att det viktigaste var med: kameran.

Sedan packade vi in cyklarna och Lucas bak i en skåpbil som pappa lånat från jobbet och åkte in till stan. Vi parkerade på Gärdet och cyklade den sista biten till Sjöhistoriska museet där starten skulle gå. Där fick vi instruktioner om var vi skulle hänga upp våra cyklar och en ung, överkäck kille såg på mammas sadel (dyr gelsadel som hon undviker att få stulen genom att ha trätt på ett tigermönstrat överdrag - med svans) och sa (nu citerar jag): "Jag vågar inte riktigt släppa iväg dig riktigt ännu, för det känns som att du inte riktigt vet var du ska ta vägen sen". Jag dog inombords.

Mamma har liksom tävlat i karate i 15 år, coachat damlandslaget och är en av Sveriges stora budoikoner, förutom att hon precis gjort tjejklassikern och tidigare sprungit en massa lopp, bland annat tjejmilen på kryckor med ett avslitet korsband. Han verkade tro att hon var någon vilsen förortskvinna som inte förstod bättre. Jag var tvungen att vända mig bort för att inte börja garva.
Men mamma tycker att det är rätt kul att spela dum, så hon körde på och det var ju lika bra, för vi fick stenkoll på läget. Bredvid vägen som går där hade de ställt upp metallstänger som såg ut ungefär som de stänger balettdansöser tränar vid. Där hängde man upp cykeln i sadeln, och så hade man grejerna i sin väska bredvid cykeln på marken. Jag undrade hur tryggt det var, men bara tävlande och fuktionärer fick vara i växlingsområdet, och det enda som försvann var Lucas våtdräkt som av misstag blev tagen av killen bredvid honom. Skulle tro att den killens våtdräkt var bättre än Lucas, så Lucas drog väl vinstlotten som tog hem hans.
Vi fick nummerlappar, chip och badmössa i ett kuvert. Badmössan var obligatorisk (vatten i öronen kan rubba balansen), och man var grymt snygg i den. Pappa hade lite problem att passa in sitt bautahuvud i den dock.

Jag och mamma däremot har båda pyttehuvuden. Satt som en smäck.

Sedan konstaterade vi att det var 16 grader i vattnet, vilket innebär att det är en grad över "tillåtet att simma utan våtdräkt". Men det var inte pappa och framför allt inte badkrukan Lotta Berger sugna på, så de gick på desperat jakt efter våtdräkter. Det fanns att hyra för 400 styck tror jag, och vi arrangerade så att vi kunde betala efteråt.
Sista toastoppet gick 20 minuter innan start, sedan hoppade alla i våtdräkterna. Jag och Lucas såg sportiga och som tagna ur en Tomb Raider-film ut. Mamma och pappa såg ut som två latexkondomer.

Triathleter för start!


Pappa och Lucas hade start 15 minuter före jag och mamma. Vi försökte se dem, men alla såg rätt lika ut. Vi såg pappa på bryggan (magen avslöjade honom bland alla supervältränade triathlethunkar), men när de väl var i spat var det omöjligt att se dem. Gissar att de låg i bakvattnet och skvalpade som jag och mamma gjorde.

Sedan var det start. De ringde i en klocka när det var en minut till start och då gled vi ner i vattnet. Jävlar vad kallt det var! Sedan gick starten och jag och mamma låg i princip sist. Det var ett riktigt laxstim i början, det gick inte att röra sig någonstans förutom rakt framåt, det var omöjligt att simma om någon. Men efter ett tag stack ju de mer vältränade iväg, och de hyfsat tränade därefter. Mamma drog ifrån mig lite, men jag hade kanske tio stycken bakom mig och jag måste erkänna att det kändes bra att inte vara sist.

Man simmade i en fyrkant som var uppmärkt med bojar. De första tre längorna tog jag det lugnt eftersom jag inte ville riskera att få ansträngningsastma, men sen insåg jag att fy fan, jag tog ju knappt i, och då började jag veva lite snabbare och kom ikapp klungan lagom till slutet. Jag simmade bröstsim hela vägen, medan mamma körde på ryggsim. Sickna triathleter va?

Vi kutade upp på stranden och jag kom ikapp mamma där. Vi halvjoggade upp till växlingsområdet där vi bytte om. Jag hade baddräkt under våtdräkten, så jag drog av mig den senare och bytte om från baddräkt till träningskläder under en handduk. Mamma var tvungen att lägga sig på rygg så att jag kunde dra latexkondomen av benen på henne, så tight var den. Sedan drog jag i mig en gainomax i jordens hastighet, mamma lånade ut sin sarong till tjejen mitt emot, sedan bar det av med cykeln. Jag hade tänkt att jag och mamma skulle hålla ihop, men jag kom på att man ändå inte får cykla bredvid varandra, så jag cyklade ifrån henne på en gång.

Cykelrutten gick så här: Strandvägen - Nybrokajen - Skeppsbron - Södermälarstrand - Västerbron - Norrmälarstrand - Stadshuset och sedan tillbaka. Förutom att mina växlar went bananas, framför allt och så klart innan Västerbron gick det bra. Jag blev omcyklade av värsta supercyklisterna med gadgets och 50.000-kronorscyklar och undrade hur fan jag kunde ha simmat snabbare än dessa, innan jag kom på att olymperna gjorde dubbla vändor.

Mötte Lucas på Västerbron och vi vinkade glatt (han lite gladare än jag eftersom jag hade uppförsbacke och han nedförsbacke). Sedan mötte jag mamma när jag hade vänt på Norrmälarstrand och vi skrek heja heja till varandra.

Jag gjorde det dummaste man tydligen kan göra och tog rygg på en olympier på Södermälarstrand och cyklade skitfort tillbaka. Det är inte bra när man ska springa sen, helst ska man knappt ta i den sista kilometern. Jag dumpade cykeln och promenerade till springstarten. Jag försökte börja springa, men vaderna började krampa på en gång, så jag stretchade lite mot en "Hundrastningsplats"-skylt innan jag sakta började jogga. Det kändes som att mina ben var två tempurmadrasser. De var tunga att lyfta och totalt oflexibla. Andningen lyckades inte finna ett tempo förrän andra varvet, så jag la mig till höger på banan och joggade långsamt. Knät började inte göra ont förrän andra varvet, så det var skönt, men när det väl började gick det väldigt snabbt.

Detta hände i mitt huvud: "Aj mitt ben, aj mitt ben, aj mitt ben. Om jag kanske ska gå lite? Nej, jag får inte gå. Det är bara att fortsätta springa. Det spelar ingen roll hur långsamt jag springer, bara jag fortsätter springa. Det är bara att fortsätta springa... aaaaj, mitt ben. Satan."

Sedan sprang jag i mål och av någon anledning blev jag så jävla superglad och var så här nära att börja grina, och pappa och Lucas och mormor och mammas engelska vänner stod och hejade vid upploppet, och när jag sprang i mål tänkte jag att nu skiter jag i alla människor och bara bölar. Men när jag öppnade ögonen för att låta de första glädjetårarna flöda var det en mikrofon under min haka och speakern frågade mig hur benet kändes. Och jag sa:

- Det gör så jääääääävla ont!

- Men du tog dig runt i alla fall. Behöver du någon hjälp?

- Nej, jag ska till min kinesolog nästa vecka.

- Okej, vad bra. Men nu har du klarat det, stort grattis!

- Tack, mitt första triathlon!

- Hörde ni det allihopa!? Första triathlon, en stor applåd för Fanny Berger!

Och alla applåderade och jag haltade ut i publiken, och jag kommer aldrig veta om det var riktat till mig, så jag kommer alltid att tänka att det var det, för när jag gick där hörde jag någon bredvid mig som sa "fy fan, vad starkt!"

Sedan kom Lucas och mötte mig och vi gick och väntade in mamma och hejade när hon gick i mål innan vi alla gick och hämtade sakerna. Då hade jag blivit så avkyld så att jag inte kunde gå längre, utan jag använde cykeln som krycka.

Sedan innan vi gick samlade vi oss för ett gruppfoto vid målgången, ett foto som för övrigt dök upp som avslutningsfoto på Stockholm triathlons bildkollage av tävlingen.

The Bergers rock!

Så nu är jag en triathlet och som sagt trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket, men jag känner mig lite oövervinnerlig. Det känns jävligt bra. Totalplacering: 92 av 99. Whoohoo!

Mina tider blev följande:

Simning: 22:46 (87:a)

Cykling: 49:30 (86:a)

Löpning: 31:30 (95:e)

Totaltid: 1:55:19

Lucas vann familjetävlingen på 01:47:58 (180 av 186), sedan kom jag, sedan pappa på 01:57:56 (185 av 186), sedan mamma på 02:05:11 (99 av 99). Pappa skyller på simningen, men säger också att han var imponerad av att jag slog honom. Vilket i och för sig också medförde att han avkrävt mig löfte att aldrig mer säga att jag är för svag eller har för dålig kondition eller ditt eller datt. Så nu är det bara upp till bevis... (dramatisk avslutningsmusik).

Tusen nålar

Har haltat stadigt i två veckor nu. I början hoppade jag på ett ben, nu kan jag nästan gå normalt, men det gör ont i knät och benhinnan.

Var på gymmet i tisdags och förutom styrketräning för överkroppen tänkte jag att lite lätt cykling kunde få igång blodcirkulationen i benen. Det var helt suveränt. Inte på grund av cyklingen. I simbassängen på andra sidan glaset förberedde sig ett lag medelålders män för en match i undervattensbasket. Det kan vara det roligaste jag någonsin sett. Jag funderade seriöst på att gå och hämta mobilen för att ta ett foto, men jag tänkte att det måste vara fel sätt att göra sig känd på, på gymmet.

Vuxna män i dubbla, vita speedos i lite bredare modell som såg ut som blöjor. Sedan vita badmössor som de knöt under hakan. Babymössor. Sen stod de och stretchade och skvätte lite vatten på varandra, jättesöta, innan de tog på sig cyklop, snorkel och simfötter och hoppade i spat. Sedan simmade de i omgångar fram och tillbaka mellan bassängens långsidor, alltså typ sex meter. Sen slängde de ner korgar på botten och började diskutera, och då hade det gått en halvtimme och mitt pass på cykeln var klart. Tack för underhållningen, grabbar!

I onsdags var jag äntligen hos Danne Lundmark, kinesologen. Jag vet inte hur man gör hjärtan på datorn, men om jag visste det skulle jag göra ett. Han satte nålar i knät på mig som han satt och vred och petade på lite då och då. Det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag kände mig panikillamående varje gång han vred på nålen, sen när han släppte gick det över. Spannend. Sedan tog han en metallpickare som var någon sorts substitut för akupunkturnålar och satte den på några punkter som gick som en bana från tårna upp i knät via benhinnan. Han slog med den där pinnen några gånger på varje punkt, sedan började han om. Ont som tusan gjorde det, nästan så att jag ville gråta lite. Men jag har fått lära mig att när det gör ont är det bra - då betyder det att någonting händer.

Har även fått mina specialgjutna inlägg som jag har i mina converse nu. Det gör ju ingenting för stötdämpningen, men det är grymt skönt för fotsulan. Luktar grymt illa också, tyvärr...

Råkade zappa på TV4 Sport efter nymo imorse och fick se highlights från ett elit-triathlonlopp. Fy fan, de gjorde olympiska distanserna (dubbla mina) på 1,53 - min tid liksom. Helt sjukt. Men jag blev så jävla taggad att börja träna igen, nu har jag bara vräkt i mig onyttigheter och knappt tränat på två veckor, för att jag blir så handlingsförlamad när jag har ont. Men som jag sa till Elin i morse - egentligen finns ingen anledning till att inte träna. Har jag ont i knät kan jag alltid träna överkroppen. Och cykla gick ju hur bra som helst.

Time to shape up!